Ett sömnmonster till Transalp | Bicycling.se
MTB

Ett sömnmonster till Transalp

1 nov 2018

Krönika: Sommaren knackar på dörren, och det sju dagar långa MTB-loppet BIKE Transalp bankar på samma port.

En framtid som känts bekvämt avlägsen under perioder då träningsschemat inte levt helt i symbios med övriga livet, har plötsligt krympt ner till tre futtiga månader. Det är Bicycling och chefredaktör Breece som ordnat fram startplatsen till etapploppet, visserligen efter tjat och friskt påhejande från mig och lagkompis Ingrid Kjellström. Och för det är vi ofantligt tacksamma. En tacksamhet som kommer bli viktig att minnas si så där fem dagar och 15 000 höjdmeter in i loppet, när misären är total. Vilket osökt får mig att tänka på en annan cykeltur som kändes lång.

Torsdag 2 juli 2015 – Expedition Alaska, läser jag i dagboken. ”Efter att ha värmt upp oss vid en eld, invirade i en gemensam presenning likt en jätte-sushi, beger vi oss i väg på sträcka fem. Äntligen ska vi få avverka den första cyklingen, som utlovar en magisk utförskörning – enligt rykten en av Alaskas vackraste singletracks. Vi tajmar natten perfekt (OBS, ironi). Solen är nere mellan 23-04, så nu väntar många timmars cykling i mörker. Samtliga av de elva milen går på stig, något som initialt kan låta lyxigt för den MTB-frälste, men mindre lockande när skogen är becksvart, Grizzly-bajset färskt och sömnmonstren många.”

Vi – laget om fyra - var inne på dag fem av sju under vårt livs första Adventure Race, och hade sovit 6–7 timmar under de första dagarna. Adventure Racing är en sport där du tävlar non-stop, och med hjälp av MTB, traillöpning (ofta trekking), kajak och karta tar dig mellan A och B. Du sover så mycket du behöver för att orka ta dig framåt, vilket ofta blir 1-2 timmar per dygn. Resultatet blir en kraftigt nedsatt reaktionsförmåga, tidsuppskattning och verklighetsuppfattning. Efter några dygn på banan får du bekanta dig med så kallade ”Sleepmonsters”, vilka kan ge fragment av hallucinationer. Såsom att Kalle Moreus ansikte plötsligt ersätter trädens kronor. Sömnmonstren är som värst i gryningen, och botas mest effektivt med koffeinpiller, mattefrågor och eventuell djurrädsla. Jag läser vidare.

”När Lina för tredje gången svarar fel på frågan om hur mycket 5×8 är blir det obligatoriskt stopp för power nap. Vi som inte sover sitter rygg mot rygg med våra pannlampor riktade ut i den beckmörka snårskogen. Vi får prata tyst nu när de ska sova. ’Tur att björnar hör bra’, tänker jag.”

Vi har redan haft ett och ett halvt björnmöte, och är inte särskilt sugna på fler. Vi fortsätter cykla. Ibland känner jag att stigens höga kanter är det enda som håller mig upprätt på cykeln. Det är samma känsla som när du kör bil och klipper med ögonen, men i ett senare skede. Ibland tappar du en bit av stigen, och inser att du mikro-somnat. Och mycket riktigt. ”Plötsligt är Matts borta. Vi stannar och väntar. Han kommer ikapp, något tilltufsad. ’Jag vaknade, och upptäckte att jag låg i diket’”.

Jag stänger dagboken, och konstaterar att det fina med Adventure Racing är att när din vardag känns kämpig kan du alltid minnas tillbaka till en stund som var betydligt värre (nog för att sporten också gett mig några av mina mest magiska minnen). Eller när du tycker att Cykelvasans sista mil känns lång, och kan påminna dig om att det är sista sträckan för dagen. Så när jag och Ingrid trampar på genom alpiska berg i mitten av juli, funderandes på om livet verkligen ska bestå av mjölksyra och total utmattning – då är det oerhört praktiskt att kunna påminna oss båda att vi ska få både sömn, mat och massage innan det är dags igen. Och att det dessutom är nästintill björnfritt.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextioåtta med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!