Långläsning: Retro - Shimano AX Aero | Bicycling.se
Cykelkultur

Långläsning: Retro - Shimano AX Aero

1 maj 2014

Shimanos AX-serie var den första massproducerade aerodynamiska komponentgrupperna för landsväg och lanserades 1980. Men projektet skrotades efter bara två år – världen var inte mogen för aerodynamiska komponenter. Men avtrycket AX-Aero består däremot än idag.

Idag ser vi allt fler aerodynamiska linjeramar med dolda aerobromslösningar, tempocyklarna blir halare och halare, konfektionsindustrin pratar luftflöde mer än fukttransport och såväl hjulfabrikanter som hjälmtillverkare slår i ordböckerna för att hitta nya synonymer på luftmotstånd.

Cykelindustrin har verkligen omfamnat begreppet aero – men komponenttillverkarna knystar inte mycket om aerodynamiska fördelar. En växel extra där, ett hekto lättare här och batterier både här och där. Men aero? Näpp!

Visst. Det beror förstås på att vinsten med till exempel en aerodynamisk framväxel är ganska liten. Funktion och vikt går först och bara den kombinationen innebär en massa kompromisser. Att då också försöka förbättra en komponents aerodynamik på en plats där luftflödet är minst sagt turbulent – det finns ingen större poäng med det. Men där aerodynamiska lösningar möjligen är mer motiverade som indragna växel- och bromsvajrar vid styret eller ett mer aerodynamiskt vevparti – där är man redan idag. Och det är mycket tack vare en särskild komponentgrupp.

Under 1980-talet var det här med aero också hett ( ja, inget är nytt under solen...eller i cykelbranschen). Aeroinriktningen var ett tydligt steg bort från 70-talets vikthets, med allt mer extremt borrade komponenter, lättviktsstyren och pedal- och vevaxlar i titan som gick av i tid och otid. Mest i otid.

Dåtidens båda giganter Shimano och Campagnolo letade därför efter andra argument för att sälja sina komponentgrupper. Sram existerade ännu inte, men det gjorde å andra sidan en uppsjö europeiska komponenttillverkare, främst från Italien och Frankrike. Galli, Ofmega, Huret, Maillard, Mavic, Simplex – listan över varumärken som konkurrerade med highend-komponenter för tävlingscyklar kan göras lång.

Shimano var den utomeuropeiska utmanaren och Campagnolo var den ohotade kungen, referensen och den europeiska cykelsportmyten personifierad. I tidens anda introducerade Campagnolo sin C-Record-grupp 1986 med tydligt strömlinjeformad design. Tyngre än den klassiska Super Record-gruppen, men med en mängd innovationer som aerodynamiskt vevparti, aero-pedaler, aero-sadelstolpe, deras första bromshandtag med indragna bromsvajrar och till och med en aerobakväxel. Allt andades Campagnolo men i en ny, mycket modern, form.

Mest (ö)känd blev Delta-bromsen, som presenterades första gången 1985. Den var inte bara aerodynamisk finmekanik på hög nivå – utan också en ganska kass broms, som dessutom var ett riktigt aber att justera. Men C-Recordgruppen fick ett stort genomslag, levde kvar under lång tid och förädlades i senare versioner (utom just Delta-bromsen då). Delvis kanske för att varumärket Campagnolo fortfarande var så starkt under 1980-talet – men också för att Shimano redan hade banat väg för en acceptans för aerodynamiska komponenter. För redan under cykelmässan i Köln 1980, sex år före Campagnolo, lanse- rade japanerna sin AX-serie med aerokomponenter.

För tävlingscyklister gjorde man Dura-Ace AX (7300) och 600 AX (6300 – den aerodynamiska föregångaren till dagens Ultegra), och för motionären fanns instegs- grupperna Adamas AX och Shimano AX. Men det var Dura-Ace AX och den enklare 600 AX som var verkligt revolutionerande när de blev tillgängliga på marknaden 1981. Skillnaden var inte så stor – 600 AX var sexdelad medan Dura-Ace AX var sjudelad – men båda var oerhört "aero" och bjöd på en mängd intressanta nyheter och innovationer.

De lanserades med buller och bång i en massiv marknadsföringskampanj som gick på djupet för att förklara vikten av lägre luftmotstånd (någon som tycker att det låter bekant?) med grafer från vindtunneltester som visade på en sänkning av luftmotståndet med 20.6 procent jämfört med en konventionellt utrustad tävlingscykel. Ingen dålig besparing med andra ord. AX-serien var verkligen före sin tid och var fullspäckad med tekniska innovationer – varav en del förändrade cykelindustrin för gott och många lever kvar än idag. Men det skulle också visa sig att AX-serien var alltför långt före sin tid.

