MTB-bloggen - Anna | Bicycling.se

Anna Pojen


Vem är den här Anna Pojen? Ingen du känner igen från tävlingsresultaten? Nej, för det är en helt vanlig motionär har du hittat! Jag har cyklat MTB sedan hösten 2014, och blev fast direkt! Älskar att cykla i skogen för att det är läskigt, utmanande och fart, samtidigt som det är så roligt! Jag bor i Örebro och bloggar om allt möjligt kring MTB. Du hittar mig på Strava som Anna Pojen, och på Instagram som @annapojen_mtb!

Elitpanik och en sticka i rumpan på Lidingöloppet MTB

7 maj 2018

I toppenväder åkte jag liksom så många runt Lidingön i lördags, med ett leende på läpparna! De allra flesta kom hem med 63 kilometer i bagaget. Jag nöjde mig med 23. Uppladdningen innehöll allt från Elit-panik till en sticka i rumpan. Jag bjuder på det. Finns liksom inte annat att göra när man heter Anna Pojen. Allt genomfördes dock med S-T-O-R-T leende och många skratt. Inte bara hos mig.

Elitpaniken bestod i att jag i januari typ råkat anmäla mig i tävlingsklass 63 kilometer. Jag vet. Jag är liksom inte R-I-K-T-IG-T där, vi kan låtsas att jag säger detta med tillägget: J-U-S-T N-U. (översättning N-E-V-E-R). Sen skulle jag flytta mig till motion i en lagom startfålla, men då blev det beslutsångest om 63 eller 23 km eftersom jag var sjuk i två månader. Så jag tänkte, jag väntar lite. När jag väl bestämde mig kunde de inte flytta mig så jag fick två startbevis. Varav ett var med E-L-I-T! (Här infogar jag mina mentala panik och gröna ansikten-emojis!).

Väl på plats hade jag sällskap av Emma och vi hade gott om tid att hämta ut mitt andra startbevis, det rätta. Ett toabesök inplanerades. Inspel: på cykellopp känns det som om ”alla” pratar öppet med kompisar (eller även okända?) om det bajsats eller inte. Man vill liksom ha B-A-J-S-A-T innan ett cykellopp.

I alla fall när jag kom ut (!) och satte mig på träbänken bredvid Emma skojade hon om att jag satt lite V-Ä-L nära. Så jag hasade i sidled Ä-N-N-U närmare. Tips: gör inte det på gamla träbänkar. En riktigt F-E-T sticka åkte genom de för cykling så praktiska tunna, ”elasta-brallorna” och rätt in i sittfläsket! A-J!

Under tiden har några andra tjejer kommit in och köar. Samtidigt har jag handen innanför brallan där bak och känner på stickan och deklarerar för Emma: ”Den är så S-T-O-R också. Bred. Och G-R-O-V!”

Damerna i kön tittar lite så jag känner mig tvungen att förklara: ”Jo jag har fått en S-T-I-C-K-A i rumpan!

Tror inte situationen blir mer normal för det. Emma och jag bryter dock samman av skratt.

Hur gick själva loppet då?

Några minuter före vår starttid kommer vi så fram och hamnar nästan sist i ledet. Men det gör inte så mycket. Ingen trängsel och ingen hets alls. Pang och iväg uppför backen. Det var en väldigt fin bana på 23 kilometersbanan, direkt ut mot Rönneberga och Bosön. Jag får bra fart och passerar lite folk. Men senare får jag göra några stopp för att jag helt enkelt fortfarande har för dålig kondition. Benen är däremot starka så de tar mig uppför alla backar och jag försöker istället cykla på emellan stoppen med i vart fall lite tryck och fart. Även om det på slutet går ganska långsamt utom i utförslöporna.

Jag hejar och peppar på allt och alla lika mycket för att peppa mig själv och jag blåser på bra utför och när det blir lite tekniskt är det ju min grej. Liksom att jag fixar alla uppförsbackar för jag kan det där med att växla och ha rätt fart med mig. Sen kommer de andra om mig igen på platten. Så en del av medåkarna hann jag heja på många gånger! Med kramp i högervaden sista tre kilometrarna så känns det skönt att gå i mål ändå.

