Today is not a good day to dry the mushrooms - MTB-bloggen - Anna | Bicycling.se

Anna Pojen


Vem är den här Anna Pojen? Ingen du känner igen från tävlingsresultaten? Nej, för det är en helt vanlig motionär har du hittat! Jag har cyklat MTB sedan hösten 2014, och blev fast direkt! Älskar att cykla i skogen för att det är läskigt, utmanande och fart, samtidigt som det är så roligt! Jag bor i Örebro och bloggar om allt möjligt kring MTB. Du hittar mig på Strava som Anna Pojen, och på Instagram som @annapojen_mtb!

Mest lästa


Today is not a good day to dry the mushrooms

28 jan 2018
av: Anna Pojen

Idag är det verkligen inte en bra dag att torka svamp. Dessutom helt fel årstid. Regn och gråväder och jag har legat i soffan hela dagen. I Italien i september. Då kan man däremot använda svamptorkarpotential som väderprognos. Kommer tillbaka till det sen.

En vecka i San Pellegrino i Valle Brembana i norra Italien, så inledde jag min höst i september (tiden går så fort!). Jag och min kompis Pernilla. På Enduro och MTB-resa! Vi såg oss flyga nerför de italienska, mjuka alperna och fräsande sladda in med fullfejshjälmar på så guiderna inte skulle hänga med. Enduro liksom. D-E-T är ju vi!

Efter en första dag till fots för att flanera runt i San Pellegrino, där vyerna gav oss hakor som av andra skäl än ålder trillade ner till naveln, ska vi äntligen ge oss ut på den första lätta ”lär-känna-din-cykel-turen”. Vi kör på hyrda (nu kan alla ni E-motståndare dra efter andan och frusta) Specialized Levo med 6-fattie-däck. Det är riktigt kul! Det behövs också kan jag säga för strax är vi inne på gamla åsnevägar upp mot bergsbyar där vi kör i trappor uppåt. Jo. trappor. Långa. I huvudet tänker jag ”det här går inte” men det gör det ju, dock med ett och annat fegstopp när huvudet tycker ”nej, det där G-Å-R inte!”

Efter obligatorisk espresso-caffe americano-ristretto-espresso doppio-paus i turistfri, obegripligt genuin liten by så fortsätter vi upp. Upp. Upp. Upp. Sen efter lunch och allt upp, så ska vi ner. Det är då det där med ”Vi är E-N-D-U-R-O” får en törn. Eller snarare E-L-I-M-I-N-E-R-A-S. Har du hört talas om balcony roads? Det visar sig att Pernilla tar ”häng på guide Claudio till varje pris och titta inte ner kanske inte titta alls utom på Claudio-strategin” medan jag antar ”jag är inte rädd jag har faktiskt panik så jag kör så långsamt det går utan att välta på de här jäkla regnhala sten-trapps-stigarna med stup på sidan strategin”. O-M självbilden fick sig en törn…

Claudio är oerhört duktig och pedagogisk. När han med snäll röst lite längre ner sen berättar att en kommande stig (som faktiskt var en stig ingen trappa) avslutas med en bäck och en bro och sen rundar av med ”Just take it easy Anna. I will help you. I can C-A-R-R-Y you A-N-D the bike!” Då liksom lämnar jag endurodrömmarna men tänker samtidigt vafan Anna! S-K-Ä-R-P dig!

Det går också allt bättre att hantera de där balcony-roadsen med stup på sidan för varje dag. Vanan vid cykeln kommer och man får bättre koll på den typ 23 kilo tunga hojens potential, och det är kul! Framför allt är det M-A-G-I-S-K-T vackert! Jag har aldrig sett liknande miljöer. Vi är helt ensamma på stigarna och uppe på bergen med Claudio och ibland även Sara, som arrangerar resan. Ibland träffar vi på en ensam svampplockare. Då stannar vi såklart och Claudio kan prata på om svamp, väder och annat i sisådär tio minuter utan problem. För så gör man här. Man pratar med främlingar man möter. Länge. Trevligt tycker vi, som även ofta tacksamt tar emot en extra paus.

