MTB-bloggen - Anna | Bicycling.se

Anna Pojen


Vem är den här Anna Pojen? Ingen du känner igen från tävlingsresultaten? Nej, för det är en helt vanlig motionär har du hittat! Jag har cyklat MTB sedan hösten 2014, och blev fast direkt! Älskar att cykla i skogen för att det är läskigt, utmanande och fart, samtidigt som det är så roligt! Jag bor i Örebro och bloggar om allt möjligt kring MTB. Du hittar mig på Strava som Anna Pojen, och på Instagram som @annapojen_mtb!

Today is not a good day to dry the mushrooms

28 jan 2018

Idag är det verkligen inte en bra dag att torka svamp. Dessutom helt fel årstid. Regn och gråväder och jag har legat i soffan hela dagen. I Italien i september. Då kan man däremot använda svamptorkarpotential som väderprognos. Kommer tillbaka till det sen.

En vecka i San Pellegrino i Valle Brembana i norra Italien, så inledde jag min höst i september (tiden går så fort!). Jag och min kompis Pernilla. På Enduro och MTB-resa! Vi såg oss flyga nerför de italienska, mjuka alperna och fräsande sladda in med fullfejshjälmar på så guiderna inte skulle hänga med. Enduro liksom. D-E-T är ju vi!

Efter en första dag till fots för att flanera runt i San Pellegrino, där vyerna gav oss hakor som av andra skäl än ålder trillade ner till naveln, ska vi äntligen ge oss ut på den första lätta ”lär-känna-din-cykel-turen”. Vi kör på hyrda (nu kan alla ni E-motståndare dra efter andan och frusta) Specialized Levo med 6-fattie-däck. Det är riktigt kul! Det behövs också kan jag säga för strax är vi inne på gamla åsnevägar upp mot bergsbyar där vi kör i trappor uppåt. Jo. trappor. Långa. I huvudet tänker jag ”det här går inte” men det gör det ju, dock med ett och annat fegstopp när huvudet tycker ”nej, det där G-Å-R inte!”

Efter obligatorisk espresso-caffe americano-ristretto-espresso doppio-paus i turistfri, obegripligt genuin liten by så fortsätter vi upp. Upp. Upp. Upp. Sen efter lunch och allt upp, så ska vi ner. Det är då det där med ”Vi är E-N-D-U-R-O” får en törn. Eller snarare E-L-I-M-I-N-E-R-A-S. Har du hört talas om balcony roads? Det visar sig att Pernilla tar ”häng på guide Claudio till varje pris och titta inte ner kanske inte titta alls utom på Claudio-strategin” medan jag antar ”jag är inte rädd jag har faktiskt panik så jag kör så långsamt det går utan att välta på de här jäkla regnhala sten-trapps-stigarna med stup på sidan strategin”. O-M självbilden fick sig en törn…

Claudio är oerhört duktig och pedagogisk. När han med snäll röst lite längre ner sen berättar att en kommande stig (som faktiskt var en stig ingen trappa) avslutas med en bäck och en bro och sen rundar av med ”Just take it easy Anna. I will help you. I can C-A-R-R-Y you A-N-D the bike!” Då liksom lämnar jag endurodrömmarna men tänker samtidigt vafan Anna! S-K-Ä-R-P dig!

Det går också allt bättre att hantera de där balcony-roadsen med stup på sidan för varje dag. Vanan vid cykeln kommer och man får bättre koll på den typ 23 kilo tunga hojens potential, och det är kul! Framför allt är det M-A-G-I-S-K-T vackert! Jag har aldrig sett liknande miljöer. Vi är helt ensamma på stigarna och uppe på bergen med Claudio och ibland även Sara, som arrangerar resan. Ibland träffar vi på en ensam svampplockare. Då stannar vi såklart och Claudio kan prata på om svamp, väder och annat i sisådär tio minuter utan problem. För så gör man här. Man pratar med främlingar man möter. Länge. Trevligt tycker vi, som även ofta tacksamt tar emot en extra paus.

För att hinna komma extra högt upp i bergen, som till San Marco Passet åker vi shuttle upp som Sara sen kör ner medan vi cyklar. Det är utmanande, brant och stenigt. Men det är egentligen inte alltid så tekniskt svårt på det viset som det kan vara här hemma i Bergslagen med höga rötter och stenkistor. Det är mer den konstanta koncentrationen på stupen, de annorlunda skifferstenarna som är lösa och glider undan och alla 180-graders serpentinsvängar.

Vi får god nytta av våra dropper-posts och bromsarna får jobba hårt. Jag är glad för mina nya plattisskor, som får mig att känna mig (ganska) säker på att hinna ner med foten. Och man blir trött. Både mentalt och fysiskt. Och överväldigad. Resan var för mig framför allt en enorm upplevelse av alla intryck. Dessa mäktiga berg. Vyerna. Det genuina. Övernattning på små Refugios ibland. Fantastisk mat där bara italienare hänger och så vi. Vi är V-Ä-LD-I-G-T ovanliga, tjejer som cyklar MTB är inte vanligt här. Så vi drar till oss en del blickar. Claudio tycker det är roligt att höra om hur många tjejer som cyklar MTB här hemma i Sverige.

