Ny bloggare - tränaren Annie Söderberg | Bicycling.se
Cykelkultur

Ny bloggare - tränaren Annie Söderberg

1 mar 2014

Bicycling välkommnar vår nya bloggare, idrottsfysiologiske tränaren Annie Söderberg, och tar en pratstund med henne. Hur är det att träna sin sambo, mästaren Matthias Wengelin? Varför är termen self handicapping negativ för dig? Och alla ni som gav ett nyårslöfte får lite extra motivation.

Läs Annies blogg här

Vem är Annie Söderberg?

– Den svåraste frågan jag fått i hela mitt liv. Min morfar brukade kalla mig "Skrämskrottin", det summerar mig nog ganska bra.

Hur länge har du cyklat och tävlat?

– Mitt första möte med sporten var på en idrottsmässa i Örebro när jag var 9 år. Min bror hade cyklat i ett par år, men jag hade hållit mig på behörigt avstånd ända till den där dagen på mässan. Det var en inhägnad, det var hopp, det var balansbrädor och det var mountainbikes. Tuffa och orädda killar, men inga tjejer. Jo det var en, hon hade också sin storebror i "ringen". Hon hette Maria och vi bestämde på stubben att det där, det skulle vi också hålla på med!

– Jag hade som många barn hållit på med alla möjliga idrotter och aktiviteter innan. Simningen var det som fick följa med parallellt i några år i starten. Någonstans visste jag att cyklingen var "min grej" och jag lämnade bassängen bakom mig.
Jag älskade utmaningen redan från början. Jag var aldrig bäst i gruppen, snarare motsatsen. Det gjorde ingenting för det fanns värme och vilja att lära ut samt att peppa på i min omgivning.

– Det tog inte lång tid innan jag började tävla. Idag känns det som att det var omgående, när jag greppade styret på min tjejcykel. Jag hade magtröja och cykelbyxor utan hängslen. Min kompanjon Maria hade cykeltröja och ett par blåa gympatights. Vi var skogens drottningar! Vid det här laget ville jag tävla i allt på mina två hjul och började även med lvg när jag var 10 år, genom tävlingen "Lilla Postgirot Open". Då träffade jag nästa fantastiska vän, Emilia. Det har alltid varit människorna runt sporten som gjort den underbar eller mindre rolig.

– Åren gick. Jag tog mig genom ungdomsklasserna där jag drabbades av en längre sjukdomsperiod som 14-åring, krigade på men var tvungen att sluta när jag var 15 år. Comeback som förstaårsjunior i mtb ett år, därefter blandat lvg och mtb ett par år. När det var dags att tävla i elitklassen valde jag att köra lvg, 100 %. Jag tävlade ett par år och fick problem med knackiga knän. Återigen fick jag lämna cykeln mot min vilja.

– Idag är jag tillbacka i full tjotafräs och nu kör jag allt jag kommer över. Äntligen har jag en mtb med längre slaglängd (fulldämpad) att köra alldeles galet med i skogen! Äntligen kan jag njuta av fina landsvägar igen. Äntligen har jag hittat dirt-cyklar, bmx och downhill! De sistnämnda har jag blott bara nosat på men boy o' boy vill jag greppa även dessa styren och känna det jag gjorde när jag var 9 år. Jag har hittat "min grej".

Du är coach åt den svenske mästaren i XCO (crosscountry) och XCE (Eliminator) Matthias Wengelin. Ni är ju också sambos. Hur är det att vara tränare åt sin pojkvän? Det omvända förhållandet har man ju sett många gånger under åren...

– Det är väldigt givande. En duktig idrottare ställer höga krav på sin tränare och coach, det tycker jag om. Vi diskuterar träningen tillsammans, förutom "hårda data" och senaste forskningen inom idrottsfysiologi och prestationsutveckling, är det viktigt att träningen är genomförbar och ger de resultat man är ute efter (även vad gäller känsla).

– Bor man dessutom tillsammans med den man tränar ser man vissa sidor som man annars kanske skulle missa. Vi är såklart inte bara tränare och idrottare, ibland är vi bara ett vanligt par som äter tacos och tittar på serier. Det är viktigt!

Vad är det roligaste med att vara idrottsfysiolog? Du är ju också tränare för MTB-landslaget och en nyckelperson i cykelförbundets OS-satsning.

– Jag brukar säga att jag är idrottsfysiologisk tränare eftersom jag utgår ifrån evidensbaserade metoder och håller mig uppdaterad inom ämnen som idrottsfysiologi och träningslära. Det roligaste? Det är att jag alltid vill ha mer. Mer kunskap och mer erfarenhet. Visst kan man vara en väldigt bra tränare för någon, men idrottare är individer och svarar olika på samma stimuli. Utmaningar och glädjeämnen är att söka rätt stimuli och hitta någonting som "funkar" för en viss person.

I ditt och Matthias företag RedRabbitRacing så tränar du många olika sorters cyklister. Hur är det att arbeta med ett så stort spann av personer som har olika mål med sin träning?

