AJ! - vad skönt! | Bicycling.se
Cykelkultur

AJ! - vad skönt!

6 jun 2019

Krönika: Hur kommer det sig att jag känner mig allra lyckligast efter det att jag haft det som allra mest miserabelt? Endorfinruset blir i princip starkare ju värre jag cyklat.

Detta innebär såklart att en hårdare vända skapar starkare berusning än en lösare. Men jag tror inte det är så enkelt att det handlar om watt och höjdmeter och om brända kalorier och kilometrar. Jag är nästan säker på att det finns en mer evolutionsfilosofisk aspekt.

Homo sapiens, detta knallhårda däggdjur som erövrat världen med våld och list, sitter på egenskaper som gör oss kapabla att överleva umbäranden som i dag är nästan bortglömda. ”Jag nästan har glömt bort hur fruktan smakar” skrev Shakespeare i Macbeth och menade väl att vi inte lever fullt ut förrän vi utsätts för lite tuffare tag än att brottas med ett tangentbord och att pendla till kontoret måndag till fredag. Om jag ska fortsätta på det litterära spåret kan jag också exemplifiera med Karin Boyes tänkvärda ord ”Den mätta dagen den är aldrig störst, den största dagen är en dag av törst”. När man är mätt händer inget. Vi är ju tigrar i bur. Vi är rustade med sinne och kropp förberedda för nära döden-upplevelser och total utmattning och när vi är som allra mest mosade så kan vi plocka fram det där rovdjursstygga som gör att vi, om vi bara är tillräckligt hungriga, kan slita isär ett bytesdjur med våra tänder, dricka blodet och äta den råa levern. Och vi gör det med eufori. Därför att evolutionen sett till att belöna den som haft förmågan att bita ihop lite extra.

Det är förmodligen därför vi homo sapiens i allmänhet och cyklister i synnerhet gillar att snudda vid misären. Att cykla oss in i mörkret för att sedan få en belöning och bara känna rent instinktivt, inte ens tänka, att ”satan vad skönt det är att inte dö”. Och så skålar vi för vår egen förträfflighet och kryper ner i en varm säng.

En gång träffade jag Francesco Moser. En av mina frågor var om det verkligen var nödvändigt att ha så långa och fullständigt osannolikt krävande etapper på exempelvis Giro d’Italia eller Milano-Sanremo för att avgöra vem som är bäst. Han svarade blixtsnabbt.

– Nej, nej, absolut inte. Man skulle kunna korta distanserna och ändå kora en värdig vinnare. Men det ligger i cyklingens natur, det ligger i människans natur, att kampen ska vara på liv och död.

Jag kan inte invända mot detta. Vi cyklister kan nog inte bortse ifrån att vi älskar att plåga oss. Det är helt omöjligt för oss att njuta av cykling om det inte brinner små majbrasor i låren, smakar järn i munnen och svartnar för ögonen. Det är som livet självt. Vill du ruttna eller vill du brinna? Svaret för oss cyklister är den textrad som Kurt Cobain skrev i sitt avskedsbrev: ”It’s better to burn out than to fade away”, ett citat hämtat från Neil Young och låten My My, hey hey (Out of the blue).

Vi måste implodera i smärta, förnedring och dödsrädsla. Annars hade vi lugnt satt oss ner och spelat på Loservegas eller Bet250 eller Småspelare eller Kazimo eller nåt annat som kidnappar oss från våra äkta känslor. Vi lever inte fullt ut förrän vi smakar på fruktan, på fysisk misär och plåga. Vi måste ta ut oss, för att verifiera vårt existensberättigande i ett oändligt universum där vi blott är gnistor som snart slocknar i det stora kalla mörkret.

Detta skriver jag framför en rimligt modern dator i ett hus med golvvärme och proppfullt kylskåp. Jag försöker förgäves skaka av mig en förkylning från helvetet. Jag är en miserabel syn. Snorpapper i drivor, tomma kaffemuggar på skrivbordet, en gråglåmig uppsyn. Kondition i fritt fall och träningspass ungefär i samma frekvens som det är norrsken över Medelhavet. Och så pratar jag högtravande om det stolta i att lida på en cykel. Ja, det är patetiskt. Men jag tror att ni förstår min tanke. Jag är nästan säker på att många av er som läser detta trots allt, i princip, håller med mig.

Niclas Sjögren är redaktionens mest högtravande skribent. När han inte slår läsarna i huvudet med Shakespeare-citat gillar han att cykla uppförs. Gärna på vägarna kring sitt hus i Sóller på Mallorca.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiotre med siffror i fältet här

Kommentarer


2019-06-10 18:18   Tarja Anttila

Grymt bra skrivet av Niclas, men hade inte väntat mig nåt annat 👌

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!