MTB-bloggen - Anna | Bicycling.se

Anna Pojen


Vem är den här Anna Pojen? Ingen du känner igen från tävlingsresultaten? Nej, för det är en helt vanlig motionär har du hittat! Jag har cyklat MTB sedan hösten 2014, och blev fast direkt! Älskar att cykla i skogen för att det är läskigt, utmanande och fart, samtidigt som det är så roligt! Jag bor i Örebro och bloggar om allt möjligt kring MTB. Du hittar mig på Strava som Anna Pojen, och på Instagram som @annapojen_mtb!

När arkitektens avsats satte käppar i hjulet - ett äventyr i Örebronatten

8 apr 2018

Det här har trots rubriken inte så mycket med cykling att göra, utom på slutet, men det är ett äventyr i vardagen som nu i efterhand känns som en sketch från TV. Tänk dig tillbaka till den kalla Skärstorsdagsnatten. Det var så här.

Sonen på fjorton år kommer hem ganska sent från sin konfirmationsresa till England. Han är såklart trött efter trettio timmars bussresa, och glömmer sin kudde uppe på Stortorget här i stan. Det kommer han på ännu mycket senare. Mitt i natten. Mamman (jag) sover sen länge gott eftersom jag varit uppe sen halv fem (till och med kompisen Emma accepterar den tiden som tidigt!).

Vi bor runt hörnet från det stora torget, så maken knallar iväg för att hämta kudden. Som ligger kvar.

Väl hemma utanför porten kommer han på att han inte har tagit med sig några nycklar. Portkoden fungerar inte så sent. Sonen svarar inte i mobilen för han har somnat stenhårt.

Maken börjar försöka klättra in via balkongen, kanske kan det gå? Då upptäcker han en tjej som står stilla och bevakar honom, med telefonen mot örat, på andra sidan gatan. Troligen anmäler hon inbrottsförsök, varpå maken förklarar ”jag bor därinne”. Tjejen ser väldigt skeptisk ut. Klockan är trots allt över ett på natten.

Då börjar maken ringa mig. Jag brukar alltid stänga av ljudet på natten, men har glömt det just den här gången. Trycker sömnigt bort honom tre gånger innan jag argt svarar ”S-L-U-T-A ring!” varpå maken säger jag är utelåst, kan du kasta ut nycklarna?

Sömnigt hämtar jag nycklarna i hallen, släpar mig ut till köket. Öppnar och ser maken hålla upp händerna som en skål, på gatan två våningar ner.

Jag siktar, siktar och slänger nyckeln, som sitter ihop med flera andra på ett band. M-I-S-S-A-R.

Ingen fara, tänker du kanske. Men jag missar inte handen, jag missar hela G-A-T-A-N. En våning ner har nämligen arkitekten satt en avsats utanför fönstret. Den missar jag I-N-T-E. Jäkla arkitekter!

Nyckeln ligger där så fint, med en del av bandet hängande över kanten.

Det blir knäpptyst en lång stund. Jag som hänger ut med överkroppen genom fönstret, i morgonrock. Maken på gatan, fortfarande med uppsträckta händer, som om Gud eller någon annan kraft ska förflytta nyckeln, så den trillar ner i hans handskål.

Vad gör vi N-U? Ropar jag efter vad som känns som en evighet.

Jag får hämta en skidstav i källaren, säger maken. Kom ner och släpp in mig (jag V-E-T det kunde vi ju gjort från början men J-A-G tyckte slänga ut en nyckel kändes såååååå mycket enklare än att tassa ner i trapphuset!)

Det är i det läget, när jag släppt in honom som jag är så trött så jag går och lägger mig istället för att filma. Jag tänkte inte ens tanken. Det hade ju varit sjukt kul att ha på film. Nu känns det mer som en dröm alltihop. T-Y-P-I-S-K-T.

Maken hämtar i alla fall skidstaven och en kökspall och står och vinglar på en gata i centrala Örebro, klockan halv två på natten, inte långt från det stora torget. Lyckas fånga in min nyckel och kan även han gå in och lägga sig.

Det är bra att leva i nuet sägs det och det var väl det jag gjorde, ingen tanke på att bevara äventyret för framtida generationer, som vår son tonåringen, som sov djupt hela tiden och inte hade en aning om att han kunnat vara vaken och skämmas för sina medleålders föräldrars eskapader.