En stor skillnad mot den stora klassen var att ingen stressade och hetsade utan när en tjej till exempel dragit över styret i en lite mer teknisk utförslöpa, då stod vi alla snällt still i flera minuter och väntade på att hon fick hjälp upp och ur spåret. Sen åkte alla en i taget nerför utan stress. Visst, man får inga höjdartider av det, men det är en trevlig känsla att folk bryr sig.

Jag hade jätteroligt! Min nya TREK var magiskt bra! Jag fick en bra träningsrunda och arrangemanget och funktionärerna var toppenbra! (Det var kul att se Elit-starten för både herrar och alla sköna, imponerande snabba damer, utan mig då ;)!

En härlig road-trip helt enkelt!

Till helgen väntar ett MTB-Teknikläger här hemma i krokarna, närmare bestämt Nora. Sen ska jag köra ett intensivt CrossFit-upplägg med start den 14 maj och sedan tre pass i veckan i sex veckor! Det ska bli grymt kul!

Anna Pojen på Lidingöloppet 23 km 2018

Det var riktigt roligt! Jobbigt men roligt! Nu ska jag ta tag i mina extra kilon som anslutit under höst och vinter. Men som Emma sa: R-U-N-D är ju också en form! Joråsåatt, vi har lite tough love oss emellan! ;)

Anna Pojen på Lidingöloppet 23 km 2018

Älskar verkligen min fina nya TREK! Den är lätt, jag sitter skönt på den och den rullar snabbt. Nu ska jag bara matcha Prins Blå så ska det nog bli lite fartvind även på Fru Pojen!

Emma Waller Lidingöloppet MTB 2018

Min cykelkompis och peppare Emma som vann startplatsen och körde i min klass fast hon hade velat köra 63 egentligen. Blev en rolig dag med många skratt (som alltid!) tillsammans! Emma var mycket snabbare än jag. Men, jag hade högre maxfart! Moahhhahhha! Man får ta de "segrar mnan kan, eller? ;) Tack för att du hängde med mig! 

Bildcred: Anders Jansson, cykelkanalen.se

Formen som sitter och klagar vid en eld någonstans - Get ready!

1 maj 2018

Jag tror jag äntligen kan sluta tjata om virus. Däremot är formen verkligen inte min kompis! Den har rymt. Gått och gömt sig. Långt, långt bort. Kanske i sällskap med andras ”formar” sitter den där och tar en bärs och klagar vid lägerelden i en skog på ett berg.

”Jorå så att, hon är så kinkig och ömklig min Anna. Tycker allt bara är så J-O-B-B-I-G-T nu. Vill kasta in H-A-N-D-D-U-K-E-N. Stannar och flåsar i alla backar, som om hon höll på att döden D-Ö! Och sen. Sen har hon mage att skylla på M-O-I? Det är ju jag som Ä-R formen!”

Jamen se till att komma T-I-L-L-B-A-K-A då, formen! Jag saknar dig! S-N-Ä-L-L-A! Allt är förlåtet!

Eftersom jag, oavsett vad F-O-R-M-E-N tycker om det håller på att dö efter alla backar så kommer jag köra korta Lidingöloppet MTB. Det långa finns ju kvar nästa år. Att sen min cykelkompis Emma dessutom tävlade och V-A-N-N en startplats i loppet, med motiveringen att hon ville ”peppa Anna Pojen” det är ju bara för gulligt! (Eller elakt för att tvinga mig? Jag väljer gulligt!) Dessutom med tillägget ”jag kör den sträckan Anna väljer att köra”! Tack kompis, det blir Road trip på lördag!

