En klättrares bekännelser | Bicycling.se
Cykelkultur

En klättrares bekännelser

1 maj 2017

Gabriella Ekström har ett gediget förflutet inom cykelsporten – som reporter, kommentator, författare och sportdirektör. Men hon gillar också att upptäcka världen, både på cykel och till fots. I november besteg hon Island Peak (Imja Tse) i Himalaya, 6189 meter över havet.

Je grimpe. Jag klättrar.
Långsamt, obevekligt. Det är mörkt, med många timmar kvar innan solen går upp. Det finns ett lidande som är sporten och så finns det ett som inte är det. Jag uthärdar det första, men vill inte vara del av det andra. Jag vill inte vara sjuk och pressa vidare, det är inte värt det om man inte mår bra, men det första, det första är jag bra på. Det är nog cyklandet. Jag är övertygad. De första tjugo minuterna är jobbiga, innan andningen riktigt kommit igång. Sedan lättar det. Kroppen anpassar sig och börjar driva på. Den vill ha ansträngningen, börjar förvänta sig den. Andetagen är djupa utan att vara tunga, pulsen är hög utan att jag vill att den ska gå ner. När luften blir tunnare kontrar kroppen med att höja pulsen. Benen lyder, de orkar. Jag, lovar, det är cyklingen. Det går två timmar.

Je grimpe.
Jag försöker förklara ordet slakmota för de andra, får bara trötta blickar till svar. Alla fokuserar på marken under sig snarare än målet långt bort, kanske är det för mörkt för att börja föreställa sig slutet. Jag trodde slakmota var ett vedertaget begrepp. Det här är en sådan, en väldigt lång sådan. Det grå under mig är sten, inte asfalt, men det är samma vilja, samma uthållighet, samma ben och samma lungor.
Det går fyra timmar, och jag kan inte sluta tänka på cykling.

Je grimpe.
Varför är just klättringar så mytomspunna? Spurter vinner man förvisso, och vinner man tillräckligt många, eller för all del, endast en om den är rätt, så blir man odödlig, men spurtrakan blir sällan detsamma. Det finns enstaka undantag, Champs Elysées såklart, kanske Via Roma, men det är cyklistens vinst som blir ihågkommen. Inte dennes ansträngning under loppet eller i spurten, utan bara själva korsandet av linjen. Så är det inte med bergen. Här minns vi alla namn, vem som kämpade i vilken stigning, oavsett hur långt det var kvar till mål. Kanske för att det i en spurt är människa mot människa, medan det i bergen alltid har varit människa mot naturen.
Eller med naturen. Jag föredrar att tänka med naturen.
Det går sex timmar.

Je grimpe.
Leden runt mig tunnar ut, vi är plötsligt inte så många. Purwa Tenjee Sherpa klättrar vid min sida. -Yes mam, many turn around. One woman, two men turn. Den sista natten klättrar vi fjorton timmar. Jag brukade tycka att två timmar upp för ett rejält bergspass var länge. (Räkna en timme för proffsen, jag är långsam.) Här fungerar å andra sidan långsam, bergen ska ingenstans, vare sig du cyklar eller klättrar. Stenarna som tidigare bara var isiga på norrsidan täcks nu av rimfrost, formad av blåsten i vindriktningen som om det vore högsta mode med sneda kristaller. När solen går upp färgas världen ljust gul, sedan rosa och svagt blå, och sedan tänds glaciären med full kraft så att glasögonen knappt förmår att stänga ljuset ute. Konstigt att alla är borta, kanske är det watt per kilo, kanske är det cyklingen. Det är mycket lättare att föreställa sig toppen nu, eller borde jag säga, att föreställa sig själv på den. Hon svävar i utkanten av synfältet, i solglittret.
Je grimpe.
Jag klättrar.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugoett med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!