Tillbaka till cykeltemat den här bloggen ska ha. Snart två månader utan träning. Ingen cykling i sikte. Nya virus avlöser varandra och är sjuk igen.

MTB-planen som kanske eller inte kommer hålla:

  • Två veckor till Lidingöloppet MTB läger – kommer jag komma iväg?
  • Tre veckor till start av Tjejträningarna i Almby IK, där jag ska vara en av ledarna i år. Hoppas såååå att jag kan vara med på premiären! Massor av tjejer har föranmält sig!
  • En månad till Lidingöloppet MTB loppet – kommer jag kunna köra? Och orkar jag långa, kanske kan jag köra korta?
  • En och en halv månad till Teknikläger i Nora – då måste jag väl vara frisk?

Så här najs hade jag det på våren förra året:

Anna Pojen och Emma bland vitsipporna våren 2017!

Kommer våren någonsin i år? Förra året med Emma bland vitsipporna!

Anna Pojen och Birgitta cyklar 4 april 2017!

Förra året firade jag min födelsedag den 4 april så här tillsammans med Birgitta, i skogarna uppe i Ånnaboda, Kilsbergen! I år ligger snön tjock där forrtfarande. 

Lidingöloppet MTB läger 2017 med Calle Friberg och Pernilla.

Förra årets MTB-läger på Lidingö, det var hostigt då med men jag kom iväg. Då var Pernilla med och såklart fick vi passa på att ta en selfie med Calle Friberg. 

Håröm på fel ställe

17 mar 2018

En effekt av att vara sjuk är att inte orka med allt underhåll. Inte bara av cyklar. Hemmet liksom förfaller. Tvättkorgen svämmar över. Kroppen blir lika fri som på sjuttiotalet.

Håriga ben ska det ju inte vara när man cyklar. Sägs det. Ja ni killar kommer ju undan, när det gäller MTB i alla fall. Vi tjejer ”får” ju aldrig vara håriga. Varken på eller av hojen. Jag har tidigare berättat att jag inte alltid har koll på det där, kört enbent liksom.

Förstår att det är dags att ta tag i det där och komma tillbaka till 2018, när jag helt plötsligt vaknar på natten och är H-Å-R-Ö-M. På benen. Say. No. More.

Hårig som en apa.

Status här hemma just nu:

Hårnivå: apstadiet

Influensastatus: gått från 30 ml coccilana per dag till 0 ml

Feber: varit feberfri och jobbat i veckan, men fick feber idag I-G-E-N

Träningsstatus: 0 pass och drygt 4 veckor sedan jag tränade sist. F-Y-R-A!

Träningssug: överjordiskt

Senast jag cyklade ute: 31 oktober 2017, se hur glada vi var då jag och Birgitta! Längtar till nästa gång!

Anna Pojen cyklar med Birgitta.

Sjukdomsdepp och NY CYKEL-pepp!

9 mar 2018

Jag fick ett mail idag. Från mitt gym. ”Vi saknar dig! Det är nu tre veckor sen vi såg dig här.” Jo. Tack. Jag vet. Orsaken stavas I-N-F-L-U-E-N-S-A. Det ordet. Så frustrerande. Fult. Det är många med mig som tampats med den i år. Influensan. Just idag verkar jag däremot ha vunnit. Vågar jag säga så? Eller blir det bakslag igen då?

Det är lätt att deppa ihop när man blir sjuk. Allt blir svart. Omöjligt. Och det blir svårt att hitta glädje och se vägen tillbaka. Du vet. Tankarna som kommer. ”Jag som tränat så bra veckorna innan”. ”Skit nu är all kondisen borta. Igen.”

Det är ju bara att börja tänka konstruktivt. Fundera på en gradvis comeback. Se det positiva. För några saker V-A-R faktiskt positiva med sjukligheten (läs N-Ä-R-A D-Ö-D-E-N känslan). Jag har vilat O-R-D-E-N-T-L-I-G-T från jobbet. Stressat av hjärnan med massor av sömn och binge-tittande på Netflix. Sen gick jag ner 3 kilo, har inte haft så mycket aptit och ont i halsen. Det är en B-R-A del av de 10 kilon (alltså, hur G-Å-R det till att så snabbt gå U-P-P?) jag gick upp i höstas när allt var ett kaos av att sälja hus, flytta, snabbmat, familjemedlemmar som behövde stöd och jobbstress.