Today is not a good day to dry the mushrooms. Ja, hur var det nu med bloggens titel? (Det ska sägas med grov italiensk brytning, det är viktigt. Seså. Gör det nu, högt!).

Jo. En av dagarna vi cyklar uppåt för att sova på Refugio Casari vet vi att det ska bli regn. Exakt kl 17.00 ska det komma, enligt den schweiziska väderprognosen, som Claudio förlitar sig på. Och mycket riktigt. Exakt 17.00 börjar det dugga och det blir allt mer moln och dimma och vi trampar på uppåt. Väl framme är det skönt att komma in och snart smattrar det vilt på taket hela kvällen medan vi dricker bubbel och äter Aperetivo och senare klassiska bergsmaten Pizzocceri, en mäktig bovetepasta tillredd med massor av lokal talleggio-ost och grädde, allt framför en sprakande brasa. Vi sov gott den natten.

På morgonen efter ”Swedish breakfast” med ostar och kallskuret med bröd för Pernilla, Sara och mig; och italiensk frukost med ristretto och kakor för Claudio (inga italienare verkar äta annat än sötsaker till frukost) så ställer sig Claudio upp och tittar ut genom fönstret där det är helt vitt av moln och regnet strilar, om än lugnare, och säger allvarligt ”Today, is not a good day to dry the mushrooms”. Varpå vi andra bryter ihop av skratt. Extra kul blir det just, för att det inte är svensk ironi, utan mer just det: En väderprognos. Kärlek!

Vilka människor vi mött! Vilken mat! Vilka vyer! Det kommer nog komma fler blogginlägg om den här resan, det här blev bara en liten introduktion på något vis, annars tar den här bloggen aldrig slut! Vi upplevde så mycket! Har inte ens fått med Bergamo, och så mycket mer bilder!

Lite fakta om resan och hur du kan göra om du vill åka hit och cykla med underbara Clauido och hans guidegäng, och härliga Sara på Sara’s Italy, svenskan som bytte liv och startade resebyrå i San Pellegrino, så nära Milano och Beregamo och ändå så säreget och unikt, kommer längst ner.

Ciao!

Här kommer ett (STORT) axplock av alla bilder från våra upplevelser:

Cykling vid Comosjön

Ovanför Lake Como Itailien.

Jag, Pernilla och Sara på väg uppåt ovanför Comosjön. Det var lite molningt men man anar de vita alptopparna på andra sidan.

Paus ovanför Lake Como.

Vi kom överens om att antingen tittar vi på utsikten, och stannar. Eller så cyklar vi och då tittar vi på stigen. Man vill I-N-T-E ramla över kanten...

En äkta balcony-road där Pernilla håller tungan rätt i munnen. Det svåra var som sagt inte stigen i sig, utan att koncentrera sig så hårt. Lösa skifferstenar och smal kant...

Kossor på stigen vid Lake Como.

Ok, helt ensamma på stigarna var vi inte. Otroligt nog gick kossorna på de branta gräsbackarna med. Måste vara något magnetiskt... Om det var bajs på stigen? Jodå. Vi visste nog inte riktigt vad som var lera och vad som var bajs, och till slut struntade man i det. Det blev liksom normalt att vara skitig och alla luktade ju samma lika liksom.

Det var inte helt varmt inne på Rifugio Venini där vi hade tur och fick en "man tager vad man haver"- pasta tillredd av ägaren i toppluva.

Gudomligt gott! Det ångade på rätt bra i det nåååååååågot kalla utrymmet. Roligast var att under hela tiden spelades det italiensk schlager i högtalarna! Flera låtar lät som om det var Lasse Holm som sjöng till och med. Och det hängde en diskolampa i taket. Tydligen brukade det hållas rejäla fester där under mer högsäsong. Man kan bara föreställa sig partynivån!

Lika gott var inte kaffet (enda gången, de hade nog kokat upp sump) som han spetsade med grappa som smakade finkel. Oklart om det gjorde kaffet bättre eller sämre. Men enligt Claudio ska man ha grappa i kaffet, på såna här ställen! Jag försökte köpa det slitna men vackra träfatet grappan serverades på men ägaren sa "NOOOOO, it is from Venice". 

Sara, till vänster, är verkligen lättsam att ha att göra med och gör allt för att vi bara ska behöva tänka på oss själva. Det är skönt. Lyxen i denna resa är just att allt är fixat men ändå blir det så jordnära och genuint. 

Jo jag glömde ju, denna åkte vi upp med första sträckan nerifrån kanten av Comosjön. Jag kan säga så mycket, att det är inte något för höjdrädda kanske. Otroligt brant men maffigt! Cyklarna? De baxades in två och två. Pernilla och jag fick sällskap med 4 britter som tyckte det var lite speciellt men kul med våra cyklar. Som tur var hade vi inte börjat lukta kobajs än!

Rifugio Alpe Piazza samt Passo San Marco

Rifugio Alpe Piazza har en fantastisk utsikt!