För att hinna komma extra högt upp i bergen, som till San Marco Passet åker vi shuttle upp som Sara sen kör ner medan vi cyklar. Det är utmanande, brant och stenigt. Men det är egentligen inte alltid så tekniskt svårt på det viset som det kan vara här hemma i Bergslagen med höga rötter och stenkistor. Det är mer den konstanta koncentrationen på stupen, de annorlunda skifferstenarna som är lösa och glider undan och alla 180-graders serpentinsvängar.

Vi får god nytta av våra dropper-posts och bromsarna får jobba hårt. Jag är glad för mina nya plattisskor, som får mig att känna mig (ganska) säker på att hinna ner med foten. Och man blir trött. Både mentalt och fysiskt. Och överväldigad. Resan var för mig framför allt en enorm upplevelse av alla intryck. Dessa mäktiga berg. Vyerna. Det genuina. Övernattning på små Refugios ibland. Fantastisk mat där bara italienare hänger och så vi. Vi är V-Ä-LD-I-G-T ovanliga, tjejer som cyklar MTB är inte vanligt här. Så vi drar till oss en del blickar. Claudio tycker det är roligt att höra om hur många tjejer som cyklar MTB här hemma i Sverige.

Today is not a good day to dry the mushrooms. Ja, hur var det nu med bloggens titel? (Det ska sägas med grov italiensk brytning, det är viktigt. Seså. Gör det nu, högt!).

Jo. En av dagarna vi cyklar uppåt för att sova på Refugio Casari vet vi att det ska bli regn. Exakt kl 17.00 ska det komma, enligt den schweiziska väderprognosen, som Claudio förlitar sig på. Och mycket riktigt. Exakt 17.00 börjar det dugga och det blir allt mer moln och dimma och vi trampar på uppåt. Väl framme är det skönt att komma in och snart smattrar det vilt på taket hela kvällen medan vi dricker bubbel och äter Aperetivo och senare klassiska bergsmaten Pizzocceri, en mäktig bovetepasta tillredd med massor av lokal talleggio-ost och grädde, allt framför en sprakande brasa. Vi sov gott den natten.

På morgonen efter ”Swedish breakfast” med ostar och kallskuret med bröd för Pernilla, Sara och mig; och italiensk frukost med ristretto och kakor för Claudio (inga italienare verkar äta annat än sötsaker till frukost) så ställer sig Claudio upp och tittar ut genom fönstret där det är helt vitt av moln och regnet strilar, om än lugnare, och säger allvarligt ”Today, is not a good day to dry the mushrooms”. Varpå vi andra bryter ihop av skratt. Extra kul blir det just, för att det inte är svensk ironi, utan mer just det: En väderprognos. Kärlek!

Vilka människor vi mött! Vilken mat! Vilka vyer! Det kommer nog komma fler blogginlägg om den här resan, det här blev bara en liten introduktion på något vis, annars tar den här bloggen aldrig slut! Vi upplevde så mycket! Har inte ens fått med Bergamo, och så mycket mer bilder!

Lite fakta om resan och hur du kan göra om du vill åka hit och cykla med underbara Clauido och hans guidegäng, och härliga Sara på Sara’s Italy, svenskan som bytte liv och startade resebyrå i San Pellegrino, så nära Milano och Beregamo och ändå så säreget och unikt, kommer längst ner.

Ciao!

Här kommer ett (STORT) axplock av alla bilder från våra upplevelser:

Cykling vid Comosjön

Ovanför Lake Como Itailien.

Jag, Pernilla och Sara på väg uppåt ovanför Comosjön. Det var lite molningt men man anar de vita alptopparna på andra sidan.

Paus ovanför Lake Como.

Vi kom överens om att antingen tittar vi på utsikten, och stannar. Eller så cyklar vi och då tittar vi på stigen. Man vill I-N-T-E ramla över kanten...

En äkta balcony-road där Pernilla håller tungan rätt i munnen. Det svåra var som sagt inte stigen i sig, utan att koncentrera sig så hårt. Lösa skifferstenar och smal kant...

