Tankar om Girot. - Sara Penton | Bicycling.se

Sara Penton


Sara Penton är elitcyklisten som 2016 cyklar som proffs i Belgien. I bloggen skriver hon om hur det är att tävla ute i Europa, vad som är roligt och inspirerande, vilka utmaningar hon ställs inför samt säkerligen en massa ny cykelkunskap. Det blir en hel del kullersten och kantvind, men också roliga tävlingar och förhoppningsvis ett gäng bra resultat! Saras Belgiska team heter Lares-Waowdeals, och hemma i Sverige tävlar hon för Stockholm CK.

www.sarapenton.com
Instagram: @pentonsara

Tankar om Girot.

1 aug 2017
av: Sara Penton

Det har tagit tid att återhämta sig från Girot kan man säga. Därav har det heller inte blivit något bloggande. Jag har behövt tid för mig själv och min kropp att komma ikapp och samla ny kraft för den avslutande delen av säsongen. Även om jag förväntade mig att jag skulle vara trött och behöva ordentligt med återhämtning efter så tog det längre tid än beräknat.

Med hjälp av mycket bra folk omkring mig och några vettiga beslut som att åka till Gotland och klappa på gulliga djur en vecka har krafterna sakta men säkert återvänt och jag har lust att skriva av mig lite här igen.

Det känns redan som att det är evigheter sedan jag var i Italien trots att det bara är några veckor. Jag tänker mig att det är allt fläng som gör att det som var nyss ändå känns långt bort. Hur som helst vill jag säga att Girot hade det mesta. Som förväntat men ändå svårt att föreställa sig innan man upplever det. Jag har aldrig kört ett så långt etapplopp som 10 dagar på raken förut. Jag har dessutom inte kört i den extrema värme som var så många dagar på raken. Lägg därtill att byta hotell efter varje etapp förutom en samt att etapperna blev längre och bergigare ju längre tävlingen pågick.

Till en början kändes det ganska bra faktiskt. Jag både ville och kunde vara med och skapa tävling och vi jobbade bra ihop. Efter ett par dagar fick jag in någon slags rutin på all packning och vad som behövde vara vart etc. Det kändes som en vinst varje gång jag fick ha massage först så jag kunde ta det lugnt på rummet och fokusera på återhämtning resten av kvällen. Efter halva racet var det dags för individuellt tempo och alla som jobbar som hjälpryttare har oftast såna etapper som någon slags aktiv vila då vi inte har så mycket med totalen att göra. Även om 12km inte verkar så långt så gick inte direkt att vila sig igenom både 15% och 30% i långa uppförsbackar. Ytterligare en hård dag på jobbet alltså men alla tog sig helskinnade igenom.

Lagom till att vi kom till bergen på den andra halvan och de avslutande etapperna började man bli trött på det mesta. Trött på ris med tomatsås och någon mer eller mindre torr bit kyckling. Trött på gels och bars. Trött på att hinka i sig resorb. Såklart började jag bli trött i kroppen också men det är på något sätt lite lättare att hantera med att tänka att det är samma för alla. Alla måste ta sig igenom samma antal kilometer och höjdmeter på vägen mot målet i Napoli och vi hade ju alla fortfarande roligt på våra cyklar.

Dag nio var inte min dag. Jag kände tidigt att det skulle bli tufft och sprängde mig redan i den första klättringen som egentligen inte var så brant men lång samt att det gick onödigt fort tyckte jag. Bet mig kvar med tänderna men hade väl på känn att jag skulle få sota för det senare. Vilket jag fick. Var fortsatt med utför men vid nästa stigning som kom direkt på var det kört. Jag hade lämnat allt jag hade redan och det blev en lång, lång resa till mål. Lyckligtvis fick jag efter en stund sällskap av två lagkompisar och lite annat löst folk som bildade en gruppetto och kunde hjälpas åt till mål. Vanligtvis går man runt och hjälps åt i såna lägen eftersom ingen har något med totalen att göra och alla vill in innanför tidslimit, men jag hade noll och ingenting att komma med så antalet förningar blev också därefter. Fokus blev äta, dricka och ligga på någons rulle. Jag började även mot slutet frysa i den nästan 40-gradiga värmen och tänkte att det här kan inte vara bra alls. Claudia lotsade mig sista biten in i mål och sen blev det kaos. Frossa, tårar, massa folk omkring, isbitar på handlederna, av med skor och hjälm, läggas på marken med benen högt, försöka lugna andningen.

Även om jag kände mig bättre mot kvällen och orkade fylla på med massa energi så hade jag lagom stora förhoppningar på den sista etappen. Jag ville bara så gärna ta mig igenom tillsammans med de andra och försöka vrida ur om det fanns något lite uns kvar i cykelkroppen. Kände mig ovanligt stressad i början av sista etappen (förmodligen eftersom kroppen var så jädra trött) men kunde efter hand lugna ner mig och komma in i det lite mer. Med några olika utbrytningar längs vägen blev det ändå en ganska samlad klunga som gav sig upp mot Mt Vesuvio för att avgöra vem som var starkast för dagen. Jag var så glad och tacksam att jag och Camilla kunde kampera ihop i en grupp uppför eftersom paniken av en slutkörd kropp återigen kom över mig. Hon kunde erbjuda ett tryggt hjul att hålla och några både lugnande och peppande ord på vägen upp.

Att vi startade med sju och kom i mål med sju efter tio dagars hårt slit är en rätt grym känsla. Det känns så fantastiskt att göra en sån här grej i en tight grupp och man kommer verkligen varandra närmare då man slåss i med- och motgång tillsammans. Min egen lilla läxa är väl att kanske vara lite smartare med vart jag lägger krutet på ett sånt långt etapplopp. Jag ville väl vara med lite väl mycket överallt i början och det straffade sig på de avslutande riktigt hårda och långa etapperna. Men jag tog mig igenom och har lärt mig massor längs vägen för framtiden.

Det blev därefter en blixtvisit i Frankrike för La Course där jag i alla fall kunde uppbringa tillräckligt med krut för att vara på offensiven första 30km innan Col d’Izoard hade mig vid ”hej”. Linda körde grymt i en lång soloattack och jag gnetade mig upp en bra bit efter.

I skrivande stund sitter jag på tåget till Lund efter en härlig vecka med mental och fysisk omladdning på Gotland och en påföljande långhelg i London. Det kändes fantastiskt att ha Oskar med mig i England för att heja på när jag körde Prudential Ride och kunde känna att jag återfått både mental och fysisk styrka då jag kunde hålla mig långt fram på en hektisk och dyngsur bana mitt i centrum.

Ikväll får jag umgås med Mikaela som jag inte träffat på länge och i morgon möter jag upp landslaget i Malmö för att åka gemensamt mot EM som går i Danska Herning på lördag. 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiosex med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-08-03 14:06   Sara Penton

Hej Björn! Ja vi damer kör 10 dagar i rad. Herrarna kör längre totalt men dom har fler vilodagar emellan och kör nog inte 10 dagar i ett svep innan det är någon dags vila. Ja det var verkligen kokhett och mycket is och vatten gick åt. Tack, det är rätt häftigt att ta sig igenom.

 

2017-08-03 12:06   Björn Eriksson

är girot för damer 10 dagar? är det så med touren också, om det körs en sådan? måste ha varit i varmaste laget i Italien att köra etapplopp av den digniteten. tveksamt om jag pallat en sträcka utan att vila en vecka till nästa. ni är tuffa ni som gör det.

 


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!