Rifugio Alpe Piazza har en fantastisk utsikt!

Rifugio Alpe Piazza.

Vår guide Claudio i samspråk med ägarinnan av Rifugio Alpe Piazza. Rifugios drivs av familjer och har ofta enklare mat och dryck samt övernattning. Ska man vara säker på att de har öppet är det bäst att ringa och förboka. På Italienska i de allra flesta fall.

Torkning av svamp.

Torkning av svamp en B-R-A dag för svamptorkning uppe på Rifugio Alpe Piazza.

På väg ner från Rifugio Alpe Piazza.

Efter kaffe bär det av neråt igen från Rifugio Alpe Piazza. 

Passo San Marco ligger på nästan 2000 m höjd. På med alla kläder! Vädret kan svänga snabbt i Alperna och den här dagen hade det kommit snö under natten! Vi stannade till här men började cykla lite längre ner. Det fina med lokala guider är att de hela tiden bedömer olika vägar utifrån väder och vind. De vet att vissa stigar kan ha regnat bort medan andra är mer säkra val.

En liten paus på väg ner från Passo San Marco där vi körde mer cross country style. 

Just denna trappa cyklade vi inte uppför, skönt för den var brant, men så där såg de oftast ut de gamla historiska åsnevägarna som fortfarande används idag till vandring och för attt ta sig mellan byar. Här har vi haft en längre sträcka utför och vilar lite.

En enda punktering fick vi och då på vanlig stig! Tur i och för sig. Claudio fixade det med.

Rifugio Casari och därikring

Rifugio Casari drivs av två bröder med familjer och utanför finns några liftsystem för skidåkning på vintern och stigar och leder, rummen är fräscha och nyrenoverade. Hoppas det ska gå bra för dom! Vi cyklade upp men ska man köra dit krävs på sommaren rejäl bil med fyrhjulsdrift.

On top of the world dagen efter vår övernattning på Casari! Dimman gjorde det omöjligt att se utsikten, och den tog även bort lite av effekten på de sjuka stupen på sidorna! Pernilla körde sin "håll rygg på Claudio strategi" och såg först efter vi stannade här hur brant det varit där hon cyklade, och fegisen Anna som kollar på stupen gick.

San Pellegrino

 

Både Pernilla och jag älskade verkligen San Pellegrino. Det är en lugn nästan lite sömnig stad som haft sina glansdagar men nu är på väg tillbaka. Det finns bra restauranger, caféer, ett underbart lyxigt SPA och så San Pellegrino-vattnet så klart. Italienarna är bra på att fika och njuta.

Grand Hotel i San Pellegrino öppnades 1904 under en tid då San Pellegrino blev en känd vilo- och SPA-ort bland Italienarna som kom från storstäderna. Man kan riktigt tänka sig lyxen och glamouren eller hur? Idag är det under påbörjad renovering för att inrymma såväl lägenheter och annan verksamhet efter nära 40 års förfall sen det stängdes.

Genom hela San Pellegrino skär vattnet som strömmar på ganska bra när det regnat i bergen.


En gammal bergbana, så kallad Funicolare, gick i glansdagarna upp till toppen på ena sidan av San Pellegrino. Denna är också under renovering och man hoppas kunna öppna den igen. Vi tog en promenad upp en liten bit en vacker kväll. 

Pernilla kommer förmodligen döda mig när hon ser att jag tar med den här. Men det är så hysteriskt kul hur vi tror vi ska kanske få användning för de här, och hur vi skrattat ihjäl oss på rummet när vi sen pratat om hur vi snabbt gick från Enduro-wannabies till ordinära cross country MTB-cyklister. Men vi bjuder på den tänker jag. 

Tack fina kompis Pernilla för att du åkte med på resan. På flyget ner frågade damen bredvid oss ”Och vart ska ni åka då?”. Pernilla säger ”Eh, jo…” och tittar i pappren om upplägget. ”Till San Pellegrino!” Det är rätt kul när hon sen utbrister ”Kolla! Vi ska övernatta i bergen också!” Så fantastiskt underbart att bara släppa allt så och bara lita på att det blir bra! Älskar det med dig Pernilla! 

Om resan

Vi reste med Sara's Italy som kör allt från active outdoor, mat och spa-resor, MTB eller Enduro (för er som inte är wannabies) till vandringsresor. Och nyheten resa runt på Vespa! 

Här hittar du allt du behöver: Web Sara's Italy. Eller Facebook

Sara samarbetar med Guide MTB Valle Brembana där Claudio och hans vänner guidar.

Och du, med rabattkoden "bicykling" får du och dina vänner 10 % rabatt på vilken resa du vill med Sara's!

Nästa MTB/Enduro är 29 april, sen kommer en MTB/Cross Country i 25 juli!

Lite småttt och gott om du vill åka hit:

Flyg bokar man själv, vi flög med Ryan Air till Milano Bergamo. Sara hämtade oss där och transfern var på ca 30 min till San Pellegrino.

Transporter och all övernattning ingick i priset liksom frukost och cykelfika. Luncherna betalar man själv. Middag ingår de nätter vi sov ute.

