Träffa cyklisten Johan Olsson | Bicycling.se
Landsväg / Profiler

Träffa cyklisten Johan Olsson

  Foto: Niklas Instedt
26 feb 2015

Vi firar svenskt VM-guld med att gräva fram en intervju med skidåkaren Johan Olsson från 2013. Visste du att han tränar mycket på cykel? Och gärna följer Giro d'Italia på teve.

Artikeln publicerades i Bicycling nummer 10, 2013.

"Det var som att komma till ett dukat bord"

Triumfen på VM-femmilen i Val di Fiemme gick rakt in i alla svenska idrottshjärtan. Just för att svensken klarade det som ingen trodde var möjligt. Bicyclings Niklas Instedt har träffat Johan Olsson – bragdskidåkaren som älskar att cykla.

Medan den aktuella OS-säsongen (vinterspelen i Sotji invigs den 7 februari) drog igång i maj med landslagsläger på Mallorca har Olsson lyckats hålla sig ovanligt skadefri och kry. En försäsong som ser ut att bli karriärens mest träningsintensiva.
– När jag förbereder mig inför min sista vinter på elitnivå vill jag göra det till 110 procent, och inte lämna något åt slumpen. Jag har under våren och sommaren helt enkelt velat se hur mycket jag kan och orkar träna, säger skidåkaren när Bicycling träffar honom hemma vid köksbordet i Östersund.

Du är inte rädd för att bränna för mycket krut?
– Jag känner att jag klarar av mycket och vågar satsa, uppoffringar som förstås kan innebära ett misslyckande. En balansgång man måste våga utsätta sig för om man vill lyckas på världsnivå.

När den blågula truppen samlades på Mallorca handlade det inte bara om rullskidor. Det blev även en hel del jagande på cykel längs öns branta serpentinvägar.
– När vi i landslaget sätter oss på hojarna blir det genast tuppfäktning, till skillnad från när vi åker rullskidor där alla vet vem som är bra på vad. Det brukar bli timmar av tokkörning med inlagda spurter och bergspriser. Långt ifrån ett idealiskt sätt att träna cykel på, även om passen i slutänden alltid blir vansinnigt hårda.

Du hör till dem som vinner bergsprisen?
– Ja, fast på våren hänger det mycket på vem som hunnit träna hårt eller inte. Men blir det riktigt långa och tuffa stigningar brukar jag och Marcus (Hellner) hålla oss framme, och det gör vi väl även när det går rejält uppför på skidor, eftersom vi inte hör till tungviktarna, säger landslagets främste bergsget.

För Olsson har cyklandet blivit ett lustfyllt men också nödvändigt inslag i träningen för att hålla den hårt ansatta kroppen i ett så skadefritt skick som möjligt. När han för en tid sedan drogs med en smärtande hälsena var cykla det enda han kunde göra i träningsväg.
– I fysisk mening ligger löpning närmare klassisk skidåkning, även om det sliter betydligt mer på kroppen. Efter ett fem timmar långt pass på cykeln är jag i regel så trött att jag knappt kan stå, det blir ett jäkla stimuli på benen, och då är det soffan som gäller. Turer som gärna får vara kuperade, så att man kan stå upp och trampa och verkligen jobba med överkroppen, så att syreupptagningen kommer igång.



TRICKET ÄR TEMAPERIODER
För ett tjugotal år sedan skulle det knappast vara tänkbart för ett svenskt skidlandslag att åka till Mallorca för att cykla i berg, men i takt med att träningstimmarna för världseliten på skidor skjutit i höjden har också behovet av alternativa träningsformer ökat. Om olyckan väl är framme spelar det dock mindre roll vilken träningsform man väljer, som när Olsson för en tid sedan sedan stöp på huvudet i samband med ett löppass i norra Italien.
– Jag tror att jag har börjat släpa fötterna efter mig, då jag i somras snubblade flera gånger under löppassen. I Toblach satte jag knät direkt på en vass sten som delade huden över knäskålen. Det blev att åka in och sy direkt.

