MTB-bloggen - Anna | Bicycling.se

Anna Pojen


Vem är den här Anna Pojen? Ingen du känner igen från tävlingsresultaten? Nej, för det är en helt vanlig motionär har du hittat! Jag har cyklat MTB sedan hösten 2014, och blev fast direkt! Älskar att cykla i skogen för att det är läskigt, utmanande och fart, samtidigt som det är så roligt! Jag bor i Örebro och bloggar om allt möjligt kring MTB. Du hittar mig på Strava som Anna Pojen, och på Instagram som @annapojen_mtb!

Bergslagen i mitt hjärta

1 sep 2017

Det är en ynnest att bo så nära Kilsbergen. De Blå Bergen, som vi kallar dom här i Örebro. De sticker upp över Närkeslätten, bara 20 minuter utanför stan med bil. Bergslagen är stort, mäktigt och väldigt vackert.

Jo, jag vet. Ni som cyklar kan ha blivit varse att en och annan skylt försvinner. Att en del spångar behöver fixas. Vi jobbar liksom på det där, vi som älskar MTB här. Men bortom detta. Så mycket roligt det finns att upptäcka och att cykla!

Ånnaboda

Det finns stenigt och rotigt och backigt kring Ånnaboda. Stigfinnarturer bortom utmärkta lederna är att rekommendera. Liksom att kolla in kartan. Ofta kan man klura fram en väg som kapar grus och adderar stig. Det gör jag. Av lederna är mina favoriter Klockan Röd 10, 31 km och 540 hm. Och Långis, Svart 4, 15 km och 260 hm. Och sen delar av de andra så klart. Som Ruskiga Rusan upp till Rusakulan, Downhill på Adrenalin…

Paus vid Björktjärn i Ånnaboda.

På väg hem efter en Ånnaboda-tur med kompisar nu i sommar! Det är magiskt vackert här vid Björktjärn. Erik, Viktoria och Peter ställer upp på en bild när solen börjar gå ned.

På måndag ska jag till Ånnaboda och Kilsbergen på klubbens måndagsträning och sticka ut med min och Mickes Blå vuxengrupp. Då ska vi köra delar av Röd 5, Adrenalin och Bergslagsleden och passerar då platsen på bilden ovan (för den nyfikne, kolla in Strava över unefärlig tur här). Finstigar utlovas! 

Nybakad och nyfrälst MTB-älskare 2014 på leden Klockan i Ånnaboda. Jag tycker det är är rätt skönt att jag kunde bara ge mig ut med det jag hade. Jag köpte en cykel, en hjälm och ett par handskar. Resten fick bli vad det blev och jag redan hade. Nu är jag ju prylfrälst som de flesta, men det är viktigt det där att komma ihåg att man egentligen bara behöver cykel och hjälm för att komma igång. (Stilpoliser undanbedes ha ha!).

Pershyttan

Pershyttan är navet kring trolska skogar med gamla anor i bruksorten. Här finns allt från rotmattor till stenkistor deluxe och trixiga stigar, till flow och flyt och härliga utförslöpor. Här kan man utgå från Tågvagnarna eller Digerberget. Lätt att hitta båda två. Jag tycker det är bäst med Digerberget för där finns stor parkering och en teknikbana med pump tracks också! Mina favoritleder är Slantan Röd 6, 20 km och 350 hm och Mogetorpsleden Svart 7, 33 km och 540 hm.

Trollskog runt Pershyttan finns det gott om. Här på Mogetorpsleden.

Stenkistan deluxe på Mogetorpsleden vid Pershyttan. En del cyklar den har jag sett, och hört.

Hjulsjö

Hjulsjö längre norrut har jag skrivit om förut här i bloggen så läs om Hjulsjö där, eller åk dit bara! Jag har bara cyklat två leder där, Röd 1 och Svart 8. Men vilken fin cykling! I klass med eller till och med bättre än Rörbäcksnäs!

Bergslagsloppet 10 september!