Tänk på att du behöver kontanter ute på cykeldagarna, då det ibland inte går att betala med kort. Det går att ta ut pengar i San Pellegrino men det var smidigt att ha med sig Euro redan på hotellet.

Mobilkameran räcker långt, jag hade med min systemkamera några av dagarna också och kunde ta fina bilder med den.

Klädmässigt klarar man sig bra med samma som för svensk höst eller vår tyckte vi, det var skönt att vissa dagar ha med en tunn lättviktsdunjacka eller väst.

Cykel ingick i hyran, men tips är att man om man vill kan ta med egna pedaler om man vill ha det som man brukar. Och egen hjälm är alltid skönt.

Bergslagen i mitt hjärta

1 sep 2017

Det är en ynnest att bo så nära Kilsbergen. De Blå Bergen, som vi kallar dom här i Örebro. De sticker upp över Närkeslätten, bara 20 minuter utanför stan med bil. Bergslagen är stort, mäktigt och väldigt vackert.

Jo, jag vet. Ni som cyklar kan ha blivit varse att en och annan skylt försvinner. Att en del spångar behöver fixas. Vi jobbar liksom på det där, vi som älskar MTB här. Men bortom detta. Så mycket roligt det finns att upptäcka och att cykla!

Ånnaboda

Det finns stenigt och rotigt och backigt kring Ånnaboda. Stigfinnarturer bortom utmärkta lederna är att rekommendera. Liksom att kolla in kartan. Ofta kan man klura fram en väg som kapar grus och adderar stig. Det gör jag. Av lederna är mina favoriter Klockan Röd 10, 31 km och 540 hm. Och Långis, Svart 4, 15 km och 260 hm. Och sen delar av de andra så klart. Som Ruskiga Rusan upp till Rusakulan, Downhill på Adrenalin…

Paus vid Björktjärn i Ånnaboda.

På väg hem efter en Ånnaboda-tur med kompisar nu i sommar! Det är magiskt vackert här vid Björktjärn. Erik, Viktoria och Peter ställer upp på en bild när solen börjar gå ned.

På måndag ska jag till Ånnaboda och Kilsbergen på klubbens måndagsträning och sticka ut med min och Mickes Blå vuxengrupp. Då ska vi köra delar av Röd 5, Adrenalin och Bergslagsleden och passerar då platsen på bilden ovan (för den nyfikne, kolla in Strava över unefärlig tur här). Finstigar utlovas! 

Nybakad och nyfrälst MTB-älskare 2014 på leden Klockan i Ånnaboda. Jag tycker det är är rätt skönt att jag kunde bara ge mig ut med det jag hade. Jag köpte en cykel, en hjälm och ett par handskar. Resten fick bli vad det blev och jag redan hade. Nu är jag ju prylfrälst som de flesta, men det är viktigt det där att komma ihåg att man egentligen bara behöver cykel och hjälm för att komma igång. (Stilpoliser undanbedes ha ha!).

Pershyttan

Pershyttan är navet kring trolska skogar med gamla anor i bruksorten. Här finns allt från rotmattor till stenkistor deluxe och trixiga stigar, till flow och flyt och härliga utförslöpor. Här kan man utgå från Tågvagnarna eller Digerberget. Lätt att hitta båda två. Jag tycker det är bäst med Digerberget för där finns stor parkering och en teknikbana med pump tracks också! Mina favoritleder är Slantan Röd 6, 20 km och 350 hm och Mogetorpsleden Svart 7, 33 km och 540 hm.

Trollskog runt Pershyttan finns det gott om. Här på Mogetorpsleden.

Stenkistan deluxe på Mogetorpsleden vid Pershyttan. En del cyklar den har jag sett, och hört.

Hjulsjö

Hjulsjö längre norrut har jag skrivit om förut här i bloggen så läs om Hjulsjö där, eller åk dit bara! Jag har bara cyklat två leder där, Röd 1 och Svart 8. Men vilken fin cykling! I klass med eller till och med bättre än Rörbäcksnäs!

Bergslagsloppet 10 september!

Vill du prova på lite av varje av vad Bergslagen kan erbjuda ska du komma och cykla Bergslagsloppet den 10 september. Distanserna 22 km, 46 km och 67 km. Den kortare distansen är lätt cykling och de längre distanserna lite tuffare och mer andel stig. Det är kanske det som utmärker Bergslagsloppet tycker jag, att det är mycket rolig stigcykling. Och den fantastiskt vackra naturen. Det är min hemmaklubb som arrangerar loppet så jag jobbar ju som funktionär. Men någon gång ska jag se till att jag också får cykla det på riktigt! Ordinarie anmälan går ut den 4 september, sen höjs avgiften. Tips är att följa Bergslagsloppet på Facebook och läsa mer på hemsidan!

Nerver innan starten 2016. (Fotocred: Sara Eidevald och Bergslagsloppet).

Ha det! Vi ses kanske i mina hemmaskogar?

