Söndagsläsning: Åsa vs Sa Calobra – revanschen | Bicycling.se
Cykelkultur

Söndagsläsning: Åsa vs Sa Calobra – revanschen

23 mar 2014

Sa Calobra är Mallorcas mest kända väg och kanske mest fruktade klättring – en tio kilometer lång återvändsgränd med en snittlutning på drygt sju procent. Åsa Eriksson hade en oplockad gås med backen sedan 2007. Nu är det dags för revansch.

Vi har haft en uppgörelse tidigare, Sa Calobra och jag. Som hyfsat nybakad racercyklist våren 2007 mötte jag den mytomspunna serpentinvägen på Mallorca och matchen blev en lätt seger för berget. En trött, modstulen och ledbruten kraka vinglade sig till toppen med alldeles för tung växel och gråten i halsen. Bananpaus i backen räckte inte för att täcka upp för den totala avsaknaden av rutin av att cykla i berg. Jag var knäckt. Uppe men knäckt.

Sedan den dagen har namnet Sa Calobra gett mig obehagliga små rysningar. Jag har stått inför flera chanser och erbjudanden att köra backen igen, men alltid avstått. Istället har jag bidat min tid, besluten att komma tillbaka bättre förberedd. Redo att vinna över berget.

Det dröjer ända till våren 2010 tills jag morskat upp mig tillräckligt för att göra ett nytt försök, nu med nya förutsättningar. Jag återkommer med en lite lättare utväxling och lättare cykel och börjar färden utför. För på så sätt är Sa Calobra en ganska udda stigning. Det handlar helt enkelt om en tio kilometer lång, ringlande bergsväg som enbart består av en återvändsgränd nere vid havet. Ner kommer man alltid, och what goes down must come up.

Jag bombar på nerför. Det är inte bara jag som tycker att det här är kul. Vägen kryllar av cyklister, på väg uppför och utför. Några enstaka bilar är också ute för att se på det storslagna panoramat, men de har tufft att hålla samma tempo i kurvorna som tvåhjulingarna gör utför. Som vanligt på Mallorca visar bilisterna stor hänsyn till alla cyklister och blir aldrig hetsande eller obehagligt närgångna.

  Sa Calobra. Långt där nere börjar det och sedan bara fortsätter det. Nästan för evigt. 

Var är min trainer?

I dag väntar revanschen på duellen från 2007 och jag tänker inte lämna något åt slumpen. Aldrig i livet. Under min färd utför den mastiga backen har jag åter påmints om hur lång den är. Slugt beräknande trycker jag nu en kaffe med mjölk samt en bit äppelpaj i byn nere vid havsnivån.

Hur besegrar jag berget? Jag drar upp de hemmasnickrade spelreglerna för mig själv. Förra gången nådde jag toppen med trasig kropp och kuvad själ. Kommer jag nu upp med lite mer än vinglig styrfart, lite kontroll och bara en känsla av att jag vet vad jag håller på med så har jag vunnit. Tiden det tar är sekundär. Kanske till och med helt oviktig.

Det drar ihop sig till avspark och det är hög tid för de sista förberedelserna. Jag lättar på vikten genom att gå på toaletten och hälla ut innehållet i den ena vattenflaskan. Kanske borde man värma upp lite innan, tänker jag, och börjar se mig om- kring på den lilla vändzonen vid stranden. Hur skulle det se ut om man plockade fram en trainer nu...? Så klickar jag på mig min cykel och börjar de första trevande tramptagen uppför.

Tre budord

Sedan min förra kamp här har jag gjort tre enkla bergsklättrarknep till mina budord. Jag tar alltid den långa vägen i kurvorna, jag håller min lättaste växel även i plattare partier och jag kör inte hårdare än att jag kan titta, lukta och lyssna på omgivningen. Allt går som på räls och jag känner att jag och Sa Calobra nästan samspelar och kanske till och med håller på att bli kompisar i matchen.

När jag känner att jag är uppvärmd vevar jag vidare i ett glatt och optimistiskt tempo med en ansträngningsnivå jag känner att jag kan hålla ett bra tag till. Det går helt enkelt över förväntan och jag känner hur lite varm kärlek till den fascinerande backen börjar bubbla upp i mig. 

