Bitte Håf | Bicycling.se

Bitte Håf


Gymnasielärare och frisör som antar utmaningar lite mindre genomtänkt än de flesta, lyckligtvis född som tjurig norrlänning. Lite för tung, lite för långsam - men med ett kärleksfullt förhållande till all typ av cykling.

Tack och hej, just nu lite av min grej?

19 aug 2017

Jo, nu är det dags för mig också. Tanten har ju gått och blivit seg på sista tiden.

Allting har en ände men korven den har två, säger de som gör korv. Jag har aldrig gjort korv men det kanske en skulle prova. Som Pippi brukar säga; det har jag aldrig provat så det går säkert bra! Jag brukar försöka köra den klyschan med mina elever när de tycker att permanentrullning är ett evigt skit men nu har jag sagt det så många gånger så de har slutat lyssna. På det också.

Men jag tänker det för egen del många gånger. Bara för att en inte gjort en grej tidigare så behöver det ju inte betyda att en suger på det. Ibland gör en det och då får en väl prova nåt annat, det är roligt att lära sig nya saker. Om magkänslan ändå säger att det här borde du sluta med, eller fortsätta med, så brukar den oftast ha rätt. Om en sen känner, efter tagna beslut om det ena eller det andra, ett pirr och ett litet lyckorus så är beslutet med all säkerhet det rätta.

Så nu tas det beslut minsann. Efter en kort sejour som ledamot i Svenska Cykelförbundet insåg jag snart mina tillkortakommanden. Jag kände att min plats var lite för värdefull för att besittas av just mig, med all den okunskap jag har om förbundsarbete och "den stora cykelvärlden" med stora tävlingar och stora stjärnor. Jag vet för lite. Jag har också för lite tid för att ta reda på det som krävs. Kombinationen av dessa blev att jag insåg att stolen borde sittas av någon annan. Jag är dessutom född i det innersta av Västerbotten, i de djupaste skogarna (läs bland annat Pölsan av Torgny Lindgren så fattar ni) så Jante och grabbarna har haft en stor inverkan på mig. Då förhäver man sig inte, och tror sig inte om att kunna göra för stora ting. 

Men aldrig trodde jag mig väl om att få skriva i en cykeltidning. Att få skriva, till och med vissa gånger få betalt för det, vilken lycka! Det roligaste jag ka tänka mig göra, förutom cykling. Jag kommer vara evigt tacksam för det, vilken boost, och Pippi satt på axeln varje gång och skrockade glatt. 

Inget av det hade hänt om jag inte haft det bästa stödet bakom ryggen. Inget av det fantastiska jag varit med när det gäller till exempel Långloppscupen 2014 eller Grenserittet 2015, ledare på Ride of Hope och guide på Mallorca, och allt annat som blivit på grund av både ett eget engagemang men mest med idésprutan och bästa vännen, tillika den mest kompetenta före detta redaktör som finns - Åsa Eriksson. Det är med tårar i ögonen jag skriver före detta, för det är så sorgligt onödigt och oförtjänt och alltför få i cykelsverige förstår förlusten. 

Utan Åsa, och med mindre kontakt med den finaste chefredaktören (och mest väldoftande) Andreas Danielsson som trott på mig i vått och torrt, så tappar jag ännu mer fart och inspiration för just detta forum. Det är inte med glädje jag säger hejdå, för attans vad kul jag har haft här och vilka fina kommentarer jag har fått! Vilka fantastiska kollegor på tidningens bloggsidor, jag menar, sida vid sida med självaste Krister Isaksson, vem är inte stolt över det? 

När man tappar sugen, så är det dags att sluta. Det blir för trögt att pressa fram ännu ett inlägg om en liten cykeltur på Mallis eller en ny stig i Jämtland. Nu ska jag bli stugägare men ändå leta nya stigar på bergen runt Östersund. Jag ska plocka bär och bli självförsörjande på så mycket som möjligt. Jag ska skriva men i andra forum och kanske på min dröm, den egna romanen. Jag ska blint följa min lite för senkomna princip om att inte befinna mig i sällskap eller miljöer där jag är obekväm eller känner mig dum. 

Men vad jag ska cykla. Jämarns vad jag ska cykla. 