AX-serien lanserades som aerodynamiska komponenter, men innehöll som sagt en mängd andra nya tekniska lösningar varav vi tänkte titta närmare på några av de viktigaste och mest intressanta i Dura-Ace AX. Förutom indragna bromsvajrar från bromshandtagen kunde man justera slaget för bromshandtaget, en nyhet på den här tiden. Gruppen var också försedd med en avancerad, aerodynamisk centrumdragen "para-pull"- broms som har kunnat ses på proffsens tempocyklar ända in på 2000-talet.

Växelreglagen kunde monteras i ett specialfäste på diagonalröret så att båda reglagen hamnade "bakom" – eller snarare ovanpå – ramröret för att undkomma luftströmmarna. Och till skillnad från moderna kompo- nentgrupper (där Campagnolo utgör ett litet undantag) tillverkade Shimano en matchande styrstam, sadelstolpe och flaska med tillhörande flaskställ. Aerodynamiska så det förslår förstås.

Styrstammens aerodetalj bestod i en dold skruv inuti styrstammen som via en expan- der tryckte fast styret inifrån. En snygg men hopplös lösning då det också inne- bar att styrinfästningen inte var delad – det krävdes en hel del mekande och trixande för att trä styret genom styrstammen. Dessutom fanns ett Dura-Ace AX-aerostyre – med aerodynamiska ändpluggar!

Växelsystemet hade även det aero-detaljer (alla komponenter i katalogen beskrevs med orden "aerodynamic design" – till och med naven). Bakväxelns växelarm var delvis täckt och vajerdragningen – utan hölje – var inflyttad bort från fartvinden. En liknande lösning med en dold växelvajerände användes även för framväxeln. Bakväxeln hade också inbyggd växelindexering, med fasta lägen som ärvts från Shimanos Positron-system (den satt alltså inte som numera i reglagen). Fasta växellägen var en revolutionerande nyhet på en high-end-grupp som Dura-Ace, men också något som möttes med skepsis av tävlingscyklisterna – att lära sig växla med friktionsreglage var ju en del av den ädla konsten!

I AX-serien lanserades också frihjulskassetten. Istället för att ha ett separat lager i en frihjulsmekanism som gängades på navet, byggdes lagret och frihjulet in i navet och kassettdreven träddes på kassettkroppen – en lösning som till slut blev standard och lever kvar än idag.

Kedjedreven bjöd även de på en teknisk innovation. W-cut kallade man den lägre skärningen på två motsatta par kedjetänder på drevet, som skulle minska den kraft som krävdes för att flytta kedjan mellan stora och lilla drevet fram. Vevarmen hade också en inbyggd vevarmsavdragare, så att man med en insexnyckel enkelt kunde skruva av och på vevarmen på axeln för att serva vevlagret – en lösning som satte standarden för alla moderna komponentgrupper.

Även AX-pedalerna, med tåclips och remmar, var förstås formade för att klyva luften bättre. Men de bjöd också de på en unik innovation som introducerats i Dura-Ace-gruppen redan 1980. Pedalens lager satt i den del av pedalaxeln som gängades fast i vevarmen. Syftet var att placera foten så lågt som möjligt för att få en lägre tyngdpunkt och ett bättre rundtramp. Men lösningen innebar också en extremt grov pedalaxel och ett lika stort, matchande hål i vevarmen. Här i låg nog gruppens akilleshäl. Att gå ifrån en så etablerad standard som pedalaxelns gängdimension i en teknikbransch som av tradition byggt på kompatibilitet är inte lätt – det har både nyare och tidigare exempel visat.

Att vara först med ett utpräglat aerodynamiskt koncept visade sig inte heller vara lätt. En del ramtillverkare hakade på aerotåget, främst tillverkare i Japan som Miyata och Panasonic, men även traditionella europeiska fabrikat som Gitane lanserade AX-utrustade cyklar med ovala ramrör. Men AX-gruppen lanserades under en epok som fortfarande mest pratade vikt, och i en cykelkultur där europeiska produkter fortfarande rankades högst. Världen var inte redo – Shimano var för långt före sin tid och fick lägga ner produktionen efter två år på grund av det låga intresset hos konsumenterna.

Shimanos AX-serie, med tillägget aero, blev därför bara en udda parentes i cykelhistorien. Men den påverkade utvecklingen och dess influenser kan än idag spåras i moderna komponentgrupper. I efterhand kan man säga att AX, trots dess korta livscykel, också utgjorde en brytpunkt mellan den gamla, hantverksorienterade europeiska cykelindustrin och den nya världens ingenjörsdrivna cykeltillverkare.

Shimano lärde sig däremot av sitt misstag, men slutade inte att vara innovativa. Tio år senare var man ikapp och förbi Campagnolo, och övriga europeiska komponenttillverkare var i princip utraderade.

Men AX-serien lever kvar bland samlare och vintage-entusiaster. Det är inte svårt att förstå varför när man ser dess eleganta aeroformer och innovativa lösningar – även om det inte är så troligt att vi kommer få se en lika kompromisslös aerogrupp för linjecyklar igen.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugosju med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!