Den nyttiga idioten | Bicycling.se
Cykelkultur

Den nyttiga idioten

11 nov 2017

Krönika: Ibland längtar jag efter den typen av funktionell idioti som ibland är nödvändig inom stora organisationer för att få något gjort.

Tanken med icketänkandet är att till exempel ett militärt befäl bara ska behöva säga vad beväringar ska göra, utan att behöva förklara varför.
Utanför det militära kan den typen av lydnad och förnekande av intellektuell kapacitet först vara effektiv, men snabbt leda till leda, negativitet och cyniska medarbetare. Ändå längtar jag ibland efter att bara få lyda, som när jag var värnpliktig.
Visst ägnade vi oss åt viss kreativ verksamhet även som meniga soldater, som när jag istället för att vakta en skogsdunge täljde en detaljerad och lite för stor fallos att dela ut som vandringspris till veckans stridspitt. Ännu mer kreativitet krävdes för att hitta på en förklaring när en fänrik dagen efter hittade stridspitten i min magasinficka på stridsselen.

En del av det vi gjorde i det militära, inklusive sniderierna, var inte funktionell dumhet som tillförde effektivitet, utan bara vanlig idioti. Vår kreativitet var heller inte direkt ifrågasättande. Att vi tränades för att döda människor lät vi passera utan att ifrågasätta. Skjuta på människolika måltavlor, inga som helst frågor på det. Till alla som lever i villfarelsen att vi var immuna mot angrepp från ryssen så länge vi har värnplikt kan jag avslöja: det är vi inte. Ynglingar som täljer kön i skogen skrämmer inte Putin. Eller är det den typen av specialförband han kanske fruktar mest?

Nuförtiden är situationen annorlunda. Jag är överste i min egen textförfattande enmansarmé och beväringen jag befaller att skriva en krönika är samma jag. Tyvärr så har soldatämnet inte förändrats särskilt mycket på tjugo år. Inte för att han täljer fallosar i furu dagarna i ända. Nänä, men det skrivs inte så jävla mycket heller. För det mesta verkar han vakta någon skogsdunge, oftast med hjälp av en cykel.

Då önskar jag att jag bara behövde göra det någon sa åt mig att göra. Någon annan kunde bestämma. Men min primära önskan är väl att jag också skulle lyda. För det är inte alltid så att kreativiteten flödar bara för att det saknas ett tydligt regelverk. Orden som ska blandas ihop till en duglig text finns inte alltid.

När det tar tvärstopp brukar det bara finnas en sak att göra, och det är att rulla ut på en stig som jag cyklat hundratals gånger. En stig där jag känner varenda sten vid förnamn och skickar julkort till vissa rötter jag lärt känna lite bättre. Ensamt och njutningsfullt cyklande med total närvaro. Så snabbt det bara går alltså. När jag skrattar för mig själv där stigen slutar i närheten av Erstaviken vet jag att bokstäverna, orden och meningarna redan finns där hemma på skärmen. Jag behöver bara trampa hem igen och slå lite på tangentbordet.

Det är förresten just där i Erstaviken som jag gör som mest nytta om nu lede fi skulle komma. Det är inte en skogsdunge, utan en vik jag borde ha vaktat. Det är där en landstigning kommer att ske, närapå öppet hav fram till Nämdö – sen är det raka vägen in till Erstavik och en kort skogspromenad innan flaggan kan hissas på kastellet. Vilken sorts nytta jag skulle göra där i viken om, låt oss säga, Åland skulle få för sig att attackera Sverige är oklart. Utan en bra täljkniv är min militära bakgrund tämligen värdelös. Troligtvis skulle jag berätta hur kul det är att cykla i allmänhet och i den angränsande skogen i synnerhet. Hur nu det skulle bidra till att försvara riket.

När jag tidigare idag rullade ut i skogen var det på en helt ny cykel. Jag skippade lampan – jag skulle bara cykla en kortis, köra in stigcykeln. Självklart hann det bli mörkt innan jag vände hemåt. Den planerade returstigen fick bli en grusväg. I mörkret kunde jag se saker på ett annat sätt. Precis som i Pelles ficklampa av Jan Lööf så blev stenbumlingar smygande soldater, en granruska blev en tomteluva och en tallgren blev en...

I mörkret visste jag exakt vad jag skulle skriva om. Jag skulle skriva att jag hellre tänker på tänkandet, ifrågasätter ifrågasättandet och analyserar analysen än att blint lyda order och tälja det förutsägbara. Men viktigast av allt – att lösningen nästan alltid finns där i sadeln, i pedalerna och i däcken som tappar fästet och i bredsladden som det resulterar i.

*Inte alla värnpliktiga slöjdade kön istället för att göra sin plikt. De som befann sig till sjöss hade inte samma tillgång till virke som oss skogssoldater.

 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiotvå med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!