Bäst annars är att vi är nu är ett gäng tjejer som nu leder Almby IKs Tjejträningar på tisdagar! Vi hade säsongsstart förra veckan med Grundteknik på stationer, i regn och några plusgrader. Ändå blev vi 30 deltagare med oss ledare! Och många var helt nya på MTB! Så kul! Ikväll 1 maj kör vi igen, då blir det teknikträning i backar upp och ner! Här kan man gå med i MTB Tjejer Örebro på Facebook, där vi lägger ut om alla träningar!

Min cykelkompis Emma vann startplats i Lidingoloppet MTB!

En solig tur (med nära döden-känsla) på fina stigar med Emma, som ställer upp och peppar på Lidingöloppet MTB på lördag!

Trek Top Fuel WS från Norra Cykel i Örebro.

Är så oerhört glad över min nya cross country-hoj, en TREK Top Fuel WS! Den är snabb och pigg på platten och samtidigt rolig utför! Tror den kommer bli kalas på Lidingöloppet MTB! Ska bara byta däck så inte lerdäcken sitter på, får bli lättrullat!

Tjejträningarna i MTB har startat i Almby IK Örebro.

Grundteknik var temat när vi startade upp Almby IKs Tjejträningar förra tisdagen! Ett härligt gäng tog sig an stationerna med balansövningar, litet hopp, lyfta över stockar, bromsövningar. Superkul! 

Jag missade ju tyvärr Lidingöloppets MTB-läger 21-23 april för jag var fortfarande sjuk måndagen innan, någon annan blev nog säkert glad över min återbudsplats! Men Kalle var ju där så det var kul att läsa om lägret!

När arkitektens avsats satte käppar i hjulet - ett äventyr i Örebronatten

8 apr 2018

Det här har trots rubriken inte så mycket med cykling att göra, utom på slutet, men det är ett äventyr i vardagen som nu i efterhand känns som en sketch från TV. Tänk dig tillbaka till den kalla Skärstorsdagsnatten. Det var så här.

Sonen på fjorton år kommer hem ganska sent från sin konfirmationsresa till England. Han är såklart trött efter trettio timmars bussresa, och glömmer sin kudde uppe på Stortorget här i stan. Det kommer han på ännu mycket senare. Mitt i natten. Mamman (jag) sover sen länge gott eftersom jag varit uppe sen halv fem (till och med kompisen Emma accepterar den tiden som tidigt!).

Vi bor runt hörnet från det stora torget, så maken knallar iväg för att hämta kudden. Som ligger kvar.

Väl hemma utanför porten kommer han på att han inte har tagit med sig några nycklar. Portkoden fungerar inte så sent. Sonen svarar inte i mobilen för han har somnat stenhårt.

Maken börjar försöka klättra in via balkongen, kanske kan det gå? Då upptäcker han en tjej som står stilla och bevakar honom, med telefonen mot örat, på andra sidan gatan. Troligen anmäler hon inbrottsförsök, varpå maken förklarar ”jag bor därinne”. Tjejen ser väldigt skeptisk ut. Klockan är trots allt över ett på natten.

Då börjar maken ringa mig. Jag brukar alltid stänga av ljudet på natten, men har glömt det just den här gången. Trycker sömnigt bort honom tre gånger innan jag argt svarar ”S-L-U-T-A ring!” varpå maken säger jag är utelåst, kan du kasta ut nycklarna?

Sömnigt hämtar jag nycklarna i hallen, släpar mig ut till köket. Öppnar och ser maken hålla upp händerna som en skål, på gatan två våningar ner.

Jag siktar, siktar och slänger nyckeln, som sitter ihop med flera andra på ett band. M-I-S-S-A-R.

Ingen fara, tänker du kanske. Men jag missar inte handen, jag missar hela G-A-T-A-N. En våning ner har nämligen arkitekten satt en avsats utanför fönstret. Den missar jag I-N-T-E. Jäkla arkitekter!

Nyckeln ligger där så fint, med en del av bandet hängande över kanten.

Det blir knäpptyst en lång stund. Jag som hänger ut med överkroppen genom fönstret, i morgonrock. Maken på gatan, fortfarande med uppsträckta händer, som om Gud eller någon annan kraft ska förflytta nyckeln, så den trillar ner i hans handskål.