Kossor på stigen vid Lake Como.

Ok, helt ensamma på stigarna var vi inte. Otroligt nog gick kossorna på de branta gräsbackarna med. Måste vara något magnetiskt... Om det var bajs på stigen? Jodå. Vi visste nog inte riktigt vad som var lera och vad som var bajs, och till slut struntade man i det. Det blev liksom normalt att vara skitig och alla luktade ju samma lika liksom.

Det var inte helt varmt inne på Rifugio Venini där vi hade tur och fick en "man tager vad man haver"- pasta tillredd av ägaren i toppluva.

Gudomligt gott! Det ångade på rätt bra i det nåååååååågot kalla utrymmet. Roligast var att under hela tiden spelades det italiensk schlager i högtalarna! Flera låtar lät som om det var Lasse Holm som sjöng till och med. Och det hängde en diskolampa i taket. Tydligen brukade det hållas rejäla fester där under mer högsäsong. Man kan bara föreställa sig partynivån!

Lika gott var inte kaffet (enda gången, de hade nog kokat upp sump) som han spetsade med grappa som smakade finkel. Oklart om det gjorde kaffet bättre eller sämre. Men enligt Claudio ska man ha grappa i kaffet, på såna här ställen! Jag försökte köpa det slitna men vackra träfatet grappan serverades på men ägaren sa "NOOOOO, it is from Venice". 

Sara, till vänster, är verkligen lättsam att ha att göra med och gör allt för att vi bara ska behöva tänka på oss själva. Det är skönt. Lyxen i denna resa är just att allt är fixat men ändå blir det så jordnära och genuint. 

Jo jag glömde ju, denna åkte vi upp med första sträckan nerifrån kanten av Comosjön. Jag kan säga så mycket, att det är inte något för höjdrädda kanske. Otroligt brant men maffigt! Cyklarna? De baxades in två och två. Pernilla och jag fick sällskap med 4 britter som tyckte det var lite speciellt men kul med våra cyklar. Som tur var hade vi inte börjat lukta kobajs än!

Rifugio Alpe Piazza samt Passo San Marco

Rifugio Alpe Piazza har en fantastisk utsikt!

Rifugio Alpe Piazza har en fantastisk utsikt!

Rifugio Alpe Piazza.

Vår guide Claudio i samspråk med ägarinnan av Rifugio Alpe Piazza. Rifugios drivs av familjer och har ofta enklare mat och dryck samt övernattning. Ska man vara säker på att de har öppet är det bäst att ringa och förboka. På Italienska i de allra flesta fall.

Torkning av svamp.

Torkning av svamp en B-R-A dag för svamptorkning uppe på Rifugio Alpe Piazza.

På väg ner från Rifugio Alpe Piazza.

Efter kaffe bär det av neråt igen från Rifugio Alpe Piazza. 

Passo San Marco ligger på nästan 2000 m höjd. På med alla kläder! Vädret kan svänga snabbt i Alperna och den här dagen hade det kommit snö under natten! Vi stannade till här men började cykla lite längre ner. Det fina med lokala guider är att de hela tiden bedömer olika vägar utifrån väder och vind. De vet att vissa stigar kan ha regnat bort medan andra är mer säkra val.

En liten paus på väg ner från Passo San Marco där vi körde mer cross country style. 

Just denna trappa cyklade vi inte uppför, skönt för den var brant, men så där såg de oftast ut de gamla historiska åsnevägarna som fortfarande används idag till vandring och för attt ta sig mellan byar. Här har vi haft en längre sträcka utför och vilar lite.

En enda punktering fick vi och då på vanlig stig! Tur i och för sig. Claudio fixade det med.

Rifugio Casari och därikring

Rifugio Casari drivs av två bröder med familjer och utanför finns några liftsystem för skidåkning på vintern och stigar och leder, rummen är fräscha och nyrenoverade. Hoppas det ska gå bra för dom! Vi cyklade upp men ska man köra dit krävs på sommaren rejäl bil med fyrhjulsdrift.

