Söndagskrönika: En cyklisk cykelpendlares bekännelser | Bicycling.se
Cykelkultur

Söndagskrönika: En cyklisk cykelpendlares bekännelser

2 mar 2014

Bicyclings Åsa Eriksson funderar på det här med cykelpendling. Och varför man så himla gärna cyklar och andra gånger trumpet vill ta bussen. För att därefter längta efter att cykla igen.

Jag är periodare. Att cykelpendla eller att inte cykelpendla är egentligen inte en fråga – utan ett svar.

Hela mitt förnuft säger att det är det enda rätta. Bilister står för omiljö, olyckor, oljud och otäck luft. Cyklister representerar förstås istället klimatsmart och hälsosamt leverne, men helgonglorian står för ännu mer.

Jag minns många morgnar när jag traskat in på kontoret med cykelrosiga kinder för att möta de grå och glåmiga ansikten som nyss klivit ur parkeringshus, tunnelbana eller buss. Man känner sig helt enkelt fräsch när man hojar till jobbet i soluppgången. Och var man inte vaken när man äntrade cykeln där hemma så är man det garanterat när man kommer fram.

Ofta uppfattas denna morgonfriska hurtighet som en aning provokativ vilket kan framkalla en och annan gliring, med ett tydligt sting av avundsjuka och dåligt samvete.

När jag är i en sådan uppeperiod gillar jag verkligen att cykelpendla. Jag gillar att inte vara styrd av busstider på morgonen, och jag gillar att veta nästan exakt på minuten hur lång tid min resa kommer att ta. Att jag skonar miljön är bara en bonus.

Hade jag bara haft mer sparsamma vanor när det gäller cykelprylar hade det också varit ett billigt sätt att ta mig runt på.Två dagliga träningspass klaras av på det som för bilister bara är dötrist spilltid.

Sedan går jag in i väggen.

Det börjar med att jag ledsnar på att köra samma sträcka varje dag och försöker hitta nya alternativa vägar att ta mig fram på. Jag knorrar över osopade cykelbanor och blir förbannad när jag stup i kvarten glömmer att ta med mig rena strumpor. Mina med- och mottrafikanter och den knasiga tillvaron i innerstadstrafiken står mig snart upp i halsen.

Till slut tröttnar jag på att leva i en ryggsäck med stökande och bökande och duschande på jobbet varje morgon. Inte heller kan jag begripa varför jag alltid måste ha så bråttom hem efter jobbet att jag kör slut på mig och sen inte orkar sticka ut och cykla på riktigt på kvällen? På de där vägarna jag verkligen tycker om och längtar till.

Då byter jag till buss.

Sitter och surar över förseningar, räknar minuterna som går upp i rök till ingen nytta alls och retar mig på de nycyklade kollegorna som ser så där provocerande rosiga och friska ut tidigt på morgonen. Ett tag. Tills jag kommer på bättre tankar.

Då vänder allt igen.

Hur resonerar du kring cykelpendling? Cyklar du till jobbet året runt eller åker du kommunalt eller rentav kör bil i omgångar? Kommentera gärna nedan. 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugonio med siffror i fältet här

Kommentarer


2014-03-04 10:16   Staffan

Känner precis samma sak. Kan bli oerhört less på allt logistikmeck och den enformighet som är förknippat med cykelpendling. Och det faktum att man blir rätt sliten av två långa pass per dag - i ur och skur. Jag kapitulerar till bussen. Sen sitter jag där och ser ut genom fönstret på alla andra cykelpendlare och blir avundsjuk. Tillbaka i sadeln igen och tänker att jag aldrig ångrar de dagar jag cyklat, bara de dagar jag suttit på bussen.

 

2014-03-04 10:06   Lotta

Exakt, precis så. Ner till minsta kommatecken.

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!