Som avslutning, en liten bildkavalkad. 

Det som gjorde att jag började blogga. Styrkepröven. Och det var det, ett styrkeprov.

Shit fasen roligt asså. Långa Lugnet. Falun. Men först kurs med Fredrik Eriksson, Emil Lindgren och Hanna Bergman - hur bra på en skala? Bäst!

Jefe-kollegor från Trip on Sport. Men inte bara kollegor, utan vänner. Fina vänner.

Sista Vätternrundan hittills, som ledare för en Ride of Hope-grupp. Syns på leendet att det gick bra!

Men det finns mycket sorg också. En djupt saknad cykelvän, finaste Tomaz. 

Moratrampet, med vänner till minne av Tomaz.

Ett av mina Ride of Hope-lopp, med pappan till själva loppet, Gary Fleming, till höger.

Mallis. Starka tjejer. Camilla lite starkare.

Avslutningsbad för guiderna efter ännu en vår på Mallis. Underbara Sara och Thomas med i plurret.

Åh, alla dessa starka tjejer! Lena B, jag, Silva och Åsa H i Petra på Mallis.

Grenserittet, shit fasen kul det var!

Apropå starka tjejer, helt grymma Diesel-Doris/Birgitta var med på läger på Gotland.

Men det här är den starkaste och finaste, mest intelligenta men också mest ödmjuka och eftertänksamma. Åsa. Vilken oerhört värdefull vän. Skål på dig!

Aktivisfonden del.2 En svängom med Mont Blanc

6 aug 2017

Timmen efter jag låste dörren till jobbet för att gå på sommarlov så slängde vi in packningen i vår trygga fyrhjulsdrivna gamla Subaru och körde ner ner till Stockholm för att fira midsommar. Flyget till Geneve med de andra deltagarna i Aktivisfonden avgick på midsommardagen. Livet ska levas hårt, högt och hastigt men nog har jag undrat många gånger varför vissa beslut tas så nästan helt utan betänketid.  

Förra årets sommar och min sambos enda semestervecka avslutades med loppet Viking Tour. Ingen lätt resa det heller, och nu skulle vi alltså börja denna sommar med en ny och ännu större utmaning. Jag har personligen inte varit i sämre fysisk form på ett par år så jag var väl medveten att det skulle bli kämpigt. Men det är ju ändå så att farten och kraften får anpassas efter hur mycket energi som finns. Det gjorde jag och det innebar en fin resa runt i alla fall, även om det betydde en dag i bil. Jag gjorde en DNF helt enkelt och satt och led i bilen på de branta serpentinvägarna. Jag verkligen hatar höjder, särskilt när jag inte har kontroll själv.

Vi var 36 personer från Aktivisfonden som flög till första anhalten Chamonix, eller om det var 37, vi var lite oense om det men förhoppningvis stämmer den första siffran, annars är någon kvar uppe i bergen och käkar edelweiss och getost. Bara att plötsligt vara i Alperna, för mig första gången, var en spännande känsla. Eftersom jag inte förberett mig särskilt väl så hade jag inte hunnit tänka på vad som väntade. Men det är som vanligt, jag tar reda på starttid och startplats och så börjar jag trampa. Går det så går det.

Första dagen var den lättaste, vi cyklade uppför i cirka en mil för att sedan ta liften upp på Col de Balme och köra mtb- och downhillbanor nerför. En bra start för att känna på cyklarna och för att guiderna skulle se hur pass tekniskt skickliga vi var. Jag tror nog att de upptäckte att vi alla låg i ett brett spann av erfarenhet och skills. Jag som inte är någon teknisk stjärna var väldigt nöjd med att ha hyrt en "dubbeldäckare" som jag kallar det, en Trek remedy 7 med drop post. Lyx för mig som har en HT, som jag älskar, men är det stökigt och nerför så blir det lätt studsigt och oskönt med den. Efter downhillbanorna cyklade vi vidare till Martigny och sen till La Fouly i Schweiz för övernattning. Dagen efter när vi skulle vidare till Courmayeur i Italien var jag i urusel form, mådde illa och var mer yr än tidigare. Så det blev några kilometer cykling uppför och sen fick jag ge upp. Ett bra beslut skulle det visa sig eftersom jag klarade resten av veckan ganska bra.