Vill du prova på lite av varje av vad Bergslagen kan erbjuda ska du komma och cykla Bergslagsloppet den 10 september. Distanserna 22 km, 46 km och 67 km. Den kortare distansen är lätt cykling och de längre distanserna lite tuffare och mer andel stig. Det är kanske det som utmärker Bergslagsloppet tycker jag, att det är mycket rolig stigcykling. Och den fantastiskt vackra naturen. Det är min hemmaklubb som arrangerar loppet så jag jobbar ju som funktionär. Men någon gång ska jag se till att jag också får cykla det på riktigt! Ordinarie anmälan går ut den 4 september, sen höjs avgiften. Tips är att följa Bergslagsloppet på Facebook och läsa mer på hemsidan!

Nerver innan starten 2016. (Fotocred: Sara Eidevald och Bergslagsloppet).

Ha det! Vi ses kanske i mina hemmaskogar?

Throwback till Ceres Challenge 2016

24 aug 2017

På lördag den 26 augusti går årets upplaga av Ceres Challenge. För ett år sen gick jag och mina cykelkompisar Emma och Pernilla lyckliga gick i mål i Ceres Challenge 2016. Vi som kallar oss Team EPA. De tre musketörerna. Kompisar i vått och torrt. Vi kom sist. Men vi vann stort.

Bilderna kommer som vanligt på slutet. Efter vår story.

Vi hade hört talas om alla skräckupplevelser på Ceres. Kramp, väggning, och bära på cykeln. Men konstigt nog gick jag i april förra året ändå med på att köra loppet. (V-A-R-F-Ö-R är jag så lättlurad?).

Först ut på startlinjen var vi. Inte alls nervösa, för vi hade ingen ambition att vinna. Tidsgänserna de sagt på 4 timmar vid ca 2,2 mil och 6 h vid ca 4 mil, de lät ju som L-Ä-T-T att hinna med. Jag menar HA-L-L-Å, 2 mil på 4 timmar? Baggis!

Efter en timme och en kvart hade Pernilla surnat till för vi fick kliva av och på cykeln och gå så mycket (precis som hon sagt innan, det var hennes akilles). Det var branta klippor med korta stigavsnitt emellan. Jag frågar Emma ”Hur långt har vi kommit egentligen?” (Hon hade mätaren på styret). ”7 km,” svarar hon. (Här skulle jag göra en WTF-gubbe-min om jag kunde på tangentbordet). Jag får ett hysteriskt skrattanfall. 7 km. på en timme, och en kvart. Emma skrattar lika hysteriskt. Inte Pernilla. Hon skrattar I-N-T-E.

Vi kämpar på. Jag känner mig på topp och har alla krafter och humöret uppe. Emma och jag peppar Pernilla. ”Det är ju skitkul!” säger vi. Tror hon ville slå något hårt i huvudet på oss där och då. Men det struntade vi i. Vi fortsätter att peppa och skoja.

Senare kommer Pernillas mojo tillbaka. Själv börjar jag tappa gnistan. Energin är borta och jag inser att jag måste äta mer (precis som jag sagt innan, min akilles). Tiden är liksom ur led. Man tror inte tiden går fort, eftersom vi tar oss fram så långsamt.

Jag gör två vurpor, och efter den sista börjar jag gråta. De andra försvann över ett krön och såg inte att jag ramlade. ”Jag skiter i det här,” tänker jag. Men cyklar efter. Kommer fram och bölar. De peppar och tröstar. ”Det sitter bara i huvudet, du klarar det här! Det vet jag!” Säger Emma. De närmaste ca 7 km fram till tidskontroll ett är vidriga, särskilt mentalt. Men vi klarar precis tidsgränsen på 4 h.

Jag trycker i mig bars, gel, GT-tabletter, bulle, energidryck. Emma och Pernilla säger att jag inte behöver äta mer (tolkning: du måste cykla F-O-R-T-A-R-E!), men jag vet ju, det var det som var felet från början. Det jag ska använda om 60-90 minuter måste i nu. Det blir lite lättare att cykla, eftersom vi inte måste idka bergsbestigning medelst cykel H-E-L-A tiden, bara ibland.

