Lördagskrönika: Är jag en cyklist? | Bicycling.se
Cykelkultur

Lördagskrönika: Är jag en cyklist?

21 sep 2013

Bicyclings medarbetare Bitte Håf är en av våra mest populära bloggare. I denna krönika funderar hon huruvida hon kan kalla sig själv för en riktig cyklist.

Bitte Håf började sitt liv som cykelmotionär år 2003 genom att köra 20-mil långa motionsloppet Storsjön runt på en alldeles för stor cykel. I dag har Bitte tre egna cyklar och triggas fortfarande av längre utmaningar och solskenscykling på Mallorca. Och efter just en av dessa resor återvände hon till sin tyska cykel med en existentiell fråga i huvudet – är jag en riktig cyklist?

En riktig cyklist?

"Hemkommen från Mallorca, cykelparadiset, med en del funderingar med i bagaget. Tur för mig att de inte väger så mycket, för övervikt är inte kul att betala för. Men just begreppet övervikt kommer jag till senare.

Den stora funderingen under den här resan var om jag kunde kalla mig för "en riktig cyklist"? Jag har för det första inte med min egen cykel ner. Det vore ju kanske ett kärt återseende, för cykeln alltså, eftersom den är en före detta hyrcykel från ön. Av tysk härkomst dessutom. Just tyskar återkommer jag också till senare.

Jag har inte planerat min packning optimalt med tanke på cykling. Jag har till exempel inte med de verktyg jag skulle ha behövt för att justera mina nya pedaler. På grund av det har jag haft stora problem att klicka ur och klicka i. Jag blir alltså en sådan där pinsam en som "fipplar" hur länge som helst för att få till det.

Jag har heller inte med trasor att torka av kedjan med, inte heller olja för att smörja den. Däremot kan man finna två stycken blommiga blusar i väskan. Jag har inte en "cykelkropp". Åtminstone inte upptill. Mängden underhudsfett plus överhudsfett plus nåt-annat-mysko-fett känns mest som ett svampigt bihang uppför backarna och hör snarare hemma i sumo-svängarna.

Detta trots allehanda dieter, olika läror av typen "Colting goes stoneage" och en massa idog träning. Behöver jag tillägga att jag känner mig orättvist behandlad?! Den här punkten kan bli hur lång som helst, men jag ska avsluta med detta; en bov i dramat kan vara den där hormonen med horn på som vi kvinnor dras med, som sticker en i sidan närhelst den har lust. Hoppar runt och dansar på nervbanor och hypofyser. Tjolahopp, så var den chokladkakan ett minne blott.

Jag cyklar bara.

Räknar diffust milen, ett cirka-antal. Eller cirka si och så många timmar. Kollar farten ibland. Är ganska stolt när jag tar den där branta bron mellan Muro och träsklandet Sa-fucking-Pobla med 24 km/h. Pulsklockan ligger fortfarande oanvänd i en låda hemma, bara för att jag aldrig lyckats lära mig den – jag är totalt allergisk mot allt med små knappar på.

Kadens är en tidning.

Hur hög eller låg min egen är har jag aldrig räknat. Jag har släppt tyskar före. Jag har låtit dem ta kommandot. Trots att jag körde fortare. Men, som försvar får jag säga att jag tänkte ödmjukt. En skock med tyska män klarar nog inte att en ensam svensk tant kör fortare.

Så jag släppte dem före och sen åkte jag med i bakhasorna på dem - i lägre fart än innan. Det var ingen njutning, bara en irriterande ödmjuk handling. På denna punkt kan jag absolut och momentant förbättra mig!

Jag hade för dålig koll på vilken cykel jag skulle hyra. Jag tänkte helt enkelt att det blir bra som det blir. Sen fann jag mig sittande på en italiensk sak som mest kändes som en gammal farbror. Jag hade kunnat tänka mig något lite mer spännande mellan benen, om man säger så. Bättre lycka nästa gång.

Men jag längtade ganska mycket efter min lilla tyska aluminiumhoj. Säga vad man vill om tyskarna, men just den har de gjort bra. Nu fick jag i och för sig byta till en roligare sak sista veckan, men det var ju tack vare uthyrarens goda vilja.

Så, till den stora frågan - är jag en riktig cyklist?

Såklart är jag det. I mina ögon. Jag njuter av varje meter precis som jag tror att den gör som gjort allt rätt. Jag har fått både kvantitet och kvalitet och druckit en massa gott kaffe. Benen har trampat, precis som de gjort på alla andra.

Och leendet, svetten, lyckan och passionen för cyklandet är också precis densamma. Är det kanske så att vi är riktiga cyklister allihop, trots hjälmar på sniskan och knän i 45 graders vinkel ut från ramen?

Jag tror faktiskt det.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittioåtta med siffror i fältet här

Kommentarer


2013-09-27 22:46   Bitte Håf

Tack Torun! Roligt att höra!

 

2013-09-25 21:34   Torun Karlsson

Alltid lika trevligt att läsa det du skriver.

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!