Krönika: Apokollaps nu – Kalle Bern laddar inför sämre tider | Bicycling.se
Cykelkultur

Krönika: Apokollaps nu – Kalle Bern laddar inför sämre tider

11 jun 2016

"Det går alltid att skaffa sig bara en cykel till. Jag har två källarförråd och ett vindsdito. Att jag för länge sedan tappat kontrollen på vilka cykeldelar som finns gömda där är en underdrift."

Jag ser ett nyhetsinslag om preppers (människor som förbereder sig för apokalypsen). I teve-soffan skrattar jag lite åt fenomenet som ändå får en att fundera: tänk om allt slutar funka? Stockholm utan vatten i en vecka skulle räcka för totalt kaos.

Plötsligt inser jag att jag är likadan. Preppers fyller sina källare med mat och vatten för att klara sig helt utan support från samhället under längre perioder. Det gör inte jag. Än.

Istället lagrar jag cykelprodukter som jag helst inte vill ska ta slut eller sluta produceras. I källaren har jag i säkert förvar två oanvända sadlar av min favoritmodell. Samma sadel som jag har på alla mina aktiva cyklar (de som är i träda får av ekonomiska skäl klara sig utan vissa komponenter). Igår, när jag skulle köpa komponenter till min nya landsvägsram, skaffade jag en till likadan sadel. Förrådet är till för nödsituationer.

Ofta skämtas det i cyklistkretsar om formeln för hur många cyklar man får ha, n+1 där n motsvarar nuvarande antal cyklar. Det går alltså alltid att skaffa sig bara en cykel till. Jag har två källarförråd och ett vindsdito. Att jag för länge sedan tappat kontrollen på vilka cykeldelar som finns gömda där är en underdrift. Jag har inte en susning. Att det någonstans finns två identiska sadlar är det enda jag vet helt säkert. För att kunna använda formeln n+1 kanske man måste veta vad n är? Den lilla gymnasiematte jag fortfarande kommer ihåg räcker inte. Att inventera alla gömmor är otänkbart. Jag får använda x+1 helt enkelt, utan ambitioner att veta vad x är.

När den industriella civilisation som vi är en del av har kollapsat, vi har köpt den sista platta teven och den sista bonusen placerats i ett skatteparadis som sjönk i havet – då kanske mina sadlar finns kvar.

Dels som en fin present till någon som istället för sadlar hade pasta och bruna bönor i källaren och dessutom har 143 millimeter mellan sittbenen. Men sadlarna finns också som en påminnelse om den överkonsumtion som föranledde kollapsen.

Jag vet att jag inte är ensam. Några hamstrar sitt favorit­styre och någon annan har ett lager på 200 väldigt fina engelska nav som från början var tänkta att säljas som en del av exklusiva hjul, men hen inte hade hjärta att sälja. Risken fanns att köparen inte förstod hur bra naven var. Nu lagras världens finaste nav någonstans i hälsingeskogarna, ett mobförråd för alla som fortfarande gillar tiodelat och lågt rullmotstånd när katastrofen kommer.

Att vara cyklist kan inte vara något annat än en fördel när världen såsom vi känner den går under. Vi är vältränade (nåja), vana att förflytta oss utan att elda olja och anpassningsbara till det mesta efter åratal av suboptimala trafiksituationer.

En annan kollaps som eventuellt kommer mycket tidigare än samhällets är min egen. Varje vårvinter spänner jag bågen och funderar på något lopp jag vill cykla. Oftast spänner jag bågen lite för hårt, men lyckas ändå på något sätt klara av det planerade loppet. Det händer nästan varje år att min förberedelsetid är alldeles för kort, eller så slarvar jag bort träningstillfällen genom att vara allergisk eller jobba.

Att jag tidigare i livet ofta har klarat av relativt stora utmaningar har i de flesta fallen varit tack vare en hög lägstanivå när det gäller min kropps allmänstatus. Oftast är min lägsta­nivå så hög att jag för det mesta också ser den som min högstanivå. Jag brukar helt enkelt försöka cykla året runt och ta i så att jag mår dåligt ibland.

Så är inte fallet i år. Sedan årsskiftet har det inte cyklats många meter. Ett till barn i familjen för två månader sen frigjorde inte direkt tid för långa distanspass. Loppet som jag tror kan orsaka min kollaps är Gotland 720. Och det är distansen på 36 mil som orsakar mest ångest. Det krävs inte en jättehög snitthastighet för att hinna runt på planerade 12 timmar, men det kanske krävs några träningspass på över timmen innan?

Hur mycket jag än gillar mina sadlar så kommer det att kännas där bak efter 360 kilometer, om inte kroppen vikt ner sig och somnat i ett dike innan dess. Men med mindre än sju veckor kvar gäller det att se det positiva. Jag kan fortfarande hinna med ett femtiotal träningspass utan att planera allt för noga. Om jag cyklar varje dag.

När kollapsen väl kommer, kanske på grund av att vattnet tog slut i kantvinden på väg mot Fårö­sund, eller för att oljan tog slut och det blev världskrig. Hursomhelst vet ni vem som försöker byta sina kära sadlar mot vatten och lite burkmat när den dagen kommer.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofem med siffror i fältet här

Kommentarer


2016-07-01 22:34   Kalle Bern

Och några till av samma modell utsprida på cyklar. @reynolds

 

2016-06-18 18:09   Reynolds

Romin. Romin! Romin?

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!