Ledarkrönika: Min cyklande kropp | Bicycling.se
Cykelkultur

Ledarkrönika: Min cyklande kropp

26 apr 2016

Jag lever i en kropp som är fylld av cykelminnen. En farkost genom livet, som ständigt arbetar på anpassning – alltid på väg mot nästa cykelpass.

Ärret på knät kom till när jag skulle testa tubeless-däck för första gången. Det gick åt helvete. Däcket läckte luft som ett såll och efter att ha stannat i skogen för att pumpa 14 gånger cyklade jag ilsket hem med lika många myggbett. Däcket var nästan platt när jag svängde upp vid huset, och i kurvan med rullgrus vek det sig för mycket. Åsa i backen, grus i knät. Jag vill minnas att även cykeln fick sig en flygtur efter det – rakt ut i buskarna.

Min axel som tog halva fallet i kraschen på Siljan runt 2014. En bilist i mötande trafik hade ledsnat på att invänta mötande cyklister och gjorde sin vänstersväng rätt över körbanan. Vi var flera som gick omkull då, och jag blev sittande i vägrenen med små kvittrande pippifåglar irrandes runt huvudet.

Ett par månader senare började axeln kinka på riktigt. Efter några telefonsamtal till rätt personer förstod jag att jag hade låtit axeln åka alldeles för mycket gräddfil efter vurpan. Den hade sluppit putta upp dörrar eller bära cyklar uppför trappan, och till slut hade den blivit klen och gjorde ont på riktigt. Efter bara tre dagars tränande med gummiband var axeln glad igen. Kroppen är en enastående maskin.

Höften tog den andra delen av smällen den gången. Jag har fortfarande en ärrbildning kvar högt upp på låret – som en liten finsk pinne som buktar ut där. Vart den utsvängande bilisten tog vägen? Ingen aning. Vederbörande var inte på plats för att städa upp i röran i alla fall.

Ständigt stramande hamstrings. Det är jag lite mallig för faktiskt. I övrigt är jag nämligen som en tub med mjukost. ”Du får inte stretcha!” säger naprapat-Marcus. Och till skillnad från Niclas Sjögren (se sidan 50) gör jag som jag blir tillsagd. Jag tänker förnöjt att den där frisedeln skulle nog många vilja ha – att stretcha är ju något som cyklister ofta glömmer. Eller ”glömmer”. (se sidan 19)

Ländryggen och höfterna. Smärta som har kommit och gått genom åren – ibland lite höger, ibland lite vänster. Ibland med strålningar ut i benet. Det tog nog flera år innan jag lyckades aktivera bålen rätt på cykeln, och säkert lika lång tid innan jag fattade hur jag kunde träna det på ett sätt som funkar för mig. Det finns inga genvägar till den perfekta sittställningen. En bra bikefit är bara halva jobbet – resten måste den egna kroppen ställa upp med. Nu har jag koll på det. Tror jag.

Ett piggt hjärta. Det var länge sedan jag la pulsbandet åt sidan. Min hjärtfrekvens ökar med tio slag bara jag känner doften av mina cykelskor så siffrorna känns mest bara missvisande. Jag är heller ingen siffermänniska. Jag kör på känsla istället och har blivit bättre på att läsa av kroppens olika signaler i tid, även om jag säkert hade kunnat köra mig ännu tröttare ibland (se sidan 60). Men med ålderns rätt unnar jag mig lite bekvämlighet.

Min mage. Den som lite försynt brukar gnälla om vattnet i flaskan är för kallt. Den som ratar de sötsliskigaste energiprodukterna (se sidan 52), men som vid enstaka tillfällen kräver en rejäl läskeblask för att hammaren är nära (utan is!). En mage som inte längre vill äta sig snabb, utan istället intresserar sig mycket mer för om man eventuellt kan äta på ett sätt så att man håller sig frisk. Och glad. För den som är frisk får ju alltid cykla mer än den som är sjuk.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtio med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!