Det skulle ju vara helt fantastiskt att kunna redogöra för varje kilometer eller åtminstone varje mil av färden runt Mont Blanc, men det får tyvärr bli en sammanfattning. Med alla intryck så hinner en sällan med att ta in allt och eftersom vi i princip varje dag trodde oss se kulisser från Sound of Music och knappt kunde ta in att det var på riktigt så känns en hel del ganska luddigt fortfarande. Jag får också ursäkta mig med att hälsan inte har varit på topp vilket betyder att huvudet inte har hängt med hela vägen. Men det börjar klarna lite nu.

Tredje dagen skulle vi över till Frankrike igen, upp mot Col de la Seigne där vi kunde se bland annat Lago Combal, en av de största glaciärerna. Själv blev jag mest ledsen över att se hur de krympt. Vattnet som kommer ur dem är så vackert med sin grågröna dimmiga nyans, men det är så trist att de smälter så fort. Nerfarten därifrån till det refuge i Les Mottes vi skulle övernatta var en av veckans höjdpunkter. Sjukt roliga stigar, brant fasen på sidorna och i smala serpentiner, en utmaning tekniskt på sina ställen så jag vurpade och fick kedjebrott. Men det var snabbt fixat, även om guidens fingrar var rätt stela av kylan. Nej, jag hade inte gjort det snabbare. Chefsguiden Marcel kallade Les Mottes för "The asshole of the world" eftersom det inte fanns täckning för mobilerna där. Vi tyckte mest att det var ett paradis, ett litet ensamt vandrarhem mitt i bergen och en fantastisk ostbutik med getterna springandes runt knuten. 

Fjärde dagen klättrade vi upp till Col de la Gittaz och väl uppe igen så kom regnet och haglet på allvar. Kläderna var fortfarande våta efter gårdagens sista cykling så det blev kallt. Efter mycket letade så hittade vi ett litet refuge som hade öppet och vi fick i oss lite varm soppa. För övrigt den mest smaklösa soppa jag någonsin ätit, men det blev en munter lunch när vi hade huggsexa om saltkaret. Sen cyklade vi ner till Les Contamines i solen men även här var vädret lika opålitligt som det varit här hemma hela sommaren så det vi hängde ut på tork blev ännu våtare senare på kvällen. 

Sista dagens klättring var nog också den som var längst och brantast, via Col de Voza och Les Houches på smal asfaltväg till en början. Men väl uppe på toppen kunde vi sitta länge i solen och käka lunchbaguetten och titta på tåget som går halvvägs upp till Mont Blanc. Det var meningen att det skulle gå hela vägen upp, men när andra världskriget startade avbröts bygget och upptogs aldrig igen. Men tågen går och både turister och klättrare åker. Sen fick vi välja på tre olika nerfarter. En väldigt utmanade och teknisk, där bara en i gruppen vågade köra. Den andra var med byggda banor och den tredje som var enklast var en lätt trasig men brant grusväg. Vi fegade och tog grusvägen = inte så kul. Lite synd, men det är ju det där med sista åket, det är ju en dag i morgon också och en får ju tänka på lårbenshalsen. 

Att åka till området runt Mont Blanc och bli förvånad över antalet höjdmeter en ska ta sig an borde ge en hint om att kanske läsa på sin geografi lite bättre. Men det som fransmännen kallade "little steep" är vad vi här hemma kallar ganska brant och det de sa var "very steep" innebar för de flesta att det var dags att gå med cykeln, eller till och med bära. Så vi bar mycket cykel, mer än vad som egentligen är superskoj, men de stigar vi kunde cykla var både roliga och fina. Det finns nog mängder av fina mtb-stigar som är helt möjliga att cykla hela vägen, men nu skulle vi ju runt Mont Blanc för att komma tillbaka på samma ställe. Så rutten var nog på sina ställen mest lämplig att gå eller klättra till fots. Lyckligtvis var det dimma på ett av de brantaste ställena, pågrund av höjdrädslan så jag var nöjd med att inte se så mycket. Jag är också så nöjd med att ha utmanat mig när det gäller det, mycket av det jag har cyklat under den här resan hade jag inte trott mig om att våga tidigare. 

