Ledare: Att uppleva på två hjul | Bicycling.se
Cykelkultur

Ledare: Att uppleva på två hjul

21 nov 2013

Vår chefredaktör Andreas Danielsson har denna månad funderat över vad det egentligen är som får folk att delta i jättestora cykellopp på andra kontinenter. Och blir man en bättre människa av att cykla? Bland annat. Håller du med honom?

Det har blivit ganska många cykeltävlingar i många olika länder genom åren. Förr i tiden, alltså på 1900-talet, handlade allting om resultat. Därefter, när jag blev licensfri, har rubriken oftast varit upplevelse och trivsel. Att delta i stora motionslopp har aldrig lockat mig. När jag sätter mig på cykeln är halva nöjet att slippa trängas, stå i kö och krångla. Men i år bestämde jag mig för att göra ett undantag och testa på livet som landsvägsmotionär. Med motionär menar jag att tid och placering inte varit prioriterat. Istället har jag letat efter essensen i de lopp jag kört genom att titta, lyssna, smaka och prata.

New York Granfondo och Rom Granfondo - två lopp med karaktär och kultur, blev mina testlopp. Efter en mäktig start på George Washingtong Bridge rullar 7 000 cyklister iväg i bästa samförstånd. Så snart den inledande nervositeten lagt sig och fältet är spritt börjar deltagarna att slappna av i sina sadlar och då sätter snacket igång. När backarna kommer uppstår en tyst överenskommelse där kämpandet ersätter diskussioner om hur långt det är kvar till mål och var i världen cyklingen är finast.

Halvvägs upp i den sista klättringen på Rom Granfondo är det en äldre gubbe som plötsligt får kramp. På bara några sekunder har tre cyklister stannat och hjälper till. Ett par kilometer senare har en spanjor kört punktering och de flesta som passerar erbjuder sin hjälp. På langningsstationen däremellan är det fest. Nu är det inte långt kvar. Ryggdunkningar och fotograferingar avlöser varandra. Två fransmän unnar sig en cigarett och en engelsk cyklist med tatueringar och alternativfrisyr ringer hem för att ge en lägesrapport. Själv dricker jag en kopp kaffe och svarar på frågan om varför jag har så konstiga bromsar. Well, sa jag – Ronnie Peterson already used it in 1972. It´s called discbrakes and it´s racing.

– Well, sa jag, Ronnie Peterson already used it in 1972. It´s called disc brakes and it´s racing.

 

Andreas Danielsson

Jag vet inte om det är ett önsketänkande eller om det faktiskt är så att människor som rör sig på två hjul både blir glada och hjälpsamma. Åtminstone de som inte har bråttom. Men det är ju inte direkt unikt för cyklister. Stressade människor är aldrig särskilt givande att umgås med. Men de som klarar av att ta det lite lugnt och som gör det tillsammans får plötsligt ett stort utbyte av varandra. Och när människor inte längre kan gömma sig i viktiga kläder eller web-anonymitet blir de riktigt behagliga och intressanta. Visst, de där som egentligen är rätt dåliga på att cykla, men som tar sig själva på alldeles för stort allvar, finns naturligtvis representerade. Men det var länge sedan jag slutade att irritera mig på dem – nu tycker jag mest att de har ett ganska stort underhållningsvärde.

Men vad är det då som gör att så många väljer att delta i stora lopp, så långt borta? Det är ju både billigare och enklare att stanna hemma. Loppets storlek är nog den största attraktionen, där Vasaloppet och Vätternrundan är lysande exempel. I storleken ingår oftast historien som ger loppet en nödvändig dignitet. 40-års-kris, vadslagning och nyårslöften är andra orsaker. Och allmän livskris börjar segla upp som en stark utmanare till varför människor plötsligt börjar röra på sig efter 25 års stillasittande – och då behöver ett mål.

Folkfest och upplevelse har alltid en stark dragningskraft där det sistnämnda är högst individuellt. För vissa handlar det om frikostiga langningsstationer, för andra om snygga diplom. Sen finns de där cyklisterna som inte är det minsta imponerade av att en tävling har ett särskilt namn, en särskild storlek eller särskilda medaljer. Upplevelse för dem handlar bara om hur det ser ut under hjulen. Alltså hur underhållande cyklingen egentligen är. De som reste med sina cyklar förr i tiden gjorde det mest för att hitta bättre träning.