– Alla de som kontaktar mig har egentligen ett gemensamt mål. De vill bli bättre på någonting. Vad de vill bli bättre på skiljer sig självklart. Någon satsar på att bli en explosiv sprinter och tävla i världscupen i mtb, en annan satsar på långlopp som Lidingöloppet MTB, Vätternrundan eller CykelVasan.

– Jag blir alltid lika glad när någon skriver "Hej Annie, jag har precis börjat cykla och har som mål att...", jag älskar att sporten växer. Idag inser fler och fler dessutom att det vore lite kul att få ut mer av den träning man lägger ned. En fin cykel kan ta dig många mil utan att ge upp, en fin motor kan ta dig ännu längre.

Ni ska anordna ett MTB-läger i vår?

– Den 18-20 april arrangerar jag och Matthias Wengelin ett MTB-läger uppe i Ånnaboda, Kilsbergen. Det blir vårt första gemensamma och vi är supertaggade. De som är anmälda är en skön blandning av "noviser" (som kört minst en säsong) och de som tävlar aktivt inom både Marathon och xc.

– Vi arbetar i olika grupper som är anpassade efter åkarens förmåga. Vissa saker gör vi tillsammans allihopa eftersom vi är övertygade om att man växer i en blandad grupp. En övning kan göras på flera sätt, mer avancerad eller förenklad. Helgen ska vara rolig och utvecklande. Det kommer bli super!

Har du några enkla tips för läsare som la ett ordentligt nyårslöfte att börja träna för två månader sedan och nu känner att det håller på att gå åt skogen?

– Tycker du om cykling? Är svaret ja så är mitt svar enkelt, är svaret nej kan fortsättningen bli lurigare. Det viktigaste är att hitta kontinuitet i sin träning. Träna hellre tre dagar i veckan än stötvisa perioder av hårda "kom-igång"-veckor som sedan rinner ut i sanden.

– När du vill komma igång är inte effektiviteten av de enskillda passen viktigast, det är att du finner glädje och meningsfullhet i helheten. Har du ett mål som är mer än att komma igång? Kanske ett långlopp? Fundera på vad dina delmål, engagera vänner och familj. Ensam är stark men en grupp är ännu starkare.

Du har studerat idrottspsykologi. Vilka är de vanligaste misstagen som folk gör kring träning? 

– Orimliga krav eller self handicapping. Precis som man i säljvärlden pratar om "supply and demand" krävs en viss (själv)medvetenhet. Vad krävs och vad har jag att ge? Orimliga krav kan vara att sätta upp träningsprogram som man misslyckas med att hålla vecka efter vecka. Det är mentalt nedbrytande att ständigt slås omkull, bli besviken och i värsta fall vilja ge upp.

Self handicapping handlar om att du hittar ursäkter till varför du inte ska lyckas med någonting innan man försökt. Exempel kan vara "jag vet att jag inte kan oavsett om jag försöker eller inte", "jag har ju varit förkyld för en månad sedan...", "det går aldrig bra för mig när det regnar" eller "min cykel är ju inte direkt den bästa".

Self handicapping är en bedräglig strategi för att undvika besvikelse. Är du redan från början inställd på att ett misslyckande är sannolikt, så gör det inte lika ont. Självförtroende tillsammans med självkännedom gör att vi slipper sänka oss i onödan. Var medveten om dina styrkor och utvecklingspunkter. Acceptera utan att nedvärdera.

Berätta lite om projektet SheRides och initiativet bakom det.

– She Rides är mitt och Jessica Claréns projekt för att ena Sveriges cykeltjejer och fånga upp nya. Det finns alldeles uppenbart för många tjejer som ännu inte "hittat hem". Vi vill förmedla gemenskapen och friheten som cyklingen ger. Innan sommaren 2013 visste inte Jessica att det fanns en Annie och jag visste inte att det fanns en Jessica.

– Vad menar jag nu? Jo, vi träffades första gången på MTB-SM i Södertälje när Matthias lånade ut ett hjul till Jessicas sambo. 6 månader senare är det full fart framåt och vi drar igång med första Stockholmsträffen redan den 6 mars. Vi kommer att besöka många delar av Sverige och vill inte missa någon som vill hänga med oss. Vi räknar med att våra cyklande brudar kan möta upp oss på några platser, för det kan ta en stund att knacka dörr hos alla... :)

Vad kommer man att få läsa på din blogg?

– Eftersom jag älskar träningslära, idrottsnutrition och prestationsutveckling så kan det hända att jag glider in på dessa ämnen ibland (förmodligen ganska ofta!). Annars kan man vänta sig att få följa med min vardag som tränare. Jag träffar underbara människor och upplever flera galet fina cykelplatser, testar supercyklar och tränar en hel del själv. Jag är en vanlig tjej som helst tar mig fram på två hjul!

Läs Annies blogg här

RedRabbitRacing

She Rides

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtionio med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!