Största behållningen av resan var i nämn ordning människorna, och då menar jag alla från gruppen och de fina guiderna. Sen kommer alla vyer, naturen, vattnet, blommorna, djuren (bland annat en stenkåt tjur som nog hade kunnat orsaka en hel del skada om vi hade varit närmare hans kossor) Ost. Världens godast ost! Sen cyklingen, för jag tycker att det blev lite för lite av den. Om jag hade varit i bättre form hade det blivit mer, men det var ändå mycket "bära cykel". Men den som var, var riktigt bra!

Men huvudsyftet med resan var och är ändå insamlingen, som just nu ligger på fantastiska 1,1 miljon kronor. En fond med pengar som barn med särskilda behov kan söka ur för att kunna göra roliga aktiviteter. Kanske kunna åka på ridläger, ta danslektioner, köpa en hockeyklubba - eller varför inte en cykel!

Nu kommer det en ny utmaning i Aktivisfonden till nästa år, håll ögonen öppna om du är sugen på äventyr i samband med att hjälpa de som behöver extra hjälp för att kunna göra egna äventyr.

Och nu lite bilder, av naturliga skäl så är inte de mest stökiga stigarna med. Mycket på grund av vädret, men också för att man ju behöver hålla i sig lite extra.

Hm, här är det 33. Ska vi bli oroliga? Mont Blanc i bakgrunden.

Klättra, klättra. Lunchpaus på toppen vid stugan.

Där, ovanför fåren cyklade vi. Jag åker ingenstans utan att ta bild på får om jag kan, för att jag vet att fd. redaktör Åsa Eriksson är väldigt förtjust i dem.

Bästa guiderna, och JM till vänster och Erik till höger hängde med oss, "The weak group", hela veckan. Troligen för att de hade bästa tålamodet och största ödmjukheten. Byggnaden i bakgrunden användes under andra världskriget av soldater som vaktade gränsen. 

Vi startade långt upp på andra sidan dalen för att sen cykla uppför grusvägsserpentinen. Mäktigt att cykla ovanför molnen. 

Schysst hoj. Jag vet, det ska vara på stora klingan när man tar bild men vem bryr sig i de omgivningarna. Fast gäller det på mtb också?

Japp, brant. Så brant och trångt att vi inte fick gå på cykelns vänstra sida. 

Kallsvettig och lätt illamående och med ett nervöst fnitter tittade jag aldrig till vänster här. 

- Ja men här var det väl fint att sitta? Den ena killen hörde till "The weak group" och den andra gjorde det definitivt inte. Det vill säga, Jonas, till vänster var hela gängets snabbaste och skickligaste cyklist. Nästan trevligast också faktiskt. 

Ost. Bästa som finns, och får man köpa så färsk i sådana omgivningar så smakar den som himlen.

Sista fikat efter sista klättringen den sista dagen. Sol och värme, som bonus!

Tillbaka till verkligheten och Chamonix. Det slår mig alltid att hur spännande och kul en resa kan vara så längtar man ändå efter målet. Väl hemma igen så känns upplevelserna så overkliga och så långt borta. Inte så lätta att beskriva och upplevelser man skulle vilja göra igen på fler sätt och stigar nu när man vet vad som väntar. 

Alla dessa engagerade cyklister. Aktivisfonden del.1

26 maj 2017

En vill ju gärna slå sig lite för bröstet och tro att vi cyklister är lite mer engagerade än folk är mest, men det stämmer ju förstås inte. Men nog känns det så när man umgås med mest cyklister och mest väldigt engagerade cyklister. 

Engagemanget sträcker sig ofta långt utanför själva cyklingen, där cyklingen får bli den bonus man får som första pris när allt annat är utfört.

Genom Ride of Hope mötte jag för första gången ett varmt, innerligt och ibland faktiskt och lite sorgligt engagemang. Sorgligt för att några så hårt drabbade av cancer på olika sätt ändå kämpade för att övervinna den grymma sjukdomen - inte bara med insamling av medel till Barncancerfonden men också att för egen del fysiskt visa att ge upp inte är ett alternativ. 