Throwback till Ceres Challenge 2016

24 aug 2017

På lördag den 26 augusti går årets upplaga av Ceres Challenge. För ett år sen gick jag och mina cykelkompisar Emma och Pernilla lyckliga gick i mål i Ceres Challenge 2016. Vi som kallar oss Team EPA. De tre musketörerna. Kompisar i vått och torrt. Vi kom sist. Men vi vann stort.

Bilderna kommer som vanligt på slutet. Efter vår story.

Vi hade hört talas om alla skräckupplevelser på Ceres. Kramp, väggning, och bära på cykeln. Men konstigt nog gick jag i april förra året ändå med på att köra loppet. (V-A-R-F-Ö-R är jag så lättlurad?).

Först ut på startlinjen var vi. Inte alls nervösa, för vi hade ingen ambition att vinna. Tidsgänserna de sagt på 4 timmar vid ca 2,2 mil och 6 h vid ca 4 mil, de lät ju som L-Ä-T-T att hinna med. Jag menar HA-L-L-Å, 2 mil på 4 timmar? Baggis!

Efter en timme och en kvart hade Pernilla surnat till för vi fick kliva av och på cykeln och gå så mycket (precis som hon sagt innan, det var hennes akilles). Det var branta klippor med korta stigavsnitt emellan. Jag frågar Emma ”Hur långt har vi kommit egentligen?” (Hon hade mätaren på styret). ”7 km,” svarar hon. (Här skulle jag göra en WTF-gubbe-min om jag kunde på tangentbordet). Jag får ett hysteriskt skrattanfall. 7 km. på en timme, och en kvart. Emma skrattar lika hysteriskt. Inte Pernilla. Hon skrattar I-N-T-E.

Vi kämpar på. Jag känner mig på topp och har alla krafter och humöret uppe. Emma och jag peppar Pernilla. ”Det är ju skitkul!” säger vi. Tror hon ville slå något hårt i huvudet på oss där och då. Men det struntade vi i. Vi fortsätter att peppa och skoja.

Senare kommer Pernillas mojo tillbaka. Själv börjar jag tappa gnistan. Energin är borta och jag inser att jag måste äta mer (precis som jag sagt innan, min akilles). Tiden är liksom ur led. Man tror inte tiden går fort, eftersom vi tar oss fram så långsamt.

Jag gör två vurpor, och efter den sista börjar jag gråta. De andra försvann över ett krön och såg inte att jag ramlade. ”Jag skiter i det här,” tänker jag. Men cyklar efter. Kommer fram och bölar. De peppar och tröstar. ”Det sitter bara i huvudet, du klarar det här! Det vet jag!” Säger Emma. De närmaste ca 7 km fram till tidskontroll ett är vidriga, särskilt mentalt. Men vi klarar precis tidsgränsen på 4 h.

Jag trycker i mig bars, gel, GT-tabletter, bulle, energidryck. Emma och Pernilla säger att jag inte behöver äta mer (tolkning: du måste cykla F-O-R-T-A-R-E!), men jag vet ju, det var det som var felet från början. Det jag ska använda om 60-90 minuter måste i nu. Det blir lite lättare att cykla, eftersom vi inte måste idka bergsbestigning medelst cykel H-E-L-A tiden, bara ibland.

Det tar S-J-U-K-T mycket på krafterna att kliva av och på cykeln hela tiden. Vi börjar göra misstag för vi är trötta och det blir fler vurpor av alla. Det gör ont, precis överallt. Tårna krullar ihop sig. Fotsulorna värker av allt klättrande. Fingrarna krampar ihop till en klo. Höftböjarna värker. Utsidan på lår och smalbenen värker. Nacken. Axlar. Det enda som egentligen inte är helt slut eller värker är faktiskt mina lårmuskler. Det finns kraft i dom trots allt. Tackar all styrketräning för det!

Nästa tidsgräns närmar sig, en halvtimme och 5 km kvar till den kontrollen. ”Vi måste cykla på snabbare,” säger de andra. Då bryter jag ihop igen. ”Det går inte. Ni får åka utan mig.” Emma säger att nej, vi sa vi ska göra det här ihop. Men där och då tappar H-O-N sugen istället. När hon inser att vi trots att vi kämpat så hårt, kanske inte får gå i mål. (Precis som hon sagt innan, hennes akilles).

Men precis då börjar mina krafter sakta komma tillbaka. I skallen tänker jag att vi ska F-A-N klara det här! Inte ge upp. Aldrig, aldrig, aldrig! Och tänk, vi H-I-N-N-E-R in i tid! Vi får fortsätta! Nu ska vi B-A-R-A trampa på. Inte ge upp.

A-L-D-R-I-G har 15 km känns så långa. När vi passerar den så kallade Mördarbacken, så är det inga svårigheter kvar, säger de. Nu är kanske inte stigar och vägar så svåra, men oj vad det gör ont. Men humöret behåller vi, för nu känner vi att vi kommer klara det här.