Har innan jag blev sjuk även råkat tacka ja till att blogga för Lidingöloppet MTB igen. Kommer därmed även köra loppet i maj. Jo jag vet, jag G-I-L-L-A-R ju inte att tävla. E-G-E-N-T-L-I-G-E-N. Men ändå har jag alltid så svårt att säga nej. Skumt (eller kanske en släng av Alzheimers finns där i botten?). Mest kände jag att jag ville ta mig runt loppet och slutföra det E-N gång. Jag fick ju bryta förra året, då jag inte var helt frisk.

Istället för att stressa upp mig nu över att jag inte har kunnat träna som planerat så ska jag tänka positivt. Det är ju faktiskt hela 57 dagar kvar innan loppet går av stapeln (jag vet, låter skitlite!). Snart M-Å-S-T-E väl vintern ge med sig så att snön i skogen smälter och det blir stigkörning ute igen? Solen börjar värma på kinderna. O-C-H. Jag har en ny MTB!

Min nya kompis är en underbar puderblå 29” TREK Top Fuel 9.8 SL Womens från vännerna på Norra Cykel i Örebro. Passar perfekt för Lidingöloppet! Har inte ens hunnit cykla på den än mer än när jag testade den innan köpet. Känslan då var K-Ä-R-L-E-K! Det är första gången jag har en cykel särskilt utformad för tjejer, så det ska också bli spännande! Ser mycket fram emot att få köra mer.

Kan våren få komma nu, snälla?

TREK Top Fuel 9.8 SL Womens från Norra Cykel i Örebro.

Är hon inte vacker så säg? Min nya kompis! Som ett fullblod som liksom vill sticka iväg. Min andra all-mountain är ju superkul utför och att klättra med, men mer "grov" och ganska framtung. TREK-en har jag nu även pimpat med en dropper-post för det har jag lärt mig att tycka väldigt mycket om!

Eld vid sjön i sommarstugan, ett vårtecken!

Jag längtar efter våren nu och Valborg! Förra året var vi ute vid stugan och myste. Eldade på vår lilla strand och såg solen gå ner. Längtar dit ut.

Ingen löpare direkt.

Ett av passen innan jag blev sjuk var en skogs-lufs. Hittade inte så mycket löparkläder men det fick gå med cykeljackan och mössan. Skogen är lika fin till fots, men roligare på en MTB! Undrar bara vart mina ögonbryn har tagit vägen? Har de frusit bort? 

Today is not a good day to dry the mushrooms

28 jan 2018

Idag är det verkligen inte en bra dag att torka svamp. Dessutom helt fel årstid. Regn och gråväder och jag har legat i soffan hela dagen. I Italien i september. Då kan man däremot använda svamptorkarpotential som väderprognos. Kommer tillbaka till det sen.

En vecka i San Pellegrino i Valle Brembana i norra Italien, så inledde jag min höst i september (tiden går så fort!). Jag och min kompis Pernilla. På Enduro och MTB-resa! Vi såg oss flyga nerför de italienska, mjuka alperna och fräsande sladda in med fullfejshjälmar på så guiderna inte skulle hänga med. Enduro liksom. D-E-T är ju vi!

Efter en första dag till fots för att flanera runt i San Pellegrino, där vyerna gav oss hakor som av andra skäl än ålder trillade ner till naveln, ska vi äntligen ge oss ut på den första lätta ”lär-känna-din-cykel-turen”. Vi kör på hyrda (nu kan alla ni E-motståndare dra efter andan och frusta) Specialized Levo med 6-fattie-däck. Det är riktigt kul! Det behövs också kan jag säga för strax är vi inne på gamla åsnevägar upp mot bergsbyar där vi kör i trappor uppåt. Jo. trappor. Långa. I huvudet tänker jag ”det här går inte” men det gör det ju, dock med ett och annat fegstopp när huvudet tycker ”nej, det där G-Å-R inte!”