Hur många träningsdagar gick till spillo?
– Jag tog det säkra före det osäkra och åkte hem för att vila en vecka, något jag kunde kosta på mig med tanke på den träningsperiod jag hade i ryggen. Jag kände att marginalerna fanns där, säger han som just avslutat en högintensiv period med mycket backintervaller.

Din försäsong pågår i närmare sju månader – hur orkar du hålla ångan uppe? Spelar det någon roll var du befinner dig när du tränar?
– Det brukar hjälpa om jag delar upp träningen i temaperioder. Ibland blir det tonvikt på cykel och mindre fokus på löpning och rullskidor, för att veckan därpå köra mer styrketräning. Det blir roligare och mindre monotont när man växlar och går in mer seriöst för vissa grejer. 

Spelar det någon roll var du befinner dig när du tränar? 
– Att få vara flera veckor på Höga kusten under sommaren sporrar mig oerhört. En träningsvänlig miljö med mycket backar och natur, där vi även har fördel med stöttning från Annas föräldrar som har stuga där. De skämmer bort oss genom att hjälpa till med dottern Molly och matlagningen, något som höjer nivån på träningen. 

Ju närmare tävlingssäsongen han kommer desto hårdare blir passen. Det handlar om att utmana sig själv – och lida. Övningar Olsson gjort till något av sin specialitet.
– Det gäller att hitta tillräckligt tuffa men samtidigt skonsamma träningsformer. Inomhus är skidbandet ett utmärkt redskap. Med de standardiserade förhållanden som råder där inne mattas musklerna ordentligt, och jag behöver aldrig ställa in ett pass på grund av spöregn.

Att titta på pulsklockan efter passen innebär jackpot varje gång, hävdar skidåkaren som föredrar att träna på egen hand.
– Definitivt. Att försöka känna vilken fart man kan hålla utan att gå över gränsen och tröskeln, det passar mig. Den hastighet bandets mätare visar vid det ena tillfället försöker jag alltid slå vid det nästkommande. När man tränar som hårdast, ligger fem slag från maxpuls, har tunnelseende och inte kan räkna till tre för att man är så extremt trött – märkligt nog är det ett härligt tillstånd att befinna sig i.

Du finner dig i det plågsamma?
– Att fajtas mot den egna trötthetströskeln är tufft, men samtidigt något man längtar efter att få göra igen. Motivationen att slå den gamla versionen av sig själv är faktiskt större än att vinna en tävling. Där finns den starkaste drivkraften.


STELVIO, GIROT OCH DOPING
Att Skultunakillen – som huserat i Östersund i 20 år – ruvar på ett genuint cykelintresse avslöjas bland annat av hans cykelval – en rödsvart Bianchi Oltre med elektriska växlar. Han har vid flera tillfällen plågat sig uppför Passo dello Stelvio – klassisk Giro d ́Italia-miljö – och Sa Calobras branta stigningar på Mallorca. Att följa bergsetapperna i Girot tillhör också högtidsstunderna.
– Fajterna i bergen och det taktiska spelet cyklisterna emellan, det är väldigt intressant att följa, särskilt när Eurosports Roberto Vacchi kommenterar. Jag tror att hans sätt att tala om sporten har satt fart på mångas cykelintressen, på samma vis som SVT:s Vinterstudion betytt oerhört mycket för längdskidor, säger han när det plötsligt ringer på dörren.

Hustrun Anna öppnar för en mansperson som säger att han kommer från Riksidrottsförbundet och undrar om det går för sig att göra ett dopingtest.
– Det ska vi kunna ordna, säger Johan som därefter försvinner in på gästtoaletten, och lämnar dörren något på glänt för att blidka kontrollanten. En dag på kontoret för skidåkaren, tänker jag medan främlingen tar hand om det färska urinet, fyller i en blankett, för att sedan ge sig iväg.

