Ren och skär cykelglädje | Bicycling.se
Cykelkultur

Ren och skär cykelglädje

30 apr 2019

Krönika: En dag i höstas var jag ute och tittade på Hammarby Hill. Tävlingen som varken är långlopp eller cross country är för eliten och vuxna motionärer 23 eller 40 kilometer. Mycket av loppet går på stigar jag cyklat sedan skiftet mellan åttio- och nittiotal.

Banan är tekniskt utmanande stig över rötter och stenar blandat med roliga grusvägar. Men det var inte vuxna cyklister som var det bästa med dagen.

Barnens lopp, Lilla Hillen kördes på en kortare slinga precis innan vuxenloppet. Startfållor fulla med peppade ungar, balanscyklar blandat med lite äldre barn som börjat med riktiga cykelkläder. Några få som körde snabbt och ville vinna blandat med mindre barn som mest förvirrat undrade över vad dom höll på med. Men alla verkade ha kul. Just barnen tänkte jag en hel del på resten av dagen, peppad och glad av den rena cykelglädjen och över att det finns en tillväxt och klubbar som tar hand om cykelintresserade barn.

Men jag tänkte också mycket kring den socioekonomiska likriktning som jag kunde ana i startfållan, de två största klubbarna var Saltsjöbadens CK och MTB Täby. Två förorter som inte är det man pratar om när man pratar om förorten. Är cykelsporten bara för de som har det bättre förspänt? En cykel kostar som bekant en hel del pengar, och det är få förunnat att kunna cykla till träningar och tävlingar, ofta krävs det att föräldrar kan skjutsa. Min oro, om man kan kalla det oro, är mest att många kanske inte får uppleva cykelns potential fullt ut.

Men samtidigt tänker jag på min egen uppväxt i Fisksätra, väldigt nära både Hellas och nyss nämnda Saltsjöbaden och samtidigt så långt bort från Saltis man bara kan komma. Jag växte upp i det område som saltisföräldrar skrämde sina barn med. Jag hade kompisar från Saltis på gymnasiet som inte vågade hälsa på mig i Fisksätra.

Åter till åttiotalet, vi ungar cyklade överallt, hela området var bilfritt och det var så det såg ut, vi levde på cyklarna. Vart vi än skulle så trampade vi, mina föräldrar hade inte ens bil. När mountainbike gjorde sitt intåg i livet var jag så redo, min treväxlade DBS hade jag hoppat och kört vertramp med så att det knappt gick att kalla det cykel längre (jag fick aldrig någon BMX).

Jag minns hur jag sparade i ett år för att ha råd med den mountainbike som jag köpte av någon vindsurfinglallare i Älta som importerade Kuwahara. Annonsen för cykeln såg jag i Gula tidningen (Blocket på papper). Jag betalade runt 4 000 kronor, det kändes som en blåsning.

Det officiella priset för en bra mountainbike inköpt i Fiskis var då 500 kronor, 1 000 om den hade feta rör. Men jag ville inte riktigt ha en cykel som var köpt i Fisksätra, som fjortonåring vill man inte bli påkommen av den rätte ägaren. Kanske att jag också hade något slags samvete och föräldrar som aldrig skulle tillåta att jag köpte något stulet. Den goda tillgången på cyklar innebar ändå att vi var ett gäng som började cykla i skogen, flera började också cykla i klubb och blev ganska duktiga. Den klubben de allra flesta började cykla i var ironiskt nog Polisen CK.

Jag tyckte däremot mest att det var väldigt kul att dra ut i Hellas och upptäcka nya stigar, stigar som jag fortfarande cyklar så ofta jag bara får chansen.

Kanske är det så att jag inte behöver oroa mig över tillväxten eller hur mångfalden ser ut i startfållorna. Kanske är det så att jag tittar på fel ställe, nästa gång jag cyklar i mina gamla hemmaskogar kanske jag borde rulla in till Fisksätra och följa lite gamla spår, det var ett par år sedan senaste besöket. Jag gissar på att jag kommer få se kids som är grymma på att stegra. Det gäller bara att komma ihåg att inte lämna cykeln olåst, den skulle nog klassas som "feta rör".

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet arton med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!