Efter obligatorisk espresso-caffe americano-ristretto-espresso doppio-paus i turistfri, obegripligt genuin liten by så fortsätter vi upp. Upp. Upp. Upp. Sen efter lunch och allt upp, så ska vi ner. Det är då det där med ”Vi är E-N-D-U-R-O” får en törn. Eller snarare E-L-I-M-I-N-E-R-A-S. Har du hört talas om balcony roads? Det visar sig att Pernilla tar ”häng på guide Claudio till varje pris och titta inte ner kanske inte titta alls utom på Claudio-strategin” medan jag antar ”jag är inte rädd jag har faktiskt panik så jag kör så långsamt det går utan att välta på de här jäkla regnhala sten-trapps-stigarna med stup på sidan strategin”. O-M självbilden fick sig en törn…

Claudio är oerhört duktig och pedagogisk. När han med snäll röst lite längre ner sen berättar att en kommande stig (som faktiskt var en stig ingen trappa) avslutas med en bäck och en bro och sen rundar av med ”Just take it easy Anna. I will help you. I can C-A-R-R-Y you A-N-D the bike!” Då liksom lämnar jag endurodrömmarna men tänker samtidigt vafan Anna! S-K-Ä-R-P dig!

Det går också allt bättre att hantera de där balcony-roadsen med stup på sidan för varje dag. Vanan vid cykeln kommer och man får bättre koll på den typ 23 kilo tunga hojens potential, och det är kul! Framför allt är det M-A-G-I-S-K-T vackert! Jag har aldrig sett liknande miljöer. Vi är helt ensamma på stigarna och uppe på bergen med Claudio och ibland även Sara, som arrangerar resan. Ibland träffar vi på en ensam svampplockare. Då stannar vi såklart och Claudio kan prata på om svamp, väder och annat i sisådär tio minuter utan problem. För så gör man här. Man pratar med främlingar man möter. Länge. Trevligt tycker vi, som även ofta tacksamt tar emot en extra paus.

För att hinna komma extra högt upp i bergen, som till San Marco Passet åker vi shuttle upp som Sara sen kör ner medan vi cyklar. Det är utmanande, brant och stenigt. Men det är egentligen inte alltid så tekniskt svårt på det viset som det kan vara här hemma i Bergslagen med höga rötter och stenkistor. Det är mer den konstanta koncentrationen på stupen, de annorlunda skifferstenarna som är lösa och glider undan och alla 180-graders serpentinsvängar.

Vi får god nytta av våra dropper-posts och bromsarna får jobba hårt. Jag är glad för mina nya plattisskor, som får mig att känna mig (ganska) säker på att hinna ner med foten. Och man blir trött. Både mentalt och fysiskt. Och överväldigad. Resan var för mig framför allt en enorm upplevelse av alla intryck. Dessa mäktiga berg. Vyerna. Det genuina. Övernattning på små Refugios ibland. Fantastisk mat där bara italienare hänger och så vi. Vi är V-Ä-LD-I-G-T ovanliga, tjejer som cyklar MTB är inte vanligt här. Så vi drar till oss en del blickar. Claudio tycker det är roligt att höra om hur många tjejer som cyklar MTB här hemma i Sverige.

Today is not a good day to dry the mushrooms. Ja, hur var det nu med bloggens titel? (Det ska sägas med grov italiensk brytning, det är viktigt. Seså. Gör det nu, högt!).

Jo. En av dagarna vi cyklar uppåt för att sova på Refugio Casari vet vi att det ska bli regn. Exakt kl 17.00 ska det komma, enligt den schweiziska väderprognosen, som Claudio förlitar sig på. Och mycket riktigt. Exakt 17.00 börjar det dugga och det blir allt mer moln och dimma och vi trampar på uppåt. Väl framme är det skönt att komma in och snart smattrar det vilt på taket hela kvällen medan vi dricker bubbel och äter Aperetivo och senare klassiska bergsmaten Pizzocceri, en mäktig bovetepasta tillredd med massor av lokal talleggio-ost och grädde, allt framför en sprakande brasa. Vi sov gott den natten.

På morgonen efter ”Swedish breakfast” med ostar och kallskuret med bröd för Pernilla, Sara och mig; och italiensk frukost med ristretto och kakor för Claudio (inga italienare verkar äta annat än sötsaker till frukost) så ställer sig Claudio upp och tittar ut genom fönstret där det är helt vitt av moln och regnet strilar, om än lugnare, och säger allvarligt ”Today, is not a good day to dry the mushrooms”. Varpå vi andra bryter ihop av skratt. Extra kul blir det just, för att det inte är svensk ironi, utan mer just det: En väderprognos. Kärlek!

Vilka människor vi mött! Vilken mat! Vilka vyer! Det kommer nog komma fler blogginlägg om den här resan, det här blev bara en liten introduktion på något vis, annars tar den här bloggen aldrig slut! Vi upplevde så mycket! Har inte ens fått med Bergamo, och så mycket mer bilder!

