Allemansrätt - För vem? | Bicycling.se
Cykelkultur

Allemansrätt - För vem?

22 jul 2019

När vi lite spontant svänger av huvudvägen in på en mindre grusväg utbryter panik bland våra två efterföljande bilar. ”Så där kan ni inte göra”. Jo, det gick jättebra, säger vi. ”Okej, men så där får ni inte göra”.

Varför då, frågar vi - den här lite mindre vägen är mysigare än den större. ”Nej, säger en av guiderna. Nej!” Vi inser att det inte är läge att förhandla och återvänder till huvudvägen.

Detta hände under en av de dagar vi cyklade oss igenom delar av Nordkorea, under en minst sagt annorlunda resa på två hjul. I sammanhanget var det svårt att inte reflektera över kontrasten mot att cykla i Sverige, där vår närmast världsunika allemansrätt ger alla möjligheten att röra sig nästan helt fritt, så länge vi sköter oss.

Även om Nordkorea var väldigt speciellt, inte minst i bemärkelsen att röra sig fritt, slås jag ofta över vår fantastiska allemansrätt även i relation till andra, mindre radikala, länder runt om i världen. Men hur självklar är egentligen allemansrätten för cyklister? Något generellt förbud finns inte. Däremot kan kommunen eller polisen lokalt reglera cyklandet, till exempel på motionsspår, ridvägar och vandringsleder. Även i nationalparker och naturreservat kan särskilda regler gälla för cykling.

Med jämna mellanrum blommar konflikterna däremot upp – även där cykling i alla delar är tillåten. Oftast brukar motståndarna peka på markslitage som det mest konkreta problemet. Men ett flertal studier från olika delar av världen visar att cykling faktiskt inte sliter mer än vandring. Däremot ser avtrycken olika ut mellan fötter och däck. Och den mest visuella skillnaden brukar vara runt vattensjuka partier. Det naturliga, oavsett om man är cykel- eller fotburen, är att leta sig runt en vattenpöl. Med tiden växer både pölen och spåren runt om, vilket till slut får allting att se förstört ut – och där hjulspår upprör mer än fotavtryck. Den bästa lösningen är så klart att leder aldrig dras genom partier som inte är naturligt dränerade. Den näst bästa lösningen är att passera vattensjuka områden med hjälp av spänger eller dränerande grus. Att hantera problemet genom att förbjuda cykling är däremot ingen bra lösning. För det kommer ändå inte att efterlevas.

Även om nötningen brukar vara huvudargumentet i konflikterna är min uppfattning att det egentliga problemet är cyklingen som aktivitet. För historiskt har naturen, sommartid, varit en plats där man rör sig till fots. Och när allemansrätten skrevs i slutet av 30-talet hade ingen uppfunnit en mountainbike, såsom vi känner den. Och därför finns inte några särskilda bestämmelser för cykling, som i det historiska perspektivet är något nytt.

Att cykling ska uteslutas från allemansrätten är inte troligt. Men sannolikt kommer restriktionerna att öka över tid. Och de som inte gillar naturcyklism har inte direkt blivit mer positiva efter att den assisterade cyklingen tagit fart. Så länge elcykeln är godkänd, alltså inte knuffar på i mer än 25 kilometer i timmen, definieras den som cykel enligt lagen. Naturvårdsverket har däremot valt att tolka elcykeln som ett motordrivet fordon, varför den inte välkomnas av allemansrätten. Men så länge lagen inte skrivs om kan du, som elcyklist, vara lugn – du kommer inte att hamna i fängelse. Och skulle du, mot förmodan, bli tagen på bar gärning av någon som tolkar dig som motorburen är det bara att slå av strömmen, strax innan gripandet.

Fast oavsett vad lagen säger, hur den tolkas eller kringgås måste motståndet hanteras med silkesvantar. För hur roligt är det egentligen att göra det bästa vi vet om det bemöts med avsky? Högst personligen har jag inget negativt att säga om elcykling, även om jag inte är elburen. Men när jag ser elcyklister, som knappt kan cykla, och som kommer vinglandes på trimmade hojar utan respekt och förstånd så är det ganska lätt att förstå motståndet. För då blir jag också provocerad.

Allemansrätten är här för att stanna. Tror jag. Det gäller även mountainbike, både i muskeldriven och el-assisterad form. Och det intresset kommer att öka under många år till. Men om vi som gillar att cykla i naturen vill ha kvar vår världsunika allemansrätt, tillika cykelarena, är det hög tid att tänka till. Du som läser den här tidningen är redan medveten om det olämpliga i att reta upp andra nyttjare eller markägare genom att cykla hänsynslöst. Oavsett vem som egentligen har företräde.

Vad vi däremot kan göra är att lite snyggt läxa upp de som behöver ett tvåhjuligt förstånd. Vad vi också kan göra är att vara behjälpliga i att skapa bra flöden i populära naturområden, så att alla som rör sig där kan fortsätta att njuta av skog och mark. Oavsett om det sker till fots, på häst, med hund eller cykel. Och det är här vi kan vara listiga och uppmuntra till leder som är snyggt markerade, graderade och inte minst underhållande. Genom det kan vi bidra till att både höja vår egen njutning och samtidig undvika onödiga konflikter med andra som vill röra sig i samma skog. Då menar jag inte att vi ska sno åt oss godbitarna, utan mer vara aktiva i hur en skog bäst kan förvaltas. För alla. För numera är det ganska många kommuner och destinationer som har ”förstått” att mountainbike bör finnas på menyn för utomhusaktiviteter. Och då kan vi, som älskar cykling, peka på lösningar som gör alla lite glada. Oavsett om man hatar cykling eller inte.

Andreas Danielsson har konsumerat så mycket cykel genom åren att det knappast borde vara möjligt. Efter femton år på den här tidningen, som han också var med och grundade, jobbar Andreas numera med Sweden Mountainbike där ett av uppdragen är Friluftsfrämjandets satsning på cykel. I sin vardag hamnar han ständigt i diskussioner om cykling i skog och mark, med koppling till markägare, allemansrätt och andra utomhusälskare.  

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiosex med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!