Jag och sambon är just nu engagerade i Aktivisfonden, som samlar in medel till barn och ungdomar med särsklilda behov. Tanken är att de ska kunna söka bidrag från fonden för att kunna idrotta eller göra aktiviteter de gillar, tillsammans med jämnåriga för gemenskap och för att må bättre genom rörelse och glädje. 

När insamlingen är avslutad så åker alla vi som arbetat med den tillsammans till Mont Blanc för att cykla mountainbike runt berget. Det är givetvis något vi bekostar själva, alla bidrag till fonden går oavkortat till barnen. 

Den gångna helgen var större delen av gänget uppe i Östersund på en kickoff/träningsläger inför resan till Mont Blanc. Jämtland, som haft en kylig maj precis som i resten av landet, fick plötsligt också solen på besök, det var llängesen vi hade en helg med varm sol. 

Vi bodde på Frösö Park hotell som har ett perfekt läge för att direkt sticka ut på fina stigar så under lördagen cyklade vi med hjälp av guiderna Martin och Andreas runt Frösön som har både slingrade stigar med rötter och utmanande backar med grus och sten. Dagen avslutades med teknikträning utanför hotellet och en after bike i stekande sol.

På söndagen åkte vi till andra sidan Storsjön och Fugelsta där Fugelsta stigbyggare har gjort ett fantastiskt jobb med att skapa utmanande och roliga stigar! En av stigbyggarna är självaste Cecilia Thomasson som ledde oss under dagen. Skogen var full av blåsippor så länets möjliheter till både rolig och vacker cykling sålde sig själv.

Jämtland i sin vackraste skrud, med flaggan vajande i vinden från Storsjön.

Utsikt från Frösöberget ut över Östersund. Sen väntade en teknisk och spännande nedfart för att fortsätta runt ön. 

Glada deltagare med utsikt över Frösö golfbana, med bl.a ett hål som utsetts tilll ett av sveriges absolut vackraste. Men nu är det ju inte golf vi leker.

Sebastian håller i ett teknikpass - hur cyklar man nedför?

...man har vikten bak helt enkelt.

Genomgång innan nedfarten vid Frösötornet som sommartid har ett av sveriges bästa caféer.

Lördagens "fika-trupp" som bjöd på kaffe och stutar. Fina vännen Ingegärd och gudsonen Atle med Scott och Zed, två jaktgoldenvovvar vi brukar vakta ibland. 

Söndagens genomgång med Cecilia Thomasson (i turkos tröja) vid Fugelstastigarna.

Paulina, en av deltagarna, som utvecklades mycket under helgen.

En annan kort resumé kan vara: Helt magisk helg med de trevligaste deltagare, bästa vädret, grymmaste guiderna, mysigaste fikapersonalen och godaste maten! Så bra som Jämtand leverade är svårt att toppa! Nu är vi nästan redo för Mont Blanc!

Om att gå i kloster eller Ännu ett blogginlägg om den där ön.

12 mar 2017

- So that is why you have such nice legs, sa farbrorn som stoppade mig precis när jag var på väg ut från Bunyola för att påbörja trampandet uppför berget. Han ville varna mig för att det kom att bli både brant och jobbigt i stigningarna. Det var efter att jag lugnade honom med att jag redan visste det och att jag hade cyklat där ett antal gånger förut som han insåg hur benen formats. 

Men visst, det där gjorde ju att jag kuttrade på ganska lätt där över berget och vips satt jag med kaffe och kaka på Hermitage. Överlycklig över inte bara ett utan två fungerande ben. 

Dagen innan utförde jag mitt första av flera hjältedåd när jag stoppade något som hade kunnat sluta med fyra väldigt blå ögon. Den lokala mtb-cyklisten, vilket jag lätt räknade ut på grund av att han var klädd som vi är när vi ska på skotertur, höll på att bli påkörd av en lastbilschaufför. Det var den senare som borde ha väjt, också lätt att räkna ut då han kom från en mindre utfart. Men de var kraftigt oense och när de började veva på som värst med knytnävarna så höjde jag min myndiga stämma och ropade: Hey! Tranquilla ner er lite va! Om det var stämman eller uppsynen av k-häxa aka Stålhenens moster som fick de bägge kombatanterna att sansa sig vet jag inte. Men det hjälpte och alla återgick till sitt. 

