Pulsen som försvann - en mätares bekännelser | Bicycling.se
Cykelkultur

Pulsen som försvann - en mätares bekännelser

7 sep 2017

Krönika: Homo sapiens är däggdjuret som erövrat världen på bara några tusen år. Vår unika förmåga att förena filosofiskt tänkande med annan vetenskap, såsom fysiologi, astronomi, kvantfysik och cykling, har gett oss ett enormt övertag mot andra djur.

Homo sapiens, den visa människan, älskar att räkna och beräkna. Från det att vi räknade ut hur många kilo björkved det gick åt för att helsteka en mammut till att forskarna blev hyfsat överens om att universum består av 4,9 procent materia uppbyggd av atomer, 26,6 procent mörk materia och 68,5 procent mörk energi. För övrigt verkar de allra flesta överens om att det vi kan observera av universum består av ungefär 50 000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000 atomer (80 nollor alltså, vilket inte ens är en googol, som ju som vi alla vet är en etta följd av 100 nollor). Från jorden till slutet av det vi upptäckt av universum hävdas det vara i runda slängar 46 miljarder ljusår, vilket som vi alla vet motsvarar 40 100000000000000000000000 kilometer. Och om man cyklade med en snittfart på 35 kilometer i timmen skulle det ta... förlåt mig, jag ger mig där. Jag tror min poäng går fram. Homo sapiens älskar att mäta och räkna. Inte minst cyklister.

Alla som mäter sin cykling räcker upp en hand? Okej. Där jublades det rejält på Garmins, Stravas och Wahoos huvudkontor. Det är ju ingen större hemlighet att en hel drös företag dragit ekonomisk nytta av detta driv, denna instinkt att mäta. Jag har noggrant betraktat mitt fysiska förfall speglat i maxpuls – från strax över 200 till drygt 180 sedan jag började med pulsmätning. Och jag har även i övrigt med nitisk flit mätt min cykling de senaste åren.

Om fjolårssäsongen, till exempel, vet jag bland annat följande när det gäller mig själv:
*Jag cyklade 4 928,2 kilometer på 192 timmar och 10 minuter.

*Sammanlagt klättrade jag 59 747 höjdmeter fördelat på 120 cykelturer.

*Värsta klättringen var på Maui i och med 3 045 höjdmeter i en enda lång uppförsbacke (kanske läste du om den turen i Bicycling nummer 8, 2016).

Ja, du fattar omfattningen på mina närmast tvångsmässiga studier av min kropps prestationer omvandlat till kilometer, pulsslag per minut och kilokalorier. Då kanske du också förstår den skräck jag kände när jag kvällen före start packade upp cykelprylarna inför en sjudagars cyclosportive från Genève till Venedig förra hösten, och upptäckte att jag inte hade med mig pulsbandet. Jag förstod ju direkt att det skulle gå åt helvete. Först brinner låren. Sen sprängs hjärtat. Och sist vänder sig lungorna ut och in, eftersom jag inte kommer att kunna se min puls. Man kan ju i princip omöjligen cykla utan att exakt se sin puls, det vet ju alla, det har jag lärt mig av dem som säljer pulsklockor.

Jag ligger vaken hela natten inför startdagen. Tankarna fladdrar som jagade fjärilar. Ska jag ställa in på grund av feber, skada eller säga att cykelväskan försvann i bagagehanteringen? Tack och lov blir jag så handlingsförlamad att jag ändå ställer mig på startlinjen och rullar iväg följande morgon. Det går givetvis inte åt skogen. Istället tycker jag mig hamna i mer harmoni med min prestation än jag gjort på många år. Jag lyssnar på kroppen istället för tittar på en display som visar pulsen. Jag andas och låter det vara nog så. Jag känner hjärtats taktfasta pickande i bröstkorgen. Precis som vanligt och precis som ovanligt, eftersom jag inte har det exakta antalet slag per minut. Kroppen och instinkten tar över. Snart känner jag mig trygg i förvissningen om att det räcker att jag trampar. Det räcker så väl. ”Jag trampar, alltså slår hjärtat”, skulle Descartes sagt. Men exakt hur snabbt spelar faktiskt inte så stor roll.

Niclas Sjögren är Bicyclings kanske mest neurotiska medarbetare. Som ni förstår oroar han sig alltid mer än nödvändigt, inte bara när det gäller pulsen.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiotvå med siffror i fältet här

Kommentarer


2017-09-27 05:13   Arne Gjæringen

Til din krønike. Duppeditter som måler "alt" kan motivere til å få flere opp av sofaen, det er bra. Men etter hvert bør racer-mosjonisten slå av Alan Walker på øret for å lytte til kroppen og kanskje noen naturlyder. Strava er vel og bra men kan manipuleres, og er jegerne i forkant av gen-doping? Det kommer nok av utfordringer.
Jeg har 55 år med regelmessig sykkeltrening uten en duppeditt.

 

2017-09-09 08:21   Kent Ackholt

Det här kan va det dummaste du skrivit, SLUTA MÄTA, det är ju som att sluta cykla😱

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!