Lite fakta om resan och hur du kan göra om du vill åka hit och cykla med underbara Clauido och hans guidegäng, och härliga Sara på Sara’s Italy, svenskan som bytte liv och startade resebyrå i San Pellegrino, så nära Milano och Beregamo och ändå så säreget och unikt, kommer längst ner.

Ciao!

Här kommer ett (STORT) axplock av alla bilder från våra upplevelser:

Cykling vid Comosjön

Ovanför Lake Como Itailien.

Jag, Pernilla och Sara på väg uppåt ovanför Comosjön. Det var lite molningt men man anar de vita alptopparna på andra sidan.

Paus ovanför Lake Como.

Vi kom överens om att antingen tittar vi på utsikten, och stannar. Eller så cyklar vi och då tittar vi på stigen. Man vill I-N-T-E ramla över kanten...

En äkta balcony-road där Pernilla håller tungan rätt i munnen. Det svåra var som sagt inte stigen i sig, utan att koncentrera sig så hårt. Lösa skifferstenar och smal kant...

Kossor på stigen vid Lake Como.

Ok, helt ensamma på stigarna var vi inte. Otroligt nog gick kossorna på de branta gräsbackarna med. Måste vara något magnetiskt... Om det var bajs på stigen? Jodå. Vi visste nog inte riktigt vad som var lera och vad som var bajs, och till slut struntade man i det. Det blev liksom normalt att vara skitig och alla luktade ju samma lika liksom.

Det var inte helt varmt inne på Rifugio Venini där vi hade tur och fick en "man tager vad man haver"- pasta tillredd av ägaren i toppluva.

Gudomligt gott! Det ångade på rätt bra i det nåååååååågot kalla utrymmet. Roligast var att under hela tiden spelades det italiensk schlager i högtalarna! Flera låtar lät som om det var Lasse Holm som sjöng till och med. Och det hängde en diskolampa i taket. Tydligen brukade det hållas rejäla fester där under mer högsäsong. Man kan bara föreställa sig partynivån!

Lika gott var inte kaffet (enda gången, de hade nog kokat upp sump) som han spetsade med grappa som smakade finkel. Oklart om det gjorde kaffet bättre eller sämre. Men enligt Claudio ska man ha grappa i kaffet, på såna här ställen! Jag försökte köpa det slitna men vackra träfatet grappan serverades på men ägaren sa "NOOOOO, it is from Venice". 

Sara, till vänster, är verkligen lättsam att ha att göra med och gör allt för att vi bara ska behöva tänka på oss själva. Det är skönt. Lyxen i denna resa är just att allt är fixat men ändå blir det så jordnära och genuint. 

Jo jag glömde ju, denna åkte vi upp med första sträckan nerifrån kanten av Comosjön. Jag kan säga så mycket, att det är inte något för höjdrädda kanske. Otroligt brant men maffigt! Cyklarna? De baxades in två och två. Pernilla och jag fick sällskap med 4 britter som tyckte det var lite speciellt men kul med våra cyklar. Som tur var hade vi inte börjat lukta kobajs än!

Rifugio Alpe Piazza samt Passo San Marco

Rifugio Alpe Piazza har en fantastisk utsikt!

Rifugio Alpe Piazza har en fantastisk utsikt!

Rifugio Alpe Piazza.

Vår guide Claudio i samspråk med ägarinnan av Rifugio Alpe Piazza. Rifugios drivs av familjer och har ofta enklare mat och dryck samt övernattning. Ska man vara säker på att de har öppet är det bäst att ringa och förboka. På Italienska i de allra flesta fall.

Torkning av svamp.

Torkning av svamp en B-R-A dag för svamptorkning uppe på Rifugio Alpe Piazza.

På väg ner från Rifugio Alpe Piazza.

Efter kaffe bär det av neråt igen från Rifugio Alpe Piazza. 

Passo San Marco ligger på nästan 2000 m höjd. På med alla kläder! Vädret kan svänga snabbt i Alperna och den här dagen hade det kommit snö under natten! Vi stannade till här men började cykla lite längre ner. Det fina med lokala guider är att de hela tiden bedömer olika vägar utifrån väder och vind. De vet att vissa stigar kan ha regnat bort medan andra är mer säkra val.

En liten paus på väg ner från Passo San Marco där vi körde mer cross country style. 

