Ledarkrönika: Gladast i Afrika | Bicycling.se
Cykelkultur

Ledarkrönika: Gladast i Afrika

9 apr 2014

Att ge är bättre än att få, men att chefredaktör Danielsson och redaktör Eriksson skulle vara upphov till sådan oförfalskad glädje i Sydafrika trodde de inte. Vad har dem nu hittat på?

"Nej, nu går jag och ringer några samtal" sa Åsa och försvann. Innan det hade vår supermekaniker Henrik van Ingelandt gått bet i sitt försök att göra en cykel av något vi knappt skulle kalla cykel.

Den ägdes av Mabuka Mbangeleli som jobbar på det hotell vi bodde på i Kapstaden. Mabuka bor i en kåkstad ungefär tre mil från hotellet. Att åka buss till och från jobbet är en kostnad han inte fixar. Därför cyklar han. På en cykel som långt ifrån fungerar som den borde.

Redan första dagen hängde Mabuka nyfiket vid vårt cykelrum och hade massor av frågor. Sedan många år har han alltid tittat på den lokala tävlingen Cape Argus. Men att genomföra det loppet är i princip otänktbart – de pengarna finns inte. Inte heller pengarna för att köpa en ny cykel. Som fungerar.

När Åsa kommer tillbaka gör hon tummen upp. "Nu ska Mabuka få en överraskning som jag tror han kommer uppskatta". Åsa visste nog inte riktigt vad hon höll på att ställa till med då.

En kram i cykelns tecken

Jag ropar på Mabuka, och han kommer direkt. "Please, sätt dig ner" säger jag, och fortsätter; "My dearestly, I know you are in love with bicycles and that you ride alot – on a bike that doesn't work. Therefore we have a little surprise for you. Please turn around."

I egenskap av tidigare coach och förbundskapten har jag jobbat med cyklister som tagit pallplatser i både världscupen, EM, VM och OS. Den glädjen är stor i stunden.

Men den går inte på långa vägar att jämföra med det äkt-afrikanska frihetsvrål som Mabuka bjöd på när han fick vårt cykelpaket. Han grät, skrek, hoppade och skrattade. Och grät igen. Och han vägrade nästan släppa taget om oss när han gång efter annan kramade sönder våra positivt förvånade kroppar.

Att han skulle bli glad hade vi nog tänkt oss. Men här bjöds det på så mycket genuin glädje att vi alla till slut satt och grät. För en cykel.

Vi hjälpte Mabuka med en snabb bikefit, visade hur växlar och bromsar fungerade, knäppte fast hjälmen och skickade iväg honom längs gatan utanför hotellet. Det blev en omedelbar spurt och ett nytt glädjevrål. Efter några minuter kom han tillbaka med färska tårar på kinderna och drömmen att få genomföra Cape Argus. Den drömmen ska vi nog se till att lösa lagom tills vi kommer tillbaka till Kapstaden nästa år.

Att ge är roligare än att få – den sanningen skriver vi under på. Därför har vi bestämt oss för att växla upp biståndet till nästa år. Bicycling goes Recycling – in Africa!

Tack Merida & Tack TEC för att ni hjälpte oss, så vi kunde hjälpa Mabuka!

BÄST JUST NU

Jag har upplevt det mesta världen har att erbjuda i form av väder och miljöer tillsammans med vår husfotograf Luca Mara. Aldrig har jag sett honom misslyckats. Eftersom jag också gillar att fotografera lyssnar jag ofta på hans råd, ställer in min kamera precis som han säger och siktar på samma objekt i samma miljö. Men när jag jämför resultatet av våra bilder framstår mina skott som ett skämt. Och efter tio år börjar jag inse att det aldrig kommer att bli någon Luca Mara av mig. Som tur är har jag ynnesten att dela dagarna med hans fingertoppar och kreativa ögon.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofem med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!