Vid passage över en stor väg står det flaggvakter. Jag frågar ”Hur långt är det kvar nu?” Han säger 4 km, med ett leende. 4 km. 4 km. 4 km. Jag vrålar till Emma och Pernilla, som korsat vägen före mig: ”Det är bara 4 km kvar!” ”4 km” ”4 km”. Sen får jag ett sånt där H-Y-S-T-E-R-I-S-K-T gråt och skrattanfall. Kan inte sluta. Jag är så L-Y-C-K-L-I-G. Bara 4 km! Det är oerhört komiskt, att bli så lycklig där ute i skogen, så att jag inte kan sluta skratta.

Men det var ingen bris de sista km heller. Men när vi Ä-N-T-L-I-G-E-N ser målet, och hör musiken. Då är A-L-L-T glömt. Emma och Pernilla väntar in mig för jag lyckades med en vurpa till i sandtaget, sen cyklar T-I-L-L-S-A-M-M-A-N-S uppför den sista, branta gräsbacken mot målet. Två gånger får vi köra upp genom fållan innan vi passerar in i Mål. Vi står upp och pumpar oss uppför backen, benen funkar och det känns starkt!

Alla funktionärer är kvar (F-I-N-A ni, vilket gäng!). De tjoar och peppar och vi har stående ovationer. ”Vilka hjältar, jag får ståpäls,” säger speakern. De fotar och filmar och vi känner oss faktiskt som de hjältar vi är. Visst. De är säkert lika lyckliga över att äntligen få packa ihop. Vi hade trots allt varit ute på banan i hela 7,5 h! Det är länge. Vi borde gett upp. Alla andra verkade vara såna som tävlar, och där kom vi, motionärerna. Först ut. Sist in. Men de ser genuint imponerade ut, att vi klarade det.

Vi bröt ihop, men vi kom igen, och vi K-L-A-R-A-D-E Ceres Challenge. Det är inte alla som gjort. Vi gjorde det tillsammans, hela vägen. Det är jävligt stort. Älskar er kompisar. Är stolt över oss!

Men hur var det nu vi sa precis efter, när vi åt den torraste och kanske godaste hamburgaren någonsin?

”Hörrn, nästa gång vi ska hitta på nåt, då kan vi kanske göra nåt mer normalt, gå på SPA eller så?” (Men nej, vi har fortfarande inte varit på SPA, ett år senare).

Och nu är det alltså dags för årets upplaga. Alla hjältar som ska starta, lida, ha skoj och uppnå lycka! Heja er! Och allvarligt, kom J-A-G runt kan nog de flesta med pannben och lårmuskler ta sig i mål. Sen har de ju adderat en kortare ”light-version” i år. Jag, Emma och Pernilla är H-E-L-T och fullt övertygade om att det är tack vare oss, Team EPA. De vill kanske inte vänta lika länge i år tänker vi...

Så vad säger du, ska du köra? Check it out: Ceres Challenge!

I bussen på väg mot start. Vi fattar ännu inte vad vi gett oss in på.

I bussen på väg mot start, från vänster Emma, Pernilla och så jag. Vi fattar ännu inte vad vi gett oss in på. Stolta i våra klubbtröjor. Två av oss ska dessutom cykla på hard tails! Noll koll!

Strax start. Det är en lugn skön stämning. Vi fattar fortfarande inte vad vi gett oss in på.

Strax start. Det är en lugn skön stämning. Vi fattar fortfarande inte vad vi gett oss in på.

Det är inte brant. Det är ASBRANT. NU har vi förstått vad vi gett oss in på. Ännu är vi inne på de första 2,2 milen.

Det är inte brant. Det är ASBRANT. NU har vi förstått vad vi gett oss in på. Ännu är vi inne på de första 2,2 milen.

Man ser hur jag lutar. Det är ASBRANT. Det ser platt ut. Jag undrar VAD FASEN HÅLLER VI PÅ MED.

Man ser hur jag lutar. Det är ASBRANT. Det ser platt ut. Jag undrar VAD FASEN HÅLLER VI PÅ MED. Jag hade dessutom fått för mig att släpa på extra däck (jag vet hur sjukt?) MASSA mat och all möjlig tänkbar "ifall" utrustning. Tungt? Jo då....

Vi röt ihop på olika delar av loippet. Just här är alla glada. kanske för att vi står still.

Vi bröt ihop på olika delar av loppet, aldrig samtidigt vilket var tur! Just här är alla glada. Kanske för att vi står still?

Lyckliga ögon. Lyckliga kompiar. Får gråt i ögat när jag tänker på hur vi kämpade och klarade av det.

Lyckliga ögon. Lyckliga kompiar. Får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på hur vi tillsammans kämpade, och klarade av det.

Bara de som slutför loppet får en tisha. Whoop, whoop! Ceres finishers 2016! Team EPA!

Bara de som slutför loppet får en tisha. Whoop, whoop! Ceres finishers 2016! Team EPA! Så glada. Så stolta. Och ja, vi är fortfarande vänner, bättre kompisar efteråt än någonsin!

Inget Ceres för mig i år, Italien får bli min grej

Själv ska jag istället för Ceres ladda inför min kommande Italien-resa den 13-20 september. Nu kan du köpa den till fint "sista minuten"-pris. Läs mer om erbjudandet här och ange koden ”pojen1309” när du bokar. Kommer bli sjukt kul! Mer om resan och priset finns även driekt via på Sara's Italy.

