Medvinden, människans bästa vän | Bicycling.se
Cykelkultur

Medvinden, människans bästa vän

5 jan 2018

Krönika: Det måste ju finnas något att pula med kan jag tänka. Hur hade det gått för Emil om han inte hade snidat i snickarboa

Som Muminpappan har sin glaskula i trädgårdens mitt har jag alltid ett projekt. Muminpappan går till sin glaskula för att känna ett lugn, men också för att känna sig behövd. När Familjen nattats och hemmet fejats behöver jag något annat. Oftast är det en cykel som byggs. Vid ett fåtal tillfällen så har jag ägnat den sena kvällen åt att upprätthålla en fysisk status jag länge sedan tappat greppet om. Projektet med arbetsnamn just "fysisk status" är ständigt pågående men långt ifrån lika framgångsrikt som projektet bygga ny äventyrscykel.

Ibland när jag är på väg att fixa med något otroligt viktigt, till exempel en broms som måste luftas, får jag syn på den trasiga diskmaskinen eller en glödlampa i hallen som måste bytas. Då tänker jag precis som Muminpappan:

"Jag vill inte laga” tänkte pappan. ”Jag vill inte plocka sjögräs... jag vill bygga stora, starka saker, jag vill så hemskt mycket och så gärna - men jag vet inte. Det är så svårt att vara pappa!"

På samma sätt som jag skjuter på hushållsnära fix så kan träningen få ersättas av något otroligt viktigt som att tvätta och smörja alla mina kedjor. Att smörja en kedja är inte enkelt. Först måste all fulolja bort och eventuellt all smuts också om man är en sån som har smuts på kedjan vilket jag inte har. Först när kedjan är helt ren kan en vaxbaserad smörjning varsamt appliceras. Detta tar tid och måste göras relativt ofta.

Trots mitt träningsprokrastinerande händer det ändå ibland fantastiska saker. För ickefrälsta är det svårt att förstå hur härligt det är att cykla och att då förklara hur bra det kan vara när det är som bäst är att be om att bli stämplad som en dåre. Den snudd på sexuella njutningen när kroppen och cykeln blir ett. Människan och maskinen som Ralf och Florian kanske skulle ha sagt. När jag i höstas, efter 90 kilometer asfalt i lagom snacktempo med en kompis på Gotland, vände hemåt ensam fick jag medvind. Inte jättemånga meter i sekunden men ändå en tydligt märkbar medvind. Oftast brukar den gotländska vinden arbeta hårt för att vara så mot eller sida det bara går. Efter att ha cyklat med en viss regelbundenhet de senaste månaderna var benen direkt med på noterna. Att kunna cykla snabbt i några minuter skänker mig en större sammanlagd njutning än en ickecyklist kan uppleva på flera år. En njutning såväl själslig som kroppslig. Kanske till och med utomkroppslig. Den stora skillnaden mot sexuell njutning är att det inte finns något klimax i njutningsnivån.

Benen matar på i jämn takt precis under den nivå som blir smärtsam. Hastigheten ligger någonstans mellan 40 och 50 kilometer i timmen. Kroppen njuter. Huvudet fylls av belöning och samtidigt får den tänkande delen av hjärnan njuta av hur stark kropp den sitter fast vid. Jag vet att det inte är långt hem och jag vågar öka intensiteten lite till. En vitalitet strålar genom min kropp och det känns som att jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Jag tror att alla bilister jag möter eller blir omkörd av tänker på hur snabb jag är.

Väl framme i stugan planar ruset ut, med rinnande svett och gåshud letar jag reda på lite mat. Leende och småskrattande äter jag ett äpple stående. Efter en kvart lugnar jag ner mig och det speedade tillståndet övergår i ett lugn och ett välbefinnande. Timmar senare känner jag fortfarande lycka.

Det händer att jag tänker tillbaka på dessa ytterst ovanliga stunder av form och fart. Ibland kan jag två veckor efter en sådan mänsklig triumf tänka på hur stark jag var och hitta inspiration. Samma nivåer av njutning kan jag uppnå i skogen på en perfekt stig, då behöver jag inte ens känna mig stark, utan det är flytet som bjuder på stimuli.

Trots allt så händer det ändå att jag ifrågasätter hela det här cyklandet. Ibland så kan det vara ganska jävligt att cykla i Sverige.

En höst- eller vintertur med allt för långt hem när det iskalla regnet öser ner kan till exempel vara ett sånt tillfälle när jag gärna vill skita i allt som har med cyklar att göra. Då kan det vara härligt att ha några minnen att plocka fram. Lura hjärnan och kroppen att det är härdande med bortdomnade händer och tår som troligtvis kommer vara svarta och falla av i badet.

– Om jag ens kommer hem till ett bad, svarar hjärnan, men samma hjärna lurar sig själv direkt.

– Du kommer att vara grymt stark i vår, kanske borde du tävla lite? Viskar den lite mer positivt lagda delen.

Hjärnan börjar direkt drömma om vårens stordåd medans tårna tyst svär och känner sig kränkta, snart länkar han väl på med några extra kilometer svär den frusna stortån. Det har alltid funkat hittills att lura mig själv att gilla det jävliga, vi får se hur det går när våren bjuder på nya utmaningar. 

Det går nog lätt, jag är grymt stark. I medvind.

 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofem med siffror i fältet här

Kommentarer


2018-01-06 10:32   Björn

den där medvinden, som alltid gäckar en.

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!