Hög på historier | Bicycling.se
Cykelkultur

Hög på historier

6 jun 2017

Krönika: Kärleken till cykelsporten. Jag läser om, tittar på och upplever andras kärlek, och tänker ibland: är min annorlunda?

Jag har försökt förstå på andras vis, men jag kan bara förstå på mitt sätt.

Jag märker att många ser sakerna och uppskattar dem väldigt mycket. Klädmärken, hjälmmodeller och nya sätt att bygga ramar. Jag har träffat människor som kan återge min cykels exakta sammansättning efter att ha sett den i en dunkel hall i tjugo sekunder. Det är knappt att jag kan. Jag tänker på annat.
Jag hittar en berättelse i allt. Jag tycker det är roligare att veta vem som startade fabriken och hur de själva byggde maskinen som böjer styret, än att veta hur mycket styret faktiskt väger. Om det inte finns en story runt det också, såklart, då glömmer jag det aldrig.

För mig är det viktigt att tankarna får flyga, att själen får utrymme, att fantasin snurrar snabbare än hjulen. Tankarna kommer först i umbra, sepia, sedan i regnbågens alla färger.

Jag var, och är, en läsare av rang. En petig sådan. Det måste vara välberättat och gripande, med ett fascinerande persongalleri. Handlingen är av underordnad vikt. I en riktigt välskriven bok behöver det inte hända värst mycket alls, det räcker med att Bodil Malmsten går lös med sekatören i sin trädgård i Finistère.
Likaså med sporten. Min styrka när jag, blott sexton år gammal, började skriva om cykel, var att jag nog helt missade det som andra fokuserade på, och fokuserade på sådant som andra missade. Om det kändes mer eller mindre givet att färre än en handfull cyklister skulle göra upp om segern på en spurtetapp, då fokuserade jag hellre på något annat. Hur spurttågen var konstruerade, om de ens fanns, någon kanske var mer av en frilansare och skötte det där själv. Vilka som jobbade tidigt på etapperna och var respekten låg. Om vinnaren var oväntad så fanns där plötsligt en story att hämta, det gillade jag. Och mina läsare, turligt nog. Det fanns gott om utrymme för en reporter som inte ville tippa vinnaren i Touren om så livet hängde på det, för att det var förutsägbart, kalkylerande och måttligt romantiskt. Inte helt oväntat att min första bok handlar om folk som inte vinner Touren, alltså.

Det betyder inte att det alltid varit lätt. Kanske får jag ibland i egenskap av tjej större förtroenden. Folk berättar saker som jag vet att de skulle neka till om jag skrev dem, men ändå vill de berätta dem för mig. Det var bitvis för frustrerande för mig, att ha både en stark intuition och en bra insikt i vad som pågick, men att inte kunna säga det. En sak kan se så bra ut på teve, men vara en helt annan i verkligheten. Undan för undan lärde jag mig, vem som pratar med vem och vad olika personer representerar. En del var och är helt oklanderliga, medan andra dras in i sådant de inte önskar eller behärskar. Ytterligare andra kontrollerar och styr, de ångrar inget.
De två första kategorierna pratar, den sistnämnda skrämmer bara. Den fick mig att försöka lämna sporten.
Jag lyckades i arton månader, trodde att jag var klar, men drogs tillbaka lika handlöst som när jag först upptäckte sporten. Jag trodde att jag var klar med den, men det var omöjligt. För det var skådespelet alltför stort och historierna allt för många.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtiotvå med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!