Ledarkrönika: Våga väja - det finns plats nog för alla | Bicycling.se
Cykelkultur

Ledarkrönika: Våga väja - det finns plats nog för alla

9 mar 2017

Han står mitt på stigen, en stor fet älg. Allt stannar upp och vi stirrar på varandra. Båda undrar nog vad den andra sysslar med. Jag med min cykel och han med sina blad i munnen. Lite förvånad blir jag allt, vi är trots allt bara några kilometer från centrala Göteborg.

Förutom älgen ser jag i djurform bara några fyrbenta husdjur med tillhörande husse. Annars är det tomt, inte en enda annan cyklist, inte heller några löpare. Jag känner mig helt solo i skogen och kan för mitt liv inte fatta att vi inte är fler som rullar fram i detta underbara stigparadis, så vackert och så nära till naturupplevelserna. Rundorna fladdrar förbi med säsongerna. Höst och vår blir till år. Helt själv är jag självklart inte. Men det fanns en lång period på flera år då det rörde sig om väldigt få cyklister i Änggårdsbergen, eller folk överhuvudtaget för den delen. Visst njöt jag av att ha skogen för mig själv – en enorm lekplats som liksom bara var min. Men jag minns även att jag tänkte att denna stadsnära skog har cykelpotential på världsklassnivå. Det är lagom kuperat och skogen är på sina håll magisk med ljunghedar och granithällar. Jag drömde om att vi skulle bli fler. I samma veva fanns det ett tafatt försök till cykelmässa i Göteborg, som delade yta med motorburna diton under det göteborgsfyndiga namnet På två hjul.

Hundratals mil och flera år senare är scenen omvänd. Nu flockas cyklister till Änggårdsbergen, som numera också är hem åt ett stopp på enduroserien. Vi har även fått sällskap av traillöparna, som själv- klart njuter av de tekniska endurospåren som formats i skogarna. Fler är även vandrarna, fikarna, älskarna, mattarna och hussarna – älgarna är jag osäker på – och nu i början på mars var det äntligen dags för en riktig cykelmässa på Svenska mässan i Göteborg.

Samtidigt är det något som nu börjar skava i cykelbyxan. Många som promenerar skiter blint i att flytta på sig, hundägarna kopplar inte sina hundar och många cyklister tar för sig mer än vad som är rimligt; vägrar sakta ner och väja för andra. Ibland hittar vi hinder som nån byggt nedanför hopp. Någon är uppenbarligen irriterad, alternativ rejält dum i huvudet, eller en kombination. Jag vill gärna tro gott om mina medmänniskor och gissar att det är orsak och verkan. Konflikterna tilltar och det börjar bli en liten kamp. Drömmarna börjar krackelera; kommer vi få ha kvar vårt paradis? Det här gäller självklart inte bara Änggårdsbergen, utan det viskas om konflikter på alla möjliga håll och kanter.

I skogen reagerar de flesta i affekt, vilket knappast kommer att göra något bättre, och bristen på dialog är tydlig. Guldstjärna här till Göteborgs stigcyklister som startades för tre år sedan och redan med framgång jobbar aktivt för ett bättre samarbete mellan klubbar, kommun, myndigheter och Svenska cykelförbundet.

Hur det än blir med denna så nödvändiga dialog för skogs- cyklingens existens och framtid, tror jag att vi cyklister, som ändå är det senaste tillskottet i skaran, måste våga vara den vuxna parten här. Så dela stigen och respektera våra vänner i skogen, om det så är med hundägare, sura gubbkärringar, hästar, löpare eller älgar. Det finns plats nog för alla.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sexton med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!