Jag kör om någon, och någon kör om mig. När jag någonstans på mitten av klättringen går ut långt till vänster inför en högerkurva ser jag i ögonvrån att jag har häng. Det är tysken jag körde om för en halv kilometer sedan som utan ett pip har krokat tag i mitt bakhjul och blivit en gubbryggsäck!

Är det något jag inte gillar så är det oanmälda och oinbjudna gäster. Man frågar väl om lov innan man hakar på sitt släp på någon annans dragkrok? Pulsen och farten ökar. Matchen har fått en ny och oväntad vändning – nu är det jag och Sa Calobra mot gubbtysken!

Med den ökade takten kör vi om fler cyklister, men hela tiden hör jag hans flåsande andetag bakom mig. Jag kan inte låta bli att småle när jag tänker på hur en liknande situation skulle te sig om vi exempelvis var löpare ute på joggingtur istället. Det lutar väl nästan åt polisiärt ärende om man får så ihärdigt gubbflås jagandes i nacken då?

 Bicyclings Åsa Eriksson med tysk släpvagn på kroken...

 Foto: Henrik van Ingelandt

VM i tjejstryk

Jag tummar lite på två av mina tre bergsregler när jag börjar använda ytterligare någon växel och snart förnimmer jag inte heller mer av omgivningen än just min efterhängsne förföljare på hjul.

Min ökning ger resultat och jag hör att han lider där bakom. Faktum är att även jag nästan går på rött, men jag tänker inte vika mig nu. En sväng runt ett hörn och plötsligt är den där – den underliga sista öglan där vägen kör under och över sig själv. Jag skickar ner kedjan några hack på kassetten, ställer mig upp och jagar iväg i svängen i hopp om att det ska vara nog för att ställa av tysksäcken där bak.

Då hör jag alldeles tydligt hur min motståndare börjar växla så det tjongar i cykeln där bak. Jag tror knappt att det är sant när jag i vänstra ögonvrån ser att hans vinglande framhjul helt skamlöst börjar smyga sig upp bredvid mig. Nu är väl ändå måttet rågat? Man kan väl inte åka snålskjuts uppför halva berget och sedan stöta sista meterna upp? Det här är inte längre en vanlig motionsrunda för turister på Mallis. Det är VM i tjejstryk och jag ska ha med mig en gubbskalp här ifrån. No more Mrs Nice Girl!

Jag manglar på med det sista jag har och lyckas tack och lov nå passet först. Adrenalinstinn, lite arg och mycket nöjd saktar jag in på krönet. Den tyske släpvagnen lämnas åt sitt öde och han får trampa vidare hemåt utan draghjälp från mig.

Jag är färdig för i dag. Ett hårt och kort pass läggs till träningsdagboken tillsammans med dagens resultat: Åsa vs gubbtysk 1-0. Åsa vs Sa Calobra 1 – 1. Inte behöver jag frukta den här backen något mer. Tvärtom så ska det bli roligt att mötas igen.

Fakta Sa Calobra

Sa Calobra är en tur-och-returklättring i den norra delen av bergskedjan Serra de Tramuntana på Mallorcas västkust. Vägen byggdes 1932 av ingenjören Antonio Paretti, och räknas idag som Mallorcas och en av Spaniens mest kända vägar. Innan dess färdigställande, vilket i sig var en ingenjörsbedrift av Paretti, kunde de 20 byborna i fiskebyn Sa Calobra bara ta sig över bergen till fots eller via båt till närliggande fiskebyar.

Det går fortfarande båtar härifrån till bland annat Sóller. Själva klättringen börjar i byn Sa Calobra på havsnivå och klättrar sedan tio kilometer upp till Coll de Cals Reis på 723 meter över havet. Sista två kilometerna är tuffast med avsnitt på närmare tolv procents lutning. Men för att kunna köra upp måste man först köra ner – en hissnande upplevelse. Om man inte tar båten till starten förstås.

Sa Calobra i siffror

Längd: 10 kilometer

Höjd: 723 höjdmeter

Snittlutning: 7,2 %

Maxlutning: 12 %

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiotvå med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!