Det tar S-J-U-K-T mycket på krafterna att kliva av och på cykeln hela tiden. Vi börjar göra misstag för vi är trötta och det blir fler vurpor av alla. Det gör ont, precis överallt. Tårna krullar ihop sig. Fotsulorna värker av allt klättrande. Fingrarna krampar ihop till en klo. Höftböjarna värker. Utsidan på lår och smalbenen värker. Nacken. Axlar. Det enda som egentligen inte är helt slut eller värker är faktiskt mina lårmuskler. Det finns kraft i dom trots allt. Tackar all styrketräning för det!

Nästa tidsgräns närmar sig, en halvtimme och 5 km kvar till den kontrollen. ”Vi måste cykla på snabbare,” säger de andra. Då bryter jag ihop igen. ”Det går inte. Ni får åka utan mig.” Emma säger att nej, vi sa vi ska göra det här ihop. Men där och då tappar H-O-N sugen istället. När hon inser att vi trots att vi kämpat så hårt, kanske inte får gå i mål. (Precis som hon sagt innan, hennes akilles).

Men precis då börjar mina krafter sakta komma tillbaka. I skallen tänker jag att vi ska F-A-N klara det här! Inte ge upp. Aldrig, aldrig, aldrig! Och tänk, vi H-I-N-N-E-R in i tid! Vi får fortsätta! Nu ska vi B-A-R-A trampa på. Inte ge upp.

A-L-D-R-I-G har 15 km känns så långa. När vi passerar den så kallade Mördarbacken, så är det inga svårigheter kvar, säger de. Nu är kanske inte stigar och vägar så svåra, men oj vad det gör ont. Men humöret behåller vi, för nu känner vi att vi kommer klara det här.

Vid passage över en stor väg står det flaggvakter. Jag frågar ”Hur långt är det kvar nu?” Han säger 4 km, med ett leende. 4 km. 4 km. 4 km. Jag vrålar till Emma och Pernilla, som korsat vägen före mig: ”Det är bara 4 km kvar!” ”4 km” ”4 km”. Sen får jag ett sånt där H-Y-S-T-E-R-I-S-K-T gråt och skrattanfall. Kan inte sluta. Jag är så L-Y-C-K-L-I-G. Bara 4 km! Det är oerhört komiskt, att bli så lycklig där ute i skogen, så att jag inte kan sluta skratta.

Men det var ingen bris de sista km heller. Men när vi Ä-N-T-L-I-G-E-N ser målet, och hör musiken. Då är A-L-L-T glömt. Emma och Pernilla väntar in mig för jag lyckades med en vurpa till i sandtaget, sen cyklar T-I-L-L-S-A-M-M-A-N-S uppför den sista, branta gräsbacken mot målet. Två gånger får vi köra upp genom fållan innan vi passerar in i Mål. Vi står upp och pumpar oss uppför backen, benen funkar och det känns starkt!

Alla funktionärer är kvar (F-I-N-A ni, vilket gäng!). De tjoar och peppar och vi har stående ovationer. ”Vilka hjältar, jag får ståpäls,” säger speakern. De fotar och filmar och vi känner oss faktiskt som de hjältar vi är. Visst. De är säkert lika lyckliga över att äntligen få packa ihop. Vi hade trots allt varit ute på banan i hela 7,5 h! Det är länge. Vi borde gett upp. Alla andra verkade vara såna som tävlar, och där kom vi, motionärerna. Först ut. Sist in. Men de ser genuint imponerade ut, att vi klarade det.

Vi bröt ihop, men vi kom igen, och vi K-L-A-R-A-D-E Ceres Challenge. Det är inte alla som gjort. Vi gjorde det tillsammans, hela vägen. Det är jävligt stort. Älskar er kompisar. Är stolt över oss!

Men hur var det nu vi sa precis efter, när vi åt den torraste och kanske godaste hamburgaren någonsin?

”Hörrn, nästa gång vi ska hitta på nåt, då kan vi kanske göra nåt mer normalt, gå på SPA eller så?” (Men nej, vi har fortfarande inte varit på SPA, ett år senare).

Och nu är det alltså dags för årets upplaga. Alla hjältar som ska starta, lida, ha skoj och uppnå lycka! Heja er! Och allvarligt, kom J-A-G runt kan nog de flesta med pannben och lårmuskler ta sig i mål. Sen har de ju adderat en kortare ”light-version” i år. Jag, Emma och Pernilla är H-E-L-T och fullt övertygade om att det är tack vare oss, Team EPA. De vill kanske inte vänta lika länge i år tänker vi...

