Söndagsläsning: Ruffel och båg | Bicycling.se
Cykelkultur

Söndagsläsning: Ruffel och båg

21 feb 2016

Det finns en helt annan marknad än den vi möter dagligen. En parallell värld för produktförfalskare, konsumenter som handlar av dem, och cykelbranschen som med näbbar och klor försöker bekämpa fusket.

Specializeds testlab vid huvudkontoret i Morgan Hill i Kalifornien är ett skolboksexempel
på ingenjörskonst och effektivitet: en stor och väl upplyst verkstad där tunga maskiner sliter, drar och vrider på ramar och komponenter till bristningsgränsen.

Den här morgonen sitter en särskild ram fast i den främre testapparaten. Specialized Venge är bitig, med mattsvart lack som delas av på underröret med ett illrött streck. En klart lysande vit dekal signalerar McLaren på överröret. Det är logotypen för Storbritanniens omtalade sportbilstillverkare och Formel 1-team, tillika Specializeds tekniska samarbetspartner sedan en tid tillbaka.

Pedalutmattningstestet är tidsödande och sövande tråkigt. Testingenjörerna fixerar gaffeln i provjiggen, och de bakre gaffeländarna till en förlängning som simulerar hur en ram svänger över bakdäckets kontaktyta. Den sista delen är en dummy för drivlinan – inklusive
kassett, kedja, och vevarmarna (båda placerade i vinkel för maximal effektöverföring).

Under de kommande fjorton timmarna trycker testmaskinen växelvis till varje vevarm med 1 200 Newtonmeter under 100 000 cykler. Alltså motsvarande en spurt med 120 i kadens
i fjorton timmar i sträck.

Meningen med testet att simulera den sammanlagda kraften i pedalerna efter flera års cyklande. Oftast får ramarna sitta fast i maskinen och bli påpucklade under hela provcykeln, innan de går vidare till nästa teststation. Men den här gången finns det ett problem när testet är klart: ramen är knäckt.

För en McLaren är ett sådant misslyckande dubbelt förödande. Specialized har inte separata utmattningsvärden för just McLaren-serien, men dessa ramar ska vara gräddan i Specializeds totala produktion.

McLaren-serien Venge lanserades 2011 och har en kolfiberkonstruktion som McLarens ingenjörer utformade för att ramen ska kunna pressas till den absoluta gränsen, både teknik- och materialmässigt. Den tillverkas i en begränsad upplaga på 450 exemplar och en komplett cykel kostar i runda slängar 150 000 kronor.

Ändå verkar Santiago Morales, företagets tekniska testchef, oberörd av misslyckandet. Han inspekterar skadan, loggar antalet cykler samt sprickornas position och storlek, sedan
plockar han ner ramen från testjiggen och hänger den på väggen. Kanske kan hans utstuderade likgiltighet bero på att han har sönder ramar varje dag och att det inte längre är något som bekommer honom.

Men i det här fallet verkar Morales oberörd, just eftersom han är oberörd. Han visste att ramen inte skulle klara trycket: det handlade bara om var, när och hur mycket. Och anledningen är att McLaren-ramen på bänken inte alls är en McLaren. Det är inte ens en Specialized.

LÄS MER PÅ ÄMNET:
LEDARKRÖNIKA: NÄR HAR PRISJAKTEN GÅTT FÖR LÅNGT?


Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Bicycling nummer 2 2016.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nitton med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!