Nu är det kulturen, umgänget och upplevelsen som driver de flesta att testa ett nytt land. Och att göra det i samband med en tävling är ingen dum idé. Som deltagare får du oftast ett bra smakprov på de finaste cykelvägarna i regionen, du kör på avstängda vägar och med full support. Jag fick mersmak och kommer att testa på livet som ickepresterande landsvägsmotionär igen. Cape Argus i Sydafrika är redan inskrivet för hela redaktionen och sannolikt blir det fler nerslag innan 2014 är över.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiosex med siffror i fältet här

Kommentarer


2013-11-25 15:04   Redaktionen Bicycling

Hej Lars - yes, med "ickepresterande motionär" menas att jag inte kört mot klockan. Och du har helt rätt, en uppgift som NYC Granfondo ska inte underskattas, det är en tuff utmaning!

// Andreas

 

2013-11-24 09:39   Lars

Bra krönika!
Men jag hoppas att du med "ickepresterande landsvägsmotionär" menar att du inte hestar och kör mot klockan. Du ska inte förringa prestationen att ta sig runt NY Gran Fondo. För många motionärer är även det en tuff utmaning.

Motionslopp i Sverige är inte hälften så kul som utomlands.

 

2013-11-22 19:06   Janne

Vad det beror på vet jag inte säkert men hetsen på motionslopp verkar vara ett svenskt fenomen. Åkte L'eroica i somras och en trevligare upplevelse kan jag inte föreställa mig. Ingen stress, vackra omgivningar, riktiga läckerheter i kontrollerna och vänlig stämning. Ändå var det riktigt jobbigt var det ändå med grus och grymma stigningar. Rekommenderas!

 

2013-11-22 14:44   Ola Andrén

Fast jag har sett solekrade hjul, på båda sidor och fram och bak med skivbromsar. Med rätt nav, flänsar och antal ekrar så verkar det funka.. Men jag håller med , om skivbromsar slår igenom på landsväg lär det nog bli färre solekrade hjul. Personligen är jag tilltalad , om det fyller någon större funktion eller ej för mig är tveksamt. Men jag tycker det ser snyggt ut. Eller som Andreas skrev "det ser racing ut"

 

2013-11-22 14:08   Erol Orhun

Nej, solekrat och skivbromsar kommer inte fungera något vidare. Återkomsten av fyr-crossat byggda hjul?

 

2013-11-22 11:15   Axel Jonsson

Jag känner inte igen att folk erbjuder hjälp till de som krampar eller punkterar här i Sverige, inte ens vid vurpa är det säkert att någon stannar. Jag håller med tidigare inlägg, varför hetsar vi så här hemma? Inte ens på Vätternrundan har jag sett någon ryggdunk, istället ropar folk: håll höger.
Att du blandar motorsport med cykelsport tycker jag är lite roligt. I MotoGP vinner man om man är bäst på att bromsa, men det gör man inte på cykel. Det är helt olika saker. Om skivbromsar slår igenom kommer jag att behålla min hoj tills jag dör.
Det stod i tidningen att solekrat inte är att rekommendera med skivbromsar, vilket är århundradets underdrift. Det går inte att ha solekrat och skivbromsar, eftersom solekrat inte kan överföra något större vridmoment mellan fälg och nav.

 

2013-11-21 09:15   Lennart Ahlin

Det som fick mej att tappa sugen på stora motionslopp för några år sedan var hetsen mellan deltagarna , men jag har aldrig testat några lopp utomlands. Om det är som du beskriver det kanske man borde prova ?? Men jag undrar samtidigt om det bara är i Sverige det hetsas och i sådana fall varför då ??

Jag läste Åsas text med förslaget att införa sträckor där tiden stoppas, till exempel förbi langningskontroller och vid trafikfarliga platser. Det är en mycket bra idé som kanske skulle ta bort den värtsa stressen.

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!