Så vad säger du, ska du köra? Check it out: Ceres Challenge!

I bussen på väg mot start. Vi fattar ännu inte vad vi gett oss in på.

I bussen på väg mot start, från vänster Emma, Pernilla och så jag. Vi fattar ännu inte vad vi gett oss in på. Stolta i våra klubbtröjor. Två av oss ska dessutom cykla på hard tails! Noll koll!

Strax start. Det är en lugn skön stämning. Vi fattar fortfarande inte vad vi gett oss in på.

Strax start. Det är en lugn skön stämning. Vi fattar fortfarande inte vad vi gett oss in på.

Det är inte brant. Det är ASBRANT. NU har vi förstått vad vi gett oss in på. Ännu är vi inne på de första 2,2 milen.

Det är inte brant. Det är ASBRANT. NU har vi förstått vad vi gett oss in på. Ännu är vi inne på de första 2,2 milen.

Man ser hur jag lutar. Det är ASBRANT. Det ser platt ut. Jag undrar VAD FASEN HÅLLER VI PÅ MED.

Man ser hur jag lutar. Det är ASBRANT. Det ser platt ut. Jag undrar VAD FASEN HÅLLER VI PÅ MED. Jag hade dessutom fått för mig att släpa på extra däck (jag vet hur sjukt?) MASSA mat och all möjlig tänkbar "ifall" utrustning. Tungt? Jo då....

Vi röt ihop på olika delar av loippet. Just här är alla glada. kanske för att vi står still.

Vi bröt ihop på olika delar av loppet, aldrig samtidigt vilket var tur! Just här är alla glada. Kanske för att vi står still?

Lyckliga ögon. Lyckliga kompiar. Får gråt i ögat när jag tänker på hur vi kämpade och klarade av det.

Lyckliga ögon. Lyckliga kompiar. Får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på hur vi tillsammans kämpade, och klarade av det.

Bara de som slutför loppet får en tisha. Whoop, whoop! Ceres finishers 2016! Team EPA!

Bara de som slutför loppet får en tisha. Whoop, whoop! Ceres finishers 2016! Team EPA! Så glada. Så stolta. Och ja, vi är fortfarande vänner, bättre kompisar efteråt än någonsin!

Inget Ceres för mig i år, Italien får bli min grej

Själv ska jag istället för Ceres ladda inför min kommande Italien-resa den 13-20 september. Nu kan du köpa den till fint "sista minuten"-pris. Läs mer om erbjudandet här och ange koden ”pojen1309” när du bokar. Kommer bli sjukt kul! Mer om resan och priset finns även driekt via på Sara's Italy.

Cykla mountainbike och enduro i Italienska alperna med Sara's Italy.

Jag har aldrig cyklat i alperna. Aldrig i Italien. Åh vad jag längtar! Pernilla ska också följa med så vi kommer få ännu en härlig upplevelse att minnas tillsammans!

Happy MTB i Hjulsjö och restips till Italien

27 jul 2017

Vad är det som gör en B-R-A semester? Olika för alla. Naturligtvis. Idag med sociala medier så kan ”allas” semestrar navelskådas inpå den bara bruna magen eller hänget (gäddhänget?) på bryggan. Eller fötterna. På stranden, sanden, solstolen, gräset, filten (and so it goes on and on).

Vi ska ju sälja huset i år så vi har varit lite i stugan, och resten har vi som det numer heter H-E-M-E-S-T-R-A-T. Låter lite finare än ”vi stannade hemma"? Men är ju samma sak, under samma tak. En vecka just nu är det bara vi vuxna. Ett barn är på kollo (så A-V-I-S, det ser så kul ut!) och ett barn är med en kompis i Smögen (mmm, avis där med).

Hemester behöver ju inte betyda att man har tråkigt. Vi fixar med saker som måste grejas hemma, och gör dagsutflykter och turer med cyklarna i närheten. Upptäcker lite nya stigar. Tänkte tipsa om Hjulsjö!

Och lite längre ner ett tips om MTB i Italien, dit jag ska i september!