Vad gör vi N-U? Ropar jag efter vad som känns som en evighet.

Jag får hämta en skidstav i källaren, säger maken. Kom ner och släpp in mig (jag V-E-T det kunde vi ju gjort från början men J-A-G tyckte slänga ut en nyckel kändes såååååå mycket enklare än att tassa ner i trapphuset!)

Det är i det läget, när jag släppt in honom som jag är så trött så jag går och lägger mig istället för att filma. Jag tänkte inte ens tanken. Det hade ju varit sjukt kul att ha på film. Nu känns det mer som en dröm alltihop. T-Y-P-I-S-K-T.

Maken hämtar i alla fall skidstaven och en kökspall och står och vinglar på en gata i centrala Örebro, klockan halv två på natten, inte långt från det stora torget. Lyckas fånga in min nyckel och kan även han gå in och lägga sig.

Det är bra att leva i nuet sägs det och det var väl det jag gjorde, ingen tanke på att bevara äventyret för framtida generationer, som vår son tonåringen, som sov djupt hela tiden och inte hade en aning om att han kunnat vara vaken och skämmas för sina medleålders föräldrars eskapader.

Tillbaka till cykeltemat den här bloggen ska ha. Snart två månader utan träning. Ingen cykling i sikte. Nya virus avlöser varandra och är sjuk igen.

MTB-planen som kanske eller inte kommer hålla:

  • Två veckor till Lidingöloppet MTB läger – kommer jag komma iväg?
  • Tre veckor till start av Tjejträningarna i Almby IK, där jag ska vara en av ledarna i år. Hoppas såååå att jag kan vara med på premiären! Massor av tjejer har föranmält sig!
  • En månad till Lidingöloppet MTB loppet – kommer jag kunna köra? Och orkar jag långa, kanske kan jag köra korta?
  • En och en halv månad till Teknikläger i Nora – då måste jag väl vara frisk?

Så här najs hade jag det på våren förra året:

Anna Pojen och Emma bland vitsipporna våren 2017!

Kommer våren någonsin i år? Förra året med Emma bland vitsipporna!

Anna Pojen och Birgitta cyklar 4 april 2017!

Förra året firade jag min födelsedag den 4 april så här tillsammans med Birgitta, i skogarna uppe i Ånnaboda, Kilsbergen! I år ligger snön tjock där forrtfarande. 

Lidingöloppet MTB läger 2017 med Calle Friberg och Pernilla.

Förra årets MTB-läger på Lidingö, det var hostigt då med men jag kom iväg. Då var Pernilla med och såklart fick vi passa på att ta en selfie med Calle Friberg. 

Håröm på fel ställe

17 mar 2018

En effekt av att vara sjuk är att inte orka med allt underhåll. Inte bara av cyklar. Hemmet liksom förfaller. Tvättkorgen svämmar över. Kroppen blir lika fri som på sjuttiotalet.

Håriga ben ska det ju inte vara när man cyklar. Sägs det. Ja ni killar kommer ju undan, när det gäller MTB i alla fall. Vi tjejer ”får” ju aldrig vara håriga. Varken på eller av hojen. Jag har tidigare berättat att jag inte alltid har koll på det där, kört enbent liksom.

Förstår att det är dags att ta tag i det där och komma tillbaka till 2018, när jag helt plötsligt vaknar på natten och är H-Å-R-Ö-M. På benen. Say. No. More.

Hårig som en apa.

Status här hemma just nu:

Hårnivå: apstadiet

Influensastatus: gått från 30 ml coccilana per dag till 0 ml

Feber: varit feberfri och jobbat i veckan, men fick feber idag I-G-E-N

Träningsstatus: 0 pass och drygt 4 veckor sedan jag tränade sist. F-Y-R-A!

Träningssug: överjordiskt

Senast jag cyklade ute: 31 oktober 2017, se hur glada vi var då jag och Birgitta! Längtar till nästa gång!

Anna Pojen cyklar med Birgitta.

