Slut på fusket? | Bicycling.se
Cykelkultur

Slut på fusket?

3 sep 2016

"Om man letar efter dopning kan det hända att man hittar dopning. Vill idrotten ens göra det? Dopningsfall är ingen särskilt bra PR."

– När man öppnar en burk med maskar så hittar man en massa maskar.

Så kommenterade Internationella cykelförbundet UCI:s ordförande Brian Cookson förra året den rapport som han själv hade varit med att beställa om cykelsportens dopningsförflutna.

Citatet beskriver ett centralt problem för hela idrottsrörelsen: om man letar efter dopning kan det hända att man hittar dopning. Vill idrotten ens göra det? Dopningsfall är ingen särskilt bra PR.

Faktorer som resurser, kultur och ambitionsnivå bidrar till att det skiljer väldigt mycket mellan olika sporter och länder i hur bra antidopningskontrollerna fungerar världen över. Mellan en och två procent av elitidrottare åker fast för dopning varje år, men alla bedömningar säger att de som dopar sig är många fler.

Frågan om antidopningsapparatens oberoende har inte minst aktualiserats av det senaste årets skandaler i friidrotten och i Ryssland. Bland andra är internationella friidrotts-förbundet IAAF:s förre ordförande Lamine Diack – som ledde förbundet så sent som för ett år sedan – brottsmisstänkt för anklagelser om inblandning i utpressning och mörkning av dopningsfall. I Ryssland talas det om politisk inblandning.

Många av de problem som friidrotten nu ställs inför känns igen från cykelsportens senaste decennier. Avslöjanden, anklagelser om att sportens högsta ledning antingen blundar eller är inblandad, och ett förbund som intar försvarsställning.

Dopningshistorien har ofta drivits på av tre saker: nya dopningspreparat, skandaler, och nya testmetoder.

En översikt över de snabbaste tiderna genom åren upp för klättringen Poggio i vårklassikern Milano-Sanremo ger inga vetenskapliga bevis, men kan nästan ses som en karikatyr över utvecklingen. 

När bloddopningshormonet epo började användas allt mer i klungan i början av nittio-talet blev det tydligt vilken enorm effekt det hade på sporten: Poggiotiderna kortades dramatiskt år för år, fram till Festinaskandalen i Tour de France 1998, då trenden avtog. År 2000 kom det första testet för epo, och efter det blev tiderna allt långsammare. När blodpasset infördes 2008 började klättringarna sakta ner i nästan samma dramatisk fart som när de blev snabbare under epo-åren.


Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Bicycling nummer 7 2016.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiosex med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!