Söndagsläsning: Från Heroin till Himalaya | Bicycling.se
Cykelkultur

Söndagsläsning: Från Heroin till Himalaya

31 jan 2016

Det räckte inte med enstaka rusdrycker. Det handlade om att använda alla droger. Det räcker inte att jonglera med motorsågar på full gas. De ska brinna också. Och det räckte inte med att cykla lite lagom. Nej, Mithras Ljungberg drog till en av världens tuffaste utmaningar på mountainbike.

KLÄPPEN I SLUTET AV AUGUSTI 2009.
Skidanläggningen gör sitt bästa för att hänga på mountainbikevågen i allmänhet och downhill-intresset i synnerhet. Sittliften vid Tranantorget snurrar och några entusiaster njuter av det utbud som då är bland det bästa Sverige kan uppvisa inom utförscykling. På en minimal damm vid campingen kan man testa kabeldragen wakeboard. Värdshuset serverar köttbullar, potatismos och lingonsylt.

Till cykelhelgen har man bokat Burnt out punks. En ganska rivig nycirkusliknande show
med alldeles lagom överdriven estetik när det gäller exempelvis eldslukeri och annan ännu mer spektakulär pyroteknik. Jag och mina tonåriga söner går ifrån showen, doftande av petrokemi med ett wow klistrat över ansiktena.

På lördagen är det invigning av funparken och i det största hoppet av alla ska givetvis en vidbränd punkare visa sig på styva linan. Mithras Ljungberg har aldrig suttit på en mountainbike tidigare men han är precis purfärsk producent för Burnt out punks och vid ett svagt ögonblick har han lovat att hoppa, ackompanjerad av en eldsprutande kollega.

Han mäter inte ens upp ansatsen själv – för det har han ingen aning om hur man gör. Istället får en av de mer rutinerade utförsåkarna hjälpa till med den detaljen.

Kraschen som följer är episk. Det är som att kasta in en trasdocka sydd av lammkött i en boxningsring full med rabiessmittade kamphundar. Det ser ut som man föreställer sig att det ser ut när en schimpans fallskärm inte utvecklar sig. Det känns inte bra.

Men det är ändå någonstans här Mithras Ljungberg upptäcker cykling. Och hur det är att hoppa på kryckor i sex veckor.

Drygt sex år senare sitter Mithras och jag på Bianchi café and cycles i Stockholm. Vi dricker espresso, pratar om kickar och om cyklar. En återkommande oneliner är “men det får man väl inte säga i det här jävla landet” följt av ett gapflabb. Ja, Mithras är en rolig kille. Med stort hjärta och öppet sinne.

Han är nyligen hemkommen från en av de hårdaste utmaningarna man kan utsätta sig för i MTB-världen: Yak Attack i Nepal, vilken han som fjärde svensk genom tiderna sluggat sig igenom inom tidsbegränsningen. En åtta dagars holmgång genom den styggaste terräng sadisterna i organisationen kunnat hitta.

Några år tidigare har han trampat Vätterrundan i korta cykelbyxor och kortärmat i fem plusgrader och hällregn. Genomfört en Ironman och en svensk klassiker. Det mest märkliga här är kanske inte att han gjort allt detta med en skräckblandad förtjusning inför den fysiska förnedringen – det märkligaste är nog att Mithras Ljungbergs karriär från början pekade åt ett helt annat håll. En krokig väg som ledde honom in på tunga droger och slutade i fängelse.


Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Bicycling nummer 1 2016.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittio med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!