Tre berg - Bitte Håf | Bicycling.se

Bitte Håf


Gymnasielärare och frisör som antar utmaningar lite mindre genomtänkt än de flesta, lyckligtvis född som tjurig norrlänning. Lite för tung, lite för långsam - men med ett kärleksfullt förhållande till all typ av cykling.

Mest lästa


Tre berg

9 sep 2015
av: Bitte Håf

Aldrig någonsin tidigare i mitt cykelliv har jag varit så opepp som inför förra helgens lopp, Tre Berg. Då har jag ändå vetat om det sedan julen då jag så finurligt kom på att ge nya kärleken i mitt liv en startplats i julklapp. Och då hade han knappt cyklat, på något. 

Själv har jag som jag nämnt tidigare inte slipat på varken form eller cykel i år, bara hojat för kul och kul har jag haft. Men inga stora mål, inga större utmaningar av typen cykla genom drivis över norska berg eller annat. Mitt enda egentliga uppdrag var Grenserittet, som var underbart roligt, i övrigt har jag bara kunnat säga: Nä - om jag inte har haft lust, tid eller ork. Ibland har man ju inte det, bara. 

Är huvudet fullt och kroppen seg så måste man lyssna. Fast, ibland hör man nog i syne också. För när man ändå ger sig iväg så orkar den mer än man trodde var möjligt och huvudet slutar snurra och man får fokus igen. Som man glömmer detta fenomen varje gång! Det funkar ju! 

Motigt och surmulet gav vi oss i alla fall iväg neråt Skara i lördags morse. Boendet var bokat tillsammans med de finaste av vänner så det var en ljusglimt i mörkret. Så redan vid lunchen med dem på Naturrum i Örebro började mungiporna få liv igen, och när vi kom fram till nattlogit var allt det sura som bortblåst. Ändå oroade vi väl oss lite för regnet som var utlovat, men det gjorde sina behov under natten och på morgonen såg det relativt ljust och glatt ut igen. 

Försenad till starten så glömde jag mina glasögon men den här gången hade jag i alla fall med käket. En bar, några enervittabletter och en rulle Blocks som nog var för gammal, den smakade faktsikt inget vidare så jag tog bara ett par bitar av den. Jag är hopplös när det gäller att äta på cykeln och lika hopplös när det gäller komma ihåg alla saker jag behöver ha med mig. 

Jag kommer inte med någon lång racereport, men lite ska jag dela med mig av. Innan första depån hade jag tappat de kompisar jag försökt hänga på från början. Jag och sambon hade redan gjort upp om att inte köra tillsammans, lite får man nog vara rädd om husfriden så här i början. Lite moloken lånade jag lite olja till kedjan på första depåstoppet, den nyrengjorda silverblänkande hade jag förstås glömt smörja, och mumsade i mig en banan. Men med några medcyklisters, och ett par funktionärers glada hejarop stack jag iväg solo nerför det första avverkade berget, Mösseberg. Som var tokbrant både uppför och nerför, tur det var ett litet. 

Men jag hann inte så långt förrän jag körde om en tjej, Sussie, en av ledarna i årets Team Rynkeby som glatt ropade på mig. Imponerande att hon kände igen mig, men det beror troligen på Bimbobikerströjan. Vi körde tillsammans ett tag men jag ville försöka hitta mina kamrater igen. Men det borde jag ha fattat att det inte skulle gå, det blåste ändå rejält den här dagen.  

Däremot hittade jag en trio från Skåne, Jeanette, Jerker och Micke som hade en lämplig fart så jag hängde på och snart hade vi bildat en bra grupp som samarbetade sådär fint som man bara drömmer om att det ska kunna gå i en helt nybildad grupp. Jeanette och Jerker var extra taggade eftersom deras son Rasmus Nilsson vann klassen Herrar junior dagen innan. Vi var sen mellan 5-12 cyklister i gruppen, några kom till och några försvann och det var riktigt kul att cykla med alla. In i mål var vi ett skönt blandat gäng som alla var strålande glada och nöjda, några för att de känt sig starka och andra för att de fått "åka med". Jag tänkte på vilken himla tur det var att jag ändå hade åkt ner till Skara för att köra loppet. Men inte bara för det, jag tror det är ett av de absolut roligaste och vackraste landsvägslopp jag kört i Sverige. Så omväxlande, med gulliga små krokiga vägar, fantastisk natur och alla vackra gårdar. I nästan varje liten by stod entusiastiska åskådare efter banan och hejade på oss. Massa härliga människor, inte minst alla barn! Alla funktionärer jag såg skötte sitt jobb perfekt och peppade stenhårt, och det behövde vi i den vinden och i de backarna. Sambon kom i mål också, men han cyklade mest ensam. Men det visar ju på pannben så det gillas. Bådar gott inför framtiden.

Minus då? Att det är tråkigt att åka bil. Men det var värt resan, jag lovar. Vetebullar är det tristaste jag vet i depåer, men det är ju vanligt på alla lopp så jag får försöka packa med den egna käket på nästa också. Några gnällde lite över att man inte fick mat efter loppet men när priset för att starta ändå inte var så högt så kan man ju köpa det man vill ha istället. 

Loppet var i alla fall så kul så bergen kändes som kuliga kullar och vinden som en pust. I alla fall nästan. Rekommenderas å det varmaste!

Några gick uppför, andra cyklade. Lång och brant backe, den där Kinnekulle. 

Jerker, Jeanette, jag och Micke. Ett järngäng!

Det ger alltid lite extra värme i att träffa cykelvänner från Ride of Hope. Här är bästa Bela Hack som också ingick i gruppen ett tag under loppet.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugoåtta med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!