On top of the world dagen efter vår övernattning på Casari! Dimman gjorde det omöjligt att se utsikten, och den tog även bort lite av effekten på de sjuka stupen på sidorna! Pernilla körde sin "håll rygg på Claudio strategi" och såg först efter vi stannade här hur brant det varit där hon cyklade, och fegisen Anna som kollar på stupen gick.

San Pellegrino

 

Både Pernilla och jag älskade verkligen San Pellegrino. Det är en lugn nästan lite sömnig stad som haft sina glansdagar men nu är på väg tillbaka. Det finns bra restauranger, caféer, ett underbart lyxigt SPA och så San Pellegrino-vattnet så klart. Italienarna är bra på att fika och njuta.

Grand Hotel i San Pellegrino öppnades 1904 under en tid då San Pellegrino blev en känd vilo- och SPA-ort bland Italienarna som kom från storstäderna. Man kan riktigt tänka sig lyxen och glamouren eller hur? Idag är det under påbörjad renovering för att inrymma såväl lägenheter och annan verksamhet efter nära 40 års förfall sen det stängdes.

Genom hela San Pellegrino skär vattnet som strömmar på ganska bra när det regnat i bergen.


En gammal bergbana, så kallad Funicolare, gick i glansdagarna upp till toppen på ena sidan av San Pellegrino. Denna är också under renovering och man hoppas kunna öppna den igen. Vi tog en promenad upp en liten bit en vacker kväll. 

Pernilla kommer förmodligen döda mig när hon ser att jag tar med den här. Men det är så hysteriskt kul hur vi tror vi ska kanske få användning för de här, och hur vi skrattat ihjäl oss på rummet när vi sen pratat om hur vi snabbt gick från Enduro-wannabies till ordinära cross country MTB-cyklister. Men vi bjuder på den tänker jag. 

Tack fina kompis Pernilla för att du åkte med på resan. På flyget ner frågade damen bredvid oss ”Och vart ska ni åka då?”. Pernilla säger ”Eh, jo…” och tittar i pappren om upplägget. ”Till San Pellegrino!” Det är rätt kul när hon sen utbrister ”Kolla! Vi ska övernatta i bergen också!” Så fantastiskt underbart att bara släppa allt så och bara lita på att det blir bra! Älskar det med dig Pernilla! 

Om resan

Vi reste med Sara's Italy som kör allt från active outdoor, mat och spa-resor, MTB eller Enduro (för er som inte är wannabies) till vandringsresor. Och nyheten resa runt på Vespa! 

Här hittar du allt du behöver: Web Sara's Italy. Eller Facebook

Sara samarbetar med Guide MTB Valle Brembana där Claudio och hans vänner guidar.

Och du, med rabattkoden "bicykling" får du och dina vänner 10 % rabatt på vilken resa du vill med Sara's!

Nästa MTB/Enduro är 29 april, sen kommer en MTB/Cross Country i 25 juli!

Lite småttt och gott om du vill åka hit:

Flyg bokar man själv, vi flög med Ryan Air till Milano Bergamo. Sara hämtade oss där och transfern var på ca 30 min till San Pellegrino.

Transporter och all övernattning ingick i priset liksom frukost och cykelfika. Luncherna betalar man själv. Middag ingår de nätter vi sov ute.

Tänk på att du behöver kontanter ute på cykeldagarna, då det ibland inte går att betala med kort. Det går att ta ut pengar i San Pellegrino men det var smidigt att ha med sig Euro redan på hotellet.

Mobilkameran räcker långt, jag hade med min systemkamera några av dagarna också och kunde ta fina bilder med den.

Klädmässigt klarar man sig bra med samma som för svensk höst eller vår tyckte vi, det var skönt att vissa dagar ha med en tunn lättviktsdunjacka eller väst.

Cykel ingick i hyran, men tips är att man om man vill kan ta med egna pedaler om man vill ha det som man brukar. Och egen hjälm är alltid skönt.

Kategorier:
MTB Resor 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextio med siffror i fältet här


Kommentarer


2018-02-17 17:26   Helena Sjödahl

Härlig läsning Anna!

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!