Ska det flyta på med idrottandet är det viktigt att störningsmomenten är så få som möjligt, och att livet inte bara handlar om stress och förpliktelser, utan även om glädje och inspiration. Skänker guldkant åt tillvaron gör definitivt dottern Molly, två och ett halvt år, som yrvaken efter ett sömnpass tar uppståndelsen i lägenheten med ro.

Något som roat makarna på sistone är projektet Våga välja eget spår – en bok om skidåkarlivets små och stora ämnen, tillkommen i samarbete med mentala coachen Stig Wiklund och författaren Anna Olsson, som kommer ut i slutet av november.
– Det har varit ett väldigt lustfyllt arbete, att få tillfälle att minnas och se vad som egentligen hänt i ens karriär.

Vad har du sett?
– Att jag idag är betydligt lugnare än vad jag var för tio år sedan. Det var först när jag hittade lugnet i vardagen, när jag lät axlarna sjunka ner och inte behövde vara skidåkare 24 timmar om dygnet, som framgången började växa.

Du hittade fokus?
– Tidigare hade jag huvudet under armen. När jag tränar idag ger jag 100 procent från minut ett, i två och en halv timme framåt. Jag har en harmoni som gör att jag trivs både med skidåkningen och livet, säger 33-åringen som knappt kan träna utan musik i öronen.

– I takt med att löven gulnat har jag bytt ut Håkan Hellström mot Bon Iver, ett band vars tongångar på ett bra sätt smälter samman med det frostiga höstlandskapet. Men på sistone har jag även haft norrmannen och nya bekantskapen Thomas Dybdahl i lurarna, du vet han som uppträdde hos Skavlan. Det har nästan blivit ett måste, att ha en ljudmatta som täcker över flåset, så att man får lite Rocky Balboa-känsla, säger han skrattande innan musikspåret rundas av.
– Det finns ju forskningsrapporter som visar att man förbättrar sin uthållighet med några procent genom musik. Under tävling är det förstås svårt med musik, men där finns å andra sidan mängder av andra in-puts som gör att inspirationen åker i taket. Då är det alltid tio av tio.
 

28 MINUTER
När hösten och vintern tar över är det mycket värt att ta vara på dygnets få ljusa timmar – i synnerhet så länge marken inte hunnit täckas av snö.
– Jag hade en fantastisk tur på racercykeln här om dagen – en vindstilla, frostig morgon med tre, fyra minusgrader i svackorna. Det var soligt, klart och luften hög. Längs de åtta milen mötte jag kanske fyra bilar. Det var nog det bästa passet på hela året.

Karriärens mäktigaste tävling är självfallet VM-femmilen i Val di Fiemme i våras. Vi som följde tävlingen visste att svensken var i bra form, men också att förutsättningarna inte var de mest hoppingivande: En klassisk femmil med gemensam start skulle naturligtvis gynna de explosiva norska och ryska åkarna. Men bronsmedaljören från Vancouver 2010 ville annat. Rycket kom redan efter 28 minuter, och därefter gick det fort, väldigt fort.

– Det var i den backen jag hade planerat att gå, även om jag gjorde det tidigare än tänkt. När jag väl märkte att jag var ensam tänkte jag "nu springer jag på så får jag se". Jag hade otroligt lätta ben, precis som det ska kännas när man är i toppform. Det var som att komma till ett dukat bord, säger Olsson om bragdloppet.

Den kuperade och riktigt tuffa banan var inte på något sätt idealisk för hängåkarna i klungan, däremot gynnades de individuellt starkaste löparna för dagen, förutom Olsson, även tvåan Dario Cologna, och trean Aleksej Poltoranin. Trots ömmande ljumskar och slemsäckar går förberedelserna inför Sotji-OS som smort. 14 februari är datumet då allt ska stämma – då går startskottet för 15 kilometer i klassisk stil. Då får vi veta om krafterna räcker till för att Olsson ska kunna slå den gamla versionen av honom själv.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtioåtta med siffror i fältet här



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!