Nästa hjältedåd var att få fårmamman som tyckte att gräset såg grönare ut på andra sidan vägen och stängslet (ack, säg den som inte haft de tankarna) tillbaka till sitt lilla lamm. Men hon fattade snart att jag var där för att hjälpa och följde snällt med runt hörnet så jag kunde öppna grindarna till henne. Men inte ett tack, ingenting. Otacka är världens lön. Jaja, man får helt enkelt ödmjukt hoja vidare och tänka att det säkert är någon som vänligt släpper in mig när jag gjort samma misstag.

Ser väl rätt nöjd ut ändå, fårmamman. Fick till och med klappa lite genom stängslet.

Dagen efter turen upp till Orient hojade jag upp till Alaro för att betala min hyrcykel Kjell-Olof hos Cyklingplanet. Den hade levererats till klostret/hotellet innan jag kom. Det var en Felt, en aluminium-hoj jag hyrt och jag tycker att jag är sanslöst fyndig som kallade hojen Kjell-Olof. Inte? Nähä. Hojen kändes trots namnet varken stel eller trist, däremot stabil och hyftsat pålitlig, jag trivdes bra med den. Å andra sidan var jag bara så himlastormande lycklig bara över att få och kunna cykla så vad som helst hade kanske funkat. Men en saknar ju alltid sin egna. 

På väg ner till Santa Maria på den fina vägen med stycket pave så bestämde jag mig för att titta lite på området runt Santa Maria. Det är väl ingen hemlighet att om jag kunde skulle jag köpa gård på Mallorca punkt nu och börja mandelmanna. Här är ju säkert hälften av befolkningen Mandelmanns så jag skulle säkert få bra råd och tips. Ett ställe som var till salu var extra intressant, kanske mest för att det hade "charm och potential" som det brukar heta och som är lika med inte så skitdyrt men jättejobbigt att fixa till = blir skitdyrt i slutändan. Men ändå, det var nåt särskilt med det. Efter att jag hade lufsat runt i buskarna ett tag så hörde jag det alldeles mest hjärtknipande lilla bääääähäääet från en liten killing. Den såg uppfordrande på mig, med blicken "köp det här huset nu och ta hand om mig".  Att den var hyfsat nyfödd såg jag på den intorkade biten navelsträng som hängde under magen på den. Inte kunde jag lämna den, och inte en morsa get så långt ögat kunde nå. Inte den minsta get-bjällra. Jag stoppade en lagom intresserad snubbe på rostig damhoj men han ryckte på axlarna och drog iväg. Så jag sa till lilla knytet att jag skulle hämta hjälp, på någon slags get-mallorcinspanska, och hojade iväg jag med. Tanken var att det kanske fanns en bonde på andra sidan som gränsade till den här tomten. Logiken på topp, och där var han. Han fattade direkt när jag bääähhäade och visade pequena med händerna så han tog sin cykel han med och vi hojade tillbaka. Och visst var det hans, och morsa get skulle visst vara någonstans i närheten hon också. Men han blev också lite konfunderad, så efter att vi gullat med knytet och utbytt kindpussar så tog han med knytet till gården. Och mitt hjärta brast lite, för är det nåt jag är svag för så är det killingar. 

Mjuk och alldeles underbar liten killing. Det bor en mandelmann i oss alla tror jag.

Klostret som jag bodde i då? Det hade jag inte koll på innan, men där jag har bott den här gången är ett nerlagt kloster som numera är ett litet hotell, Asis de Marratxinet. Något som kändes lite konstigt från början var att jag var den enda och för året första gästen. Men Dominique, en av ägarna och som hämtade mig vid tågstationen, försäkrade att jag skulle få full service ändå. Det fick jag, och det kändes inte så konstigt efter ett tag, det där med att vara ensam. Det var ren lyx och otroligt skönt! Och - maten! Mallorca har inte för mig varit detsamma som kulinariska upplevelser, men det har jag fått omvärdera nu. Fantastiskt god rustik och välgjord mat! Sköna sängar i spartansk miljö utan den vanliga tråkiga hotellkänslan. Så otroligt härligt, och väldigt trevliga och gästvänliga ägare. Jag vet att det låter som om jag vore köpt men glöm det, det här var bra på riktigt! Jag tycker dessutom att det är ganska onödigt att bo vid havet på turiststråken när jag inte utnytjar det som finns där och inte heller roas av fulla fotbollsfans på barerna, så det här är perfekt för mig. Man är ju ute på finvägarna från start också. Inga långa tråkiga transporter och bergen några kilometer bort. 