Just denna trappa cyklade vi inte uppför, skönt för den var brant, men så där såg de oftast ut de gamla historiska åsnevägarna som fortfarande används idag till vandring och för attt ta sig mellan byar. Här har vi haft en längre sträcka utför och vilar lite.

En enda punktering fick vi och då på vanlig stig! Tur i och för sig. Claudio fixade det med.

Rifugio Casari och därikring

Rifugio Casari drivs av två bröder med familjer och utanför finns några liftsystem för skidåkning på vintern och stigar och leder, rummen är fräscha och nyrenoverade. Hoppas det ska gå bra för dom! Vi cyklade upp men ska man köra dit krävs på sommaren rejäl bil med fyrhjulsdrift.

On top of the world dagen efter vår övernattning på Casari! Dimman gjorde det omöjligt att se utsikten, och den tog även bort lite av effekten på de sjuka stupen på sidorna! Pernilla körde sin "håll rygg på Claudio strategi" och såg först efter vi stannade här hur brant det varit där hon cyklade, och fegisen Anna som kollar på stupen gick.

San Pellegrino

 

Både Pernilla och jag älskade verkligen San Pellegrino. Det är en lugn nästan lite sömnig stad som haft sina glansdagar men nu är på väg tillbaka. Det finns bra restauranger, caféer, ett underbart lyxigt SPA och så San Pellegrino-vattnet så klart. Italienarna är bra på att fika och njuta.

Grand Hotel i San Pellegrino öppnades 1904 under en tid då San Pellegrino blev en känd vilo- och SPA-ort bland Italienarna som kom från storstäderna. Man kan riktigt tänka sig lyxen och glamouren eller hur? Idag är det under påbörjad renovering för att inrymma såväl lägenheter och annan verksamhet efter nära 40 års förfall sen det stängdes.

Genom hela San Pellegrino skär vattnet som strömmar på ganska bra när det regnat i bergen.


En gammal bergbana, så kallad Funicolare, gick i glansdagarna upp till toppen på ena sidan av San Pellegrino. Denna är också under renovering och man hoppas kunna öppna den igen. Vi tog en promenad upp en liten bit en vacker kväll. 

Pernilla kommer förmodligen döda mig när hon ser att jag tar med den här. Men det är så hysteriskt kul hur vi tror vi ska kanske få användning för de här, och hur vi skrattat ihjäl oss på rummet när vi sen pratat om hur vi snabbt gick från Enduro-wannabies till ordinära cross country MTB-cyklister. Men vi bjuder på den tänker jag. 

Tack fina kompis Pernilla för att du åkte med på resan. På flyget ner frågade damen bredvid oss ”Och vart ska ni åka då?”. Pernilla säger ”Eh, jo…” och tittar i pappren om upplägget. ”Till San Pellegrino!” Det är rätt kul när hon sen utbrister ”Kolla! Vi ska övernatta i bergen också!” Så fantastiskt underbart att bara släppa allt så och bara lita på att det blir bra! Älskar det med dig Pernilla! 

Om resan

Vi reste med Sara's Italy som kör allt från active outdoor, mat och spa-resor, MTB eller Enduro (för er som inte är wannabies) till vandringsresor. Och nyheten resa runt på Vespa! 

Här hittar du allt du behöver: Web Sara's Italy. Eller Facebook

Sara samarbetar med Guide MTB Valle Brembana där Claudio och hans vänner guidar.

Och du, med rabattkoden "bicykling" får du och dina vänner 10 % rabatt på vilken resa du vill med Sara's!

Nästa MTB/Enduro är 29 april, sen kommer en MTB/Cross Country i 25 juli!

Lite småttt och gott om du vill åka hit:

Flyg bokar man själv, vi flög med Ryan Air till Milano Bergamo. Sara hämtade oss där och transfern var på ca 30 min till San Pellegrino.

Transporter och all övernattning ingick i priset liksom frukost och cykelfika. Luncherna betalar man själv. Middag ingår de nätter vi sov ute.

Tänk på att du behöver kontanter ute på cykeldagarna, då det ibland inte går att betala med kort. Det går att ta ut pengar i San Pellegrino men det var smidigt att ha med sig Euro redan på hotellet.

Mobilkameran räcker långt, jag hade med min systemkamera några av dagarna också och kunde ta fina bilder med den.

Klädmässigt klarar man sig bra med samma som för svensk höst eller vår tyckte vi, det var skönt att vissa dagar ha med en tunn lättviktsdunjacka eller väst.