Hjulsjö MTB är en riktig pärla!

En liten Bergslagsby som vaknat upp tack vare Mountainbike, som man satsat hårt på. Byn ligger mellan Nora/Hällefors/Lindesberg kan man säga. En dryg timmes bilresa norr om Örebro. Vi hann med två leder men det finns många tydligt uppmärkta leder att upptäcka.

Hjulsjö har fantastiska singeltrack och magisk skog.

Hjulsjö Röd 1. Lite uppför var det, eller ganska mycket, men inte alltid brant. Ofta lite lagom sådär.

Varm dag på MTB i Hjulsjö.

Tur att man får åka nerför när det gått uppför! 

Hjulsjö Röd 1 sägs vara 11 km men min Strava slutade på nästan 13 km. Det är långa fina singeltracks genom trollskogar och på sandiga åsar med vitlavar. Bland det bästa jag cyklat (och ja jag har varit i Rörbäcksnäs). Omväxlande med upp och ner. Merparten går på tallbarrsbeströdda stigar, en del skogsvägar och endast ett par korta passager på grus. Ljuvligt. Inte så teknisk cykling utan mer flow och skoj på hoj!

Häng med på MTB i Hjulsjö - kolla videon

Vi körde även Hjulsjö Svart 8. Denna stig är ca 7 km och går nästan helt på stig. Mycket upp och ner. Och väldigt slingrig. Inte så svårt rent tekniskt, men mer teknisk än Röd 1. Ändå krävande då det händer mycket hela tiden och stigarna är mer guppiga och bulliga och uppförsbackarna ibland tuffa. Riktigt rolig cykling! Hann inte ta bilder ens så blir en till från Röd 1:

Lite Rörbäcksnäs över Hjulsjö. Minst lika fina stigar och framför allt väldigt MYCKET stig.

Café, cykeltvätt och bad

Starten för alla leder går vid Motionscentret/Kyrkan där det finns parkering. Missa inte att stötta caféet. Som damen bakom disken sa ”Vi låter aldrig kaffet stå. Folk väntar ju hellre på nybryggt!” Hembakta mjuka och hårda kakor, bullar och matbröd till smörgåsarna som görs på beställning. Betala med Swish. Vi köpte 2 smörgåsar, 2 dricka, 2 kaffe, 2 småkakor och två mjuka kakor och notan slutade på 135 kr! Det är B-I-I-I-L-L-I-G-T som man skulle säga här i Närke. Cykeltvätt finns, liksom en rolig teknikbana med pumptracks. Och en badplats i närheten. Vill du bo kvar finns vandrarhem, naturcamping vid sjön.

Glada och trötta åker vi hemåt till Örebro. Och planerar nästa hemester-tur i bilen.

Fika billigt på MTB Caféet i Hjulsjö!

Mer fika för mindre pengar passar som beskrivning, allt hembakat! Inget Delicato här inte!

Häng med och cykla Enduro/MTB i Italien 13-20 september!

Det blir inte bara hemester i år. Jag har en längre resa att se fram emot: Enduro/MTB i Italienska alperna. Jag ska åka med Sara’s Italy till San Pellegrino och cykla en hel vecka med fokus på utför. I resan ingår även en toppen-cykel, så man slipper släpa på sin och garanterat har en hoj avsedd för resans fokus på ner, ner, ner. Vi kommer köra på Specialized Levo e-bikes som hjälper till uppför alla Alpbackarna så vi kan hinna susa nerför många, långa utförslöpor varje dag. Ska bli så kul!

Vill du hänga med? Bokar du med min rabattkod ”pojen1309” får du 10 % rabatt på resan, jag är nämligen en del av Saras nätverk. Kolla upp resan och är det något för dig så bokar du på Sara’s Italy’s hemsida med rabattkoden så får du din rabatt! På hemsidan står tydligt svårighetsnivå samt vad som ingår i resan. Flyg bokar man själv så du kan ju åka varifrån du vill i världen. Ryan Air med flera flyger tex till Milano Bergamo som är närmast. (Har du frågor så skicka ett meddelade till anna@pojencommunication.com eller i messanger via min Facebook).

Viva Italia!

