Oss knarkare emellan | Bicycling.se
Cykelkultur

Oss knarkare emellan

19 jan 2018

Krönika: Bicyclings kanske mest drogromantiske medarbetare botaniserar i cykelsportens historia och erkänner att även han är en simpel knarkare. Men det är faktiskt inte så stötande som det förefaller. Läs noga, för nu blir det drogpropaganda.

Det går flera röda trådar genom cykelsportens historia. En av de kraftigare är att cykelsporten är den kanske mest utpräglade professionella idrotten. Kanske den allra proffsigaste proffsidrotten så att säga. Detta beror på att cykelsport från dag ett var just professionell. Med detta följde givetvis att cyklister från början var brickor i ett kapitalistiskt spel där företag skulle tjäna pengar på att en idrottsutövare presterade. Och alla som vet något om kapitalismen förstår att cyklisterna därmed pressats och pressat sig själva hårt.

När jag intervjuade författaren Lena Andersson, före detta elitcyklist, för tidningens räkning konstaterade hon, skarp som vanligt, att ”Cyklingens kärna är professionalism. Cykling har aldrig varit en amatörgrej. Det har präglat sporten och det går igen i allt. Vanligt folk tar en Treo för att orka gå till jobbet. Cyklisterna ser det på samma sätt.” Och då har det för cyklisternas del historiskt sett inte enbart handlat om huvudvärkstabletter.

Redan 1886 ska det första drogrelaterade dödsfallet ha registrerats då Arthur Linton, från Wales, deltog i loppet Bordeaux-Paris fullproppad av en mix av kokain, koffein och strykning och strax därefter dog av utmattning. Just stryknin kanske förvånar en modern människa. Strykning skymtas mest i deckarromaner när nån giftmördare på effektivt sätt vill ta någon av daga. Men faktum är att även giftet arsenik användes flitigt för att få liv i döende cyklister. En dopingform som märkligt nog lever kvar i hästbranschen där arsenik, givetvis illegalt, ges till hästar för att höja prestandan. På det tidiga 1900-talet användes även nitroglycerin som prestationshöjare.

Tilläggas kan att cykeltävlingarna vid förra sekelskiftet var av den kalibern att cyklisterna förmodligen stoppade i sig vad som kom i deras väg eftersom utmattningen var så dragen till sin spets. Sexdagarstävlingar på velodrom pågick nästan dygnet runt. Etapperna på de stora loppen låg på mellan 40 till 50 mil, på grusvägar som liknade potatisåkrar. Lucien Petit-Breton, vinnare på Tour de France 1907 och 1908, förnekade visserligen doping men gjorde flera gånger reklam för kokainelixir – helt accepterat under denna tid. Till och med heroin förekom i proffsklungan.

Den första stora knarkskandalen kom dock först 1924 då bröderna Henri, Francis och Charles Pélissier erkände att dom cyklade på en blandning av stryknin, kokain, kloroform och aspirin plus något för oss idag okänt som de kallade ”hästmedicin”. Henri sammanfattade det hela med ”Vet ni hur vi klarar dessa umbäranden? Jo, vi cyklar på dynamit.”

På 1940-talet hade ”la Bomba”, alltså amfetamin, slagit igenom. Fausto Coppi berättade i en tv-intervju att det var en förutsättning för att vara med och slåss i toppen. Jaques Anquetil var den kanske sista att prata helt öppet om att han gärna tog knark för att cykla fort. Han gjorde det bland annat 1965 då de första dopingkontrollerna genomfördes och flera proffs högljutt protesterade. Sen vet vi ju hur det gått. En lång tragisk rad av knark och misär. Få vet exakt vad som knarkas idag men de allra flesta är överens om att det förmodligen inte var bättre förr i alla fall.

Jag är själv ingen brukare eller missbrukare av illegala substanser. Men jag skulle vilja dra detta resonemang till sin spets. Jag cyklar. Samt knarkar. Och det är en väldigt potent substans jag njuter, vars effekt faktiskt liknar den i opiater såsom morfin och heroin. Ja, jag pratar alltså om världens bästa knark: opioidpeptid som är ett peptidhormon kroppen tillverkar själv när du cyklar länge och hårt. Ja, det som i dagligt tal kallas endorfiner (även enkefaliner). Det är givetvis också det enda knark jag och den ansvarige utgivaren för Bicycling vill rekommendera. Är du inte redan fast uppmanar jag härmed dig att prova.

Niclas Sjögren drogbruk inskränker sig förutom cyklingsgenerade endorfinrus för övrigt enbart till ofiltrerad hantverksöl och årgångsviner.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet arton med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!