Sjukdomsdepp och NY CYKEL-pepp!

9 mar 2018

Jag fick ett mail idag. Från mitt gym. ”Vi saknar dig! Det är nu tre veckor sen vi såg dig här.” Jo. Tack. Jag vet. Orsaken stavas I-N-F-L-U-E-N-S-A. Det ordet. Så frustrerande. Fult. Det är många med mig som tampats med den i år. Influensan. Just idag verkar jag däremot ha vunnit. Vågar jag säga så? Eller blir det bakslag igen då?

Det är lätt att deppa ihop när man blir sjuk. Allt blir svart. Omöjligt. Och det blir svårt att hitta glädje och se vägen tillbaka. Du vet. Tankarna som kommer. ”Jag som tränat så bra veckorna innan”. ”Skit nu är all kondisen borta. Igen.”

Det är ju bara att börja tänka konstruktivt. Fundera på en gradvis comeback. Se det positiva. För några saker V-A-R faktiskt positiva med sjukligheten (läs N-Ä-R-A D-Ö-D-E-N känslan). Jag har vilat O-R-D-E-N-T-L-I-G-T från jobbet. Stressat av hjärnan med massor av sömn och binge-tittande på Netflix. Sen gick jag ner 3 kilo, har inte haft så mycket aptit och ont i halsen. Det är en B-R-A del av de 10 kilon (alltså, hur G-Å-R det till att så snabbt gå U-P-P?) jag gick upp i höstas när allt var ett kaos av att sälja hus, flytta, snabbmat, familjemedlemmar som behövde stöd och jobbstress.

Har innan jag blev sjuk även råkat tacka ja till att blogga för Lidingöloppet MTB igen. Kommer därmed även köra loppet i maj. Jo jag vet, jag G-I-L-L-A-R ju inte att tävla. E-G-E-N-T-L-I-G-E-N. Men ändå har jag alltid så svårt att säga nej. Skumt (eller kanske en släng av Alzheimers finns där i botten?). Mest kände jag att jag ville ta mig runt loppet och slutföra det E-N gång. Jag fick ju bryta förra året, då jag inte var helt frisk.

Istället för att stressa upp mig nu över att jag inte har kunnat träna som planerat så ska jag tänka positivt. Det är ju faktiskt hela 57 dagar kvar innan loppet går av stapeln (jag vet, låter skitlite!). Snart M-Å-S-T-E väl vintern ge med sig så att snön i skogen smälter och det blir stigkörning ute igen? Solen börjar värma på kinderna. O-C-H. Jag har en ny MTB!

Min nya kompis är en underbar puderblå 29” TREK Top Fuel 9.8 SL Womens från vännerna på Norra Cykel i Örebro. Passar perfekt för Lidingöloppet! Har inte ens hunnit cykla på den än mer än när jag testade den innan köpet. Känslan då var K-Ä-R-L-E-K! Det är första gången jag har en cykel särskilt utformad för tjejer, så det ska också bli spännande! Ser mycket fram emot att få köra mer.

Kan våren få komma nu, snälla?

TREK Top Fuel 9.8 SL Womens från Norra Cykel i Örebro.

Är hon inte vacker så säg? Min nya kompis! Som ett fullblod som liksom vill sticka iväg. Min andra all-mountain är ju superkul utför och att klättra med, men mer "grov" och ganska framtung. TREK-en har jag nu även pimpat med en dropper-post för det har jag lärt mig att tycka väldigt mycket om!

Eld vid sjön i sommarstugan, ett vårtecken!

Jag längtar efter våren nu och Valborg! Förra året var vi ute vid stugan och myste. Eldade på vår lilla strand och såg solen gå ner. Längtar dit ut.

Ingen löpare direkt.

Ett av passen innan jag blev sjuk var en skogs-lufs. Hittade inte så mycket löparkläder men det fick gå med cykeljackan och mössan. Skogen är lika fin till fots, men roligare på en MTB! Undrar bara vart mina ögonbryn har tagit vägen? Har de frusit bort? 

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!