Cykla mountainbike och enduro i Italienska alperna med Sara's Italy.

Jag har aldrig cyklat i alperna. Aldrig i Italien. Åh vad jag längtar! Pernilla ska också följa med så vi kommer få ännu en härlig upplevelse att minnas tillsammans!

Happy MTB i Hjulsjö och restips till Italien

27 jul 2017

Vad är det som gör en B-R-A semester? Olika för alla. Naturligtvis. Idag med sociala medier så kan ”allas” semestrar navelskådas inpå den bara bruna magen eller hänget (gäddhänget?) på bryggan. Eller fötterna. På stranden, sanden, solstolen, gräset, filten (and so it goes on and on).

Vi ska ju sälja huset i år så vi har varit lite i stugan, och resten har vi som det numer heter H-E-M-E-S-T-R-A-T. Låter lite finare än ”vi stannade hemma"? Men är ju samma sak, under samma tak. En vecka just nu är det bara vi vuxna. Ett barn är på kollo (så A-V-I-S, det ser så kul ut!) och ett barn är med en kompis i Smögen (mmm, avis där med).

Hemester behöver ju inte betyda att man har tråkigt. Vi fixar med saker som måste grejas hemma, och gör dagsutflykter och turer med cyklarna i närheten. Upptäcker lite nya stigar. Tänkte tipsa om Hjulsjö!

Och lite längre ner ett tips om MTB i Italien, dit jag ska i september!

Hjulsjö MTB är en riktig pärla!

En liten Bergslagsby som vaknat upp tack vare Mountainbike, som man satsat hårt på. Byn ligger mellan Nora/Hällefors/Lindesberg kan man säga. En dryg timmes bilresa norr om Örebro. Vi hann med två leder men det finns många tydligt uppmärkta leder att upptäcka.

Hjulsjö har fantastiska singeltrack och magisk skog.

Hjulsjö Röd 1. Lite uppför var det, eller ganska mycket, men inte alltid brant. Ofta lite lagom sådär.

Varm dag på MTB i Hjulsjö.

Tur att man får åka nerför när det gått uppför! 

Hjulsjö Röd 1 sägs vara 11 km men min Strava slutade på nästan 13 km. Det är långa fina singeltracks genom trollskogar och på sandiga åsar med vitlavar. Bland det bästa jag cyklat (och ja jag har varit i Rörbäcksnäs). Omväxlande med upp och ner. Merparten går på tallbarrsbeströdda stigar, en del skogsvägar och endast ett par korta passager på grus. Ljuvligt. Inte så teknisk cykling utan mer flow och skoj på hoj!

Häng med på MTB i Hjulsjö - kolla videon

Vi körde även Hjulsjö Svart 8. Denna stig är ca 7 km och går nästan helt på stig. Mycket upp och ner. Och väldigt slingrig. Inte så svårt rent tekniskt, men mer teknisk än Röd 1. Ändå krävande då det händer mycket hela tiden och stigarna är mer guppiga och bulliga och uppförsbackarna ibland tuffa. Riktigt rolig cykling! Hann inte ta bilder ens så blir en till från Röd 1:

Lite Rörbäcksnäs över Hjulsjö. Minst lika fina stigar och framför allt väldigt MYCKET stig.

Café, cykeltvätt och bad

Starten för alla leder går vid Motionscentret/Kyrkan där det finns parkering. Missa inte att stötta caféet. Som damen bakom disken sa ”Vi låter aldrig kaffet stå. Folk väntar ju hellre på nybryggt!” Hembakta mjuka och hårda kakor, bullar och matbröd till smörgåsarna som görs på beställning. Betala med Swish. Vi köpte 2 smörgåsar, 2 dricka, 2 kaffe, 2 småkakor och två mjuka kakor och notan slutade på 135 kr! Det är B-I-I-I-L-L-I-G-T som man skulle säga här i Närke. Cykeltvätt finns, liksom en rolig teknikbana med pumptracks. Och en badplats i närheten. Vill du bo kvar finns vandrarhem, naturcamping vid sjön.

Glada och trötta åker vi hemåt till Örebro. Och planerar nästa hemester-tur i bilen.

Fika billigt på MTB Caféet i Hjulsjö!

Mer fika för mindre pengar passar som beskrivning, allt hembakat! Inget Delicato här inte!

Häng med och cykla Enduro/MTB i Italien 13-20 september!

Det blir inte bara hemester i år. Jag har en längre resa att se fram emot: Enduro/MTB i Italienska alperna. Jag ska åka med Sara’s Italy till San Pellegrino och cykla en hel vecka med fokus på utför. I resan ingår även en toppen-cykel, så man slipper släpa på sin och garanterat har en hoj avsedd för resans fokus på ner, ner, ner. Vi kommer köra på Specialized Levo e-bikes som hjälper till uppför alla Alpbackarna så vi kan hinna susa nerför många, långa utförslöpor varje dag. Ska bli så kul!