Och så lite reklam…

För ett antal veckor sen frågade sajten cykelkraft.se mig om jag ville testa deras sajt och beställa något, så skulle de bjuda på produkten och jag kunde skriva om det. Jag är ju inte så svårflörtad så visst! Det blev ett par finfina bibs från 8848 Altitude, numer mina favoriter. Sajten har annars det mesta från energibars och cykeldelar till kläder och cyklar, bara in och kolla vettja!

BIBSHORTS 8848 ALTITUDE Jeanette.

Mina nya favvo-byxor, väldigt sköna. Här på tork på landet. Längtar ut till stugan nu. Snart är jag där igen!

Du vet väl att ETT lurvigt ben är det senaste?

18 jul 2017

Hjärnan. En fantastisk organism. Eller kanske kallar man den ett organ? Amazing är den oavsett. Håller ordning reda på massor av saker. Minnen. Personnummer. Adresser. Födelsedagar. Pin-koder. Inte konstigt att den gör fel ibland? Särskilt när man inte låter den vila. Det är ju bra egentligen. Att den säger ”Hallå, nu får jag S-Y-N-T-A-X-E-R-R-O-R på dig! C-H-I-L-L-A!”

Har du en tonåring hemma så vet du säkert hur I-R-R-I-T-E-R-A-N-D-E ordet chilla kan vara. När H-E-N säger det till D-I-G. Du säger ”Ta undan ditt skräp (för det ser ut som efter vilken festival som helst på rummet) och släng det i soporna. N-U!” Och tonåringen ba ”C-H-I-L-L-A” eller oftast ”C-H-I-L-L-A-A-A-A-A-A-A-A-A-A!” Här får mamman (jag) allt som oftast ansiktskramper och typ ånga ur öronen. Effekten blir liksom, motsatt.

Att cykla är väldigt bra när man behöver chilla. Och äntligen är jag igång igen på biken efter ett 3 veckors träningsuppehåll nyligen. Jag varken orkade eller hann med. Vi ska sälja vårt fina hus i augusti och hade fotografering av det härom veckan. Bor du i hus? Då vet du hur mycket G-R-E-J-O-R man kan gömma undan i ett hus. Alltså. Hur mycket saker och skit samlar man på sig?

På såna här fotograferingar, då ska I-N-G-E-T av den skiten som man tror kan vara B-R-A att ha synas. Det ska vara så piffigt och fint så man tror man kliver in i ett hemma hos-reportage hos självaste ”Leila bakar” när man kommer hem till sig själv. Minus Leila då. Snart kommer de väl fram till att man måste bära ut toaletten med. ”Inget skit. Och ingenstans där man kan S-K-I-T-A får vara med” skulle nån guru med långa ben spatsera runt och säga.

Efter fotograferingen sippar jag på champagnen (som varit rekvisita i allt piff) sittande i hammocken på altanen som snart inte är vår (blir lite sentimental fast jag vill sälja för det är en finfin altan) och kikar ner på mina ärriga MTB-ben. Det ena är slätt och fint men jäkligt ärrigt. Det andra är inte bara ärrigt, utan L-U-R-V-I-G-T. Det har gått ett par dagar sen jag rakade benen. Och tydligen tog jag det högra så fint så. Men sen glömde jag bort det vänstra. Ja ja. Har någon sett det kanske de tänkte ”A-H-A! Det där kanske är det senaste inom MTB! Raka ett ben i taget!”. (Eller kanske snarare N-O-T). Så hjärnan behövde nog chilla lite.

Cykellycka igår

Rusakulan MTB med tjejerna i Almby IK.

On the top of Rusakulan i Kilsbergen utanför Örebro igår med härliga kompisar från Almby IK. Utsikten är magnifik. Alla poserar så bra. Sen är det nån galning på andra plats från höger, men är man lycklig över att ha tagit sig upp får man kankse se galen ut? (Från vänster: Birgitta, Galningen (jag), Vickan, Emma, Sara och Karin!