Cykel ingick i hyran, men tips är att man om man vill kan ta med egna pedaler om man vill ha det som man brukar. Och egen hjälm är alltid skönt.

Bergslagen i mitt hjärta

1 sep 2017

Det är en ynnest att bo så nära Kilsbergen. De Blå Bergen, som vi kallar dom här i Örebro. De sticker upp över Närkeslätten, bara 20 minuter utanför stan med bil. Bergslagen är stort, mäktigt och väldigt vackert.

Jo, jag vet. Ni som cyklar kan ha blivit varse att en och annan skylt försvinner. Att en del spångar behöver fixas. Vi jobbar liksom på det där, vi som älskar MTB här. Men bortom detta. Så mycket roligt det finns att upptäcka och att cykla!

Ånnaboda

Det finns stenigt och rotigt och backigt kring Ånnaboda. Stigfinnarturer bortom utmärkta lederna är att rekommendera. Liksom att kolla in kartan. Ofta kan man klura fram en väg som kapar grus och adderar stig. Det gör jag. Av lederna är mina favoriter Klockan Röd 10, 31 km och 540 hm. Och Långis, Svart 4, 15 km och 260 hm. Och sen delar av de andra så klart. Som Ruskiga Rusan upp till Rusakulan, Downhill på Adrenalin…

Paus vid Björktjärn i Ånnaboda.

På väg hem efter en Ånnaboda-tur med kompisar nu i sommar! Det är magiskt vackert här vid Björktjärn. Erik, Viktoria och Peter ställer upp på en bild när solen börjar gå ned.

På måndag ska jag till Ånnaboda och Kilsbergen på klubbens måndagsträning och sticka ut med min och Mickes Blå vuxengrupp. Då ska vi köra delar av Röd 5, Adrenalin och Bergslagsleden och passerar då platsen på bilden ovan (för den nyfikne, kolla in Strava över unefärlig tur här). Finstigar utlovas! 

Nybakad och nyfrälst MTB-älskare 2014 på leden Klockan i Ånnaboda. Jag tycker det är är rätt skönt att jag kunde bara ge mig ut med det jag hade. Jag köpte en cykel, en hjälm och ett par handskar. Resten fick bli vad det blev och jag redan hade. Nu är jag ju prylfrälst som de flesta, men det är viktigt det där att komma ihåg att man egentligen bara behöver cykel och hjälm för att komma igång. (Stilpoliser undanbedes ha ha!).

Pershyttan

Pershyttan är navet kring trolska skogar med gamla anor i bruksorten. Här finns allt från rotmattor till stenkistor deluxe och trixiga stigar, till flow och flyt och härliga utförslöpor. Här kan man utgå från Tågvagnarna eller Digerberget. Lätt att hitta båda två. Jag tycker det är bäst med Digerberget för där finns stor parkering och en teknikbana med pump tracks också! Mina favoritleder är Slantan Röd 6, 20 km och 350 hm och Mogetorpsleden Svart 7, 33 km och 540 hm.

Trollskog runt Pershyttan finns det gott om. Här på Mogetorpsleden.

Stenkistan deluxe på Mogetorpsleden vid Pershyttan. En del cyklar den har jag sett, och hört.

Hjulsjö

Hjulsjö längre norrut har jag skrivit om förut här i bloggen så läs om Hjulsjö där, eller åk dit bara! Jag har bara cyklat två leder där, Röd 1 och Svart 8. Men vilken fin cykling! I klass med eller till och med bättre än Rörbäcksnäs!

Bergslagsloppet 10 september!

Vill du prova på lite av varje av vad Bergslagen kan erbjuda ska du komma och cykla Bergslagsloppet den 10 september. Distanserna 22 km, 46 km och 67 km. Den kortare distansen är lätt cykling och de längre distanserna lite tuffare och mer andel stig. Det är kanske det som utmärker Bergslagsloppet tycker jag, att det är mycket rolig stigcykling. Och den fantastiskt vackra naturen. Det är min hemmaklubb som arrangerar loppet så jag jobbar ju som funktionär. Men någon gång ska jag se till att jag också får cykla det på riktigt! Ordinarie anmälan går ut den 4 september, sen höjs avgiften. Tips är att följa Bergslagsloppet på Facebook och läsa mer på hemsidan!

Nerver innan starten 2016. (Fotocred: Sara Eidevald och Bergslagsloppet).

Ha det! Vi ses kanske i mina hemmaskogar?

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!