Vill du hänga med? Bokar du med min rabattkod ”pojen1309” får du 10 % rabatt på resan, jag är nämligen en del av Saras nätverk. Kolla upp resan och är det något för dig så bokar du på Sara’s Italy’s hemsida med rabattkoden så får du din rabatt! På hemsidan står tydligt svårighetsnivå samt vad som ingår i resan. Flyg bokar man själv så du kan ju åka varifrån du vill i världen. Ryan Air med flera flyger tex till Milano Bergamo som är närmast. (Har du frågor så skicka ett meddelade till anna@pojencommunication.com eller i messanger via min Facebook).

Viva Italia!

Och så lite reklam…

För ett antal veckor sen frågade sajten cykelkraft.se mig om jag ville testa deras sajt och beställa något, så skulle de bjuda på produkten och jag kunde skriva om det. Jag är ju inte så svårflörtad så visst! Det blev ett par finfina bibs från 8848 Altitude, numer mina favoriter. Sajten har annars det mesta från energibars och cykeldelar till kläder och cyklar, bara in och kolla vettja!

BIBSHORTS 8848 ALTITUDE Jeanette.

Mina nya favvo-byxor, väldigt sköna. Här på tork på landet. Längtar ut till stugan nu. Snart är jag där igen!

Du vet väl att ETT lurvigt ben är det senaste?

18 jul 2017

Hjärnan. En fantastisk organism. Eller kanske kallar man den ett organ? Amazing är den oavsett. Håller ordning reda på massor av saker. Minnen. Personnummer. Adresser. Födelsedagar. Pin-koder. Inte konstigt att den gör fel ibland? Särskilt när man inte låter den vila. Det är ju bra egentligen. Att den säger ”Hallå, nu får jag S-Y-N-T-A-X-E-R-R-O-R på dig! C-H-I-L-L-A!”

Har du en tonåring hemma så vet du säkert hur I-R-R-I-T-E-R-A-N-D-E ordet chilla kan vara. När H-E-N säger det till D-I-G. Du säger ”Ta undan ditt skräp (för det ser ut som efter vilken festival som helst på rummet) och släng det i soporna. N-U!” Och tonåringen ba ”C-H-I-L-L-A” eller oftast ”C-H-I-L-L-A-A-A-A-A-A-A-A-A-A!” Här får mamman (jag) allt som oftast ansiktskramper och typ ånga ur öronen. Effekten blir liksom, motsatt.

Att cykla är väldigt bra när man behöver chilla. Och äntligen är jag igång igen på biken efter ett 3 veckors träningsuppehåll nyligen. Jag varken orkade eller hann med. Vi ska sälja vårt fina hus i augusti och hade fotografering av det härom veckan. Bor du i hus? Då vet du hur mycket G-R-E-J-O-R man kan gömma undan i ett hus. Alltså. Hur mycket saker och skit samlar man på sig?

På såna här fotograferingar, då ska I-N-G-E-T av den skiten som man tror kan vara B-R-A att ha synas. Det ska vara så piffigt och fint så man tror man kliver in i ett hemma hos-reportage hos självaste ”Leila bakar” när man kommer hem till sig själv. Minus Leila då. Snart kommer de väl fram till att man måste bära ut toaletten med. ”Inget skit. Och ingenstans där man kan S-K-I-T-A får vara med” skulle nån guru med långa ben spatsera runt och säga.

Efter fotograferingen sippar jag på champagnen (som varit rekvisita i allt piff) sittande i hammocken på altanen som snart inte är vår (blir lite sentimental fast jag vill sälja för det är en finfin altan) och kikar ner på mina ärriga MTB-ben. Det ena är slätt och fint men jäkligt ärrigt. Det andra är inte bara ärrigt, utan L-U-R-V-I-G-T. Det har gått ett par dagar sen jag rakade benen. Och tydligen tog jag det högra så fint så. Men sen glömde jag bort det vänstra. Ja ja. Har någon sett det kanske de tänkte ”A-H-A! Det där kanske är det senaste inom MTB! Raka ett ben i taget!”. (Eller kanske snarare N-O-T). Så hjärnan behövde nog chilla lite.

Cykellycka igår

Rusakulan MTB med tjejerna i Almby IK.

On the top of Rusakulan i Kilsbergen utanför Örebro igår med härliga kompisar från Almby IK. Utsikten är magnifik. Alla poserar så bra. Sen är det nån galning på andra plats från höger, men är man lycklig över att ha tagit sig upp får man kankse se galen ut? (Från vänster: Birgitta, Galningen (jag), Vickan, Emma, Sara och Karin!

Strike a pose

Oavsett om man har rakade eller orakade ben (brukar blir heta diskussioner om det i Facebook-grupperna, bland männen) kan man ju alltid träna på hur man kan stå med cykeln. För inte så länge sen skrev ju Kalle Bern en krönika om det. Själv gjorde jag den här videon med Pernilla, Anne och Emma förra året, med anledningen av att vi skämtat om att det just är himla svårt att posera med cykeln. Nu får den komma ut till "allmän beundran" på YouTube och här. Vi spelade in den i Spanien förra våren.

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!