Nästan alla borde få leva | Bicycling.se
Cykelkultur

Nästan alla borde få leva

21 nov 2018

Krönika: Jag är emot dödsstraff. Givetvis även tortyr. Det är nog de allra flesta tänkande, demokratiska, empatiska människor som gått åtminstone nio år i svensk grundskola med på också

Jag kan redogöra för en hel massa logiska argument som stöder mitt motstånd mot dödsstraffet. Feldömda. Oskyldigt dömda. Fattigdom, elände och dåliga liv. Svår uppväxt. Droger. Sinnesjukdom. Den fullkomligt fundamentala, självklara betraktelsen att människoliv till varje pris måste helighållas. Den okränkbara rätten att få leva. Inga konstigheter. Jag är verkligen all in. Jag är så övertygad om livets värde att jag till och med är en smula tveksam till dödshjälp. Jag kan faktiskt, och håll i er nu, känna en viss empati även för ofödda människor, eller foster som de också kallas, och deras rätt att leva.

Det är minst lika tydligt med tortyr. Det går inte att rättfärdiga ens ur det mest totalitära fascistiska perspektivet.

Hur som helst känns det som om det börjar skava någonstans här. Eller hur? Det måste få finnas ett undantag. Ett enda fullkomligt rimligt undantag för denna orubbliga övertygelse om att det alltid, alltid, alltid är fel att taga någon av daga. Det finns givetvis abnormiteter som det av humanistiska skäl måste göras undantag för, som gör att vi någon enstaka gång måste dräpa någon för kollektivets bästa. Nej, jag pratar inte om dödsstraff för krigsförbrytare, pedofiler eller våldtäktsmän. Livet är heligt även för dessa och de bör givetvis ha rätt till sin existens, även om deras brott är de näst värsta man kan tänka sig. Vem är jag att döma? Vad vet jag om dessa stackares eländiga bakgrund? Det yttersta straffet måste självklart vigas åt de allra, allra ondaste, de mest djävulska av alla upprättgående däggdjur.

Jag pratar givetvis om jordens avskum. Om det slöddrigaste slöddret. Om mänsklighetens allra lägst stående, vidrigaste naziBokoHaramIslamiskastaten, helvetes taliban, djävulsdyrkande kristna högern, Nordiska rikspartiet, low lifes, vidriga kvinnomisshandlande bidragsmissbrukande med mera skitstövlar.

Ja, exakt. Cykeltjuvar alltså. Dessa har helt enkelt inget existensberättigande. Det skulle rent moraliskt gå att lagstifta och få till ett undantag i en annars humanistisk juridik just här. För cykeltjuvar behövs inte. Man gör inte så. Världen skulle bli så mycket mer uthärdlig om vi raderade ut dessa parasiter. Evolutionen gjorde ett misstag när man lät cykeltjuvar reproducera sig. Denna ohyra måste bort. Inga förmildrande omständigheter. Inga kryphål i lagen. Inga smarta advokater som lyckas slingra sig med sinnenas eventuellt inte helt fulla bruk. Psykisk störning vid stöldtillfället. Förvirring. Berusning. Religiös övertygelse. Kulturkrock. Nej. Käften bara. ”Här är min cykel. Och där är din. Jag cyklar på min, du på din.” Alla kan förstå det resonemanget. Gränsen är knivskarp och ska inte kunna relativiseras. Snor du min eller någon annans cykel, ja, då har du förverkat ditt existensberättigande och måste för mänsklighetens bästa avlivas och skickas till återvinning på någon närbelägen kompost. Sorry, men så är spelreglerna, så är samhällskontraktet. Live with it.

Detta skulle alla kunna lära sig relativt snabbt. Låt oss säga att det tar ungefär en generation av uppfostran. Man börjar redan i förskolan och pratar om det där med att ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”. Alltså att man inte ska stjäla ens något litet, eftersom det då kan sluta med att man snor en svindyr silverskål. Och så lägger vi till ”även om hämnden inte är ljuv, så måste vi ta livet av alla som är cykeltjuv”. "Du som tar min tvåhjuling, bered dig på en avlivning, din fuling”. Eller ”Snor du min hoj, så blir det inte jätteskoj”. Eller ”Cyklarna hos mig är bara mina, förstår du inte det kanske du måste försvi(n)na”. Eller "Den här cykeln får bara jag trampa, stjäl du den måste vi livet ur dig stampa” eller ”Om du på min stålspringare rullar, kan det sluta med att vi på dig kastar bullar”. Är jag tillräckligt tydlig? Bra. Då säger vi så. Sno inte min eller någon annans cykel.


Niclas Sjögren är redaktionens mest paraboliska skribent. Behöver vi förtydliga att han blivit av med flera speciella cyklar under åren? Bland annat en signerad Gary Fisher Grateful Dead-edition.

OBS! För att undvika alla former av missförstånd och tydligt formulera det för dem som tvekar är detta alltså en ironisk/satirisk/sarkastisk krönika och varken vi eller krönikören önskar självklart någon av livet.   

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtiotre med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!