Strike a pose

Oavsett om man har rakade eller orakade ben (brukar blir heta diskussioner om det i Facebook-grupperna, bland männen) kan man ju alltid träna på hur man kan stå med cykeln. För inte så länge sen skrev ju Kalle Bern en krönika om det. Själv gjorde jag den här videon med Pernilla, Anne och Emma förra året, med anledningen av att vi skämtat om att det just är himla svårt att posera med cykeln. Nu får den komma ut till "allmän beundran" på YouTube och här. Vi spelade in den i Spanien förra våren.

THE Stenkista. Myten. Verkligheten

3 jun 2017

Ända sen jag först hörde talas om S-T-E-N-K-I-S-T-A-N på svarta banan i klubbens skog Markaskogen har den varit mytisk. Första gången jag hörde berättelser om den, hade jag inte ens själv provat på MTB. Alla historier hade inslag av ord som vurpa, revben(sbrott). Stor. S-V-Å-R. Och aj. Det har liksom växt och V-Ä-X-T. Redan innan jag ens åkte dit var den O-Ö-V-E-R-V-I-N-N-B-A-R!

Jag har sedan dess varit där oändligt många gånger med kompisarna. Sett en del tveka. Andra köra. En del ramla. Bara i år har jag nog varit där fyra gånger, innan idag. Senast igår ihop med Mårten. Jag ser mitt spår. Tänker hur jag ska köra. Sen går jag över. Varje gång. För läskigt.

Idag körde jag teknik igen med Emma. Vi värmde upp självförtroendet på den nya Rockgarden som Jörnis i Almby IK har byggt. Efter en viss tvekan ökade jag farten och rullade igenom, på två olika svåra spår. Gick ju kalas! Vi körde minst 10 gånger var. Det var roligt! Bra byggt Magnus Jörnis Jörnegren!

Sen rullade vi vidare. Mot T-H-E Stenkista. Mot myten. Legenden. Skulle den besegras idag?

Emma rullar först. Hon har kört den tidigare. Men stannade. Och jag var redan på G så jag stannade också. Skit. Vända. Upp igen. Nu. N-U!

Det enda jag tänker på är att ha F-A-R-T, mitt S-P-Å-R och högsta tanken i skallen är I-N-T-E röra bromsarna! Inte. Röra. B-R-O-M-S-A-R-N-A.

Och jag K-Ö-R! Jävlar i mig! Kom lite snett men jag K-Ö-R-D-E! Tjoar högt och blir så jävla glad! Och lite skakis!

Upp igen. Samma tanke. Fart. Spår. Inte röra bromsarna! Tjoho! Jag gör det igen!

Tredje gången ska Emma filma. Då är liksom skallen lite... tom. Tänker bara Inte. Röra. B-R-O-M-S-A-R-N-A. Glömmer spåret, tittar på fel sten och kör rakt in i S-T-O-R-S-T-E-N-E-N. Ser otroligt roligt ut på filmen, se själv längre ner. Precis som om det var meningen och jag siktade på just D-E-N. Vi säger väl så? Skulle bara inviga knäskydden?

Känslan som är kvar från idag är ändå (förutom en R-E-J-Ä-L lårkaka som gör ooooooont) så S-K-Ö-N!

Jag G-J-O-R-D-E det. Jag körde T-H-E Stenkista! Och det mina vänner. Det är faktiskt J-Ä-V-L-I-G-T bra gjort!

Håll till godo med lite stolta och mindre stolta bevis  i visuell form...

Här går det bra:

Här, not så bra...

Har testat lite hjälmar i veckan... Denna var så sjukt skön! En MTB-hjälm med Mips rån Giro. G-I-G-A-N-T-I-S-K skärm! Beställde en orange (hjälm, inte bara skärm). Skulle egentligen inte köpa nåt. Bara gå in och ställa en fråga till Jocke på Uno Forsberg Cykel... Note to self: stay away från cykelbutiker! Fast. Jag behöver ju en Mips-hjälm, eller hur?

Ajabaja, inte flytta på stenarna! Igår var jag och Mårten vid stenkistan också. Han körde och vi bara shit vilket bra spår! Jag var helt förundrad! Tills vi såg att någon tagit bort storstenen (japp den jag körde på idag). Så då la vi tillbaka den. Kanske var en dålig idé... nä bara skoja!

Emma och jag, finns det bättre grejor än att träna i skogen en lördag förmiddag med sin (ena) teknikkompis? 

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!