Dominique. en av ägarna till Asis de Marratxinet, vid en gammal stege som nunnorna använde när de plockade citronerna i trådgården.

De fantastiska kockarna och far och son, Toni och Jaime, och längst till höger vaktmästaren Hermann, vid mitt middagsbord. 

Frukostbordet. Meditativ omgiving med fågelkvitter och lite kattskrik.

Byn/staden Santa Maria ligger 3 kilometer från Marratxinet där klostret/hotellet ligger så har man med sig en liten fickryggsäck så kan man ju handla med sig om man behöver nåt extra till kvällen. Vin till exempel, som man får ta med eget till middagen om man vill. 

"Beröm en man för hans citroner och du får citroner"

Förutom alla hjältedåd så har jag cyklat. Jag har en massa favoritvägar och en del nya vägar. Några som inte behöver cyklas igen då det är ett större under att jag klarat mig utan punkteringar. Men om jag inte hade provat nytt så hade jag till exempel inte fått med mig två jättecitroner i bakfickorna. Jag hade heller inte blivit kompis med ett par i grannbyn till Ruperts och fått veta att svärsonen var från Danmark. Och att jag var välkommen när helst jag behövde hjälp med något. Om någon är intresserad av - och det tror jag inte när det gäller en väldigt dåligt tränad dam i medelåldern - watt. puls, fart, höjd och så vidare så har jag ingen information alls. Jag har cyklat mig trött, jag har cyklat hela dagarna och jag har cyklat uppför och nerför, helt utan datasamlande prylar på styret. Jag har fått den träning jag just nu behöver men jag har framförallt upplevt och njutit. 

Mallorca, hasta pronto!

Vilken terapeut går du till?

4 mar 2017

I skrivande stund sitter jag efter en natt utan sömn på Arlanda och väntar på planet till PMI. Om man kan tänka sig något lite negativt med att flytta norrut så är det att det är norrut. Det är långt till söderut, och söderut ligger ju bland annat Mallorca. 

Men tur som en tok så skulle en kollega neröver landet så jag fick åka bil ner till flyget den här gången. En resa som faktiskt var snabbare och säkrare än tåget, men det är väl i och för sig inget som slår ner som en bomb hos någon. Djupt tacksam till tvåbarnsfamiljen som trängde ihop sig i bilen för min skull kan jag alltså sitta här i lugn och ro och nästan fatta att jag ska få cykla snart. 

- Cykla med Bitte som terapi, sa en av eleverna i veckan, och fnissde lite. Jodu, svarade jag, om du bara visste hur bra det fungerar. 

Själv har jag kämpat rätt hårt mot en enveten smärta under hösten, den där skärande sorten som väcker en på nätterna och gör kroppen rastlös och ledsen. Tar fram det värsta hos klimakterietanten (jo, hon är kvar men i mildare form) och gör livet lite extra spännande för närstående. 

Men efter sjukgymnast, homeopatmedicin, vanlig sjukvårds medicin, färsk gurkmeja som man blir alldeles tokorange av, MSM, K2, spinning, osv osv så har det börjat ge med sig. Efter ett par någorlunda smärtfria dagar så beställde jag en resa, suget efter terapi blev för stor. En lyxresa, jag ska nämligen ner under påsken också. Säga vad man vill om det men klimatsmart är det inte och i Jämtland är det plötsligt underbart vinterväder. Men tyvärr, jag kunde ändå inte hålla mig. Jag behöver det för att fungera bra och tänk vilken from och tacksam en jag kommer vara när jag kommer hem igen. Alla kommer kvittra omkring mig och livet blir så ljust och glatt. 

Och eleven? Henne ska jag ta med på cykling i sommar. Sen kommer hon förstå att hon kan cykla helt själv och få sin terapi. 

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!