Hanna Näslund | Bicycling.se

Hanna Näslund


Hanna är en multisportande norrlänning som 2017 kör ”all in” på cykling. I samarbete med Mitsubishi MTB Challenge och Bicycling ska hon ta reda på hur mycket cyklist du kan bli på ett halvår – med rätt uppbackning. 30-åriga Hanna jobbar heltid med marknadsföring i Stockholm, och under säsongen väntar 11 tävlingar på 21 veckor. Resan följer du även i vår artikelserie ”Så bakas en cyklist”.

Långa Lugnet eller Mjölksyra-Maran?

27 maj 2017




Det faller sig naturligt att ropa ”WROOOOM!” i de doserade velodromkurvorna. Jag befinner mig i TV-spelsmode, och då får man ta ansvar för sina egna ljudeffekter. Ett ”JIHAAAA!” rakt ut i ren och skär livsglädje när jag kör tätt bakom min vän och lagkompis Lina, och ett hysteriskt skratt utbryter när vi passerar varandra på väg ur respektive in i samma kurva. Vi har en tyst överenskommelse om att vi får hetsa varandra, vilket vi har för vana att göra även på Adventure Racing-tävlingarna, när det äntligen dyker upp en utförslöpa, efter vad som kan vara tio timmars lågintensivt trampande uppför random berg. Men nu befinner vi oss i semestermode. Långt ifrån sömnbrist, skavsår och tolvmilasträckor á la spansk taggbuske. Vi är utsövda, väl påfyllda med energi och vi har all tid i världen. Trots detta flyger vi fram i en fart som kanske är väl hög i proportion till vår erfarenhet av velodromkurvor, med alerta pekfingrar runt bromsreglagen, likt soldater i givakt på slottet. Det är barnsligt roligt att färdas fram på de handbyggda lederna på Lugnet stadion i Falun. En stad till bredden fylld av cykelglädje på dalmål. 


Foto: Långloppscupen.se


Inför Långloppscupens andra deltävling Långa Lugnet bestämde vi oss  (läs jag och fyra härliga vänner) för att avnjuta Dalarnas allra djupaste skogar, när nu helgen förlängts på grund av att välkänd kristen figur valt att flyga sin kos. Vi landade i onsdags i en liten, liten stuga vid namn Skogshyddan, vid en liten, liten sjö vid namn Ryggen (typ två mil söder om Falun). Med en liten, liten vedeldad bastu. I denna släktstuga har jag spenderat åtminstone en vecka varje sommar i mitt liv. En plats som är förknippad med lek, bad, björnfrossa och kräftfiske. I modern tid medelst ett par ton kinesiska kräftor, varpå det fiskas upp cirka fem svenska signalkräftor (pga kraftigt ansträngt kräftbestånd). Men spänningen och mystiken i att nattetid vittja burar på en spegelblank sjö i den mörka augustinatten. Den kvarstår.


Stugan i Ryggen. Och ett gäng förjäklarns härliga personer. 

Efter två dagars lattjande på de sedan tidigare bekanta stigarna runt Lugnet är vi än mer övertygade om att Falun är ett mecka för cyklister. De magiskt vackra skogarna ÄR faktiskt djupare och grönare här. Så är det bara. Oavsett glorifierande glasögonlins. Vår cykling har koncentrerats kring den röda 15 km-leden, som också utgör stora delar av tredje loopen på söndagens tävlingsbana. Vad som också är den mest tekniska loopen, med crescendot i ovan nämnda flow-partier från Sjulsarvsstugan ner till Lugnet, segment som kallas ”Second Chance” och ”Halloween Nights” (rätta mig om jag har fel). Det känns skönt att till skillnad från Billingeracet vara bekant med åtminstone delar av banan. Och dessutom har jag faktiskt trampat runt med nummerlapp runt Långa Lugnet en gång, även om det känns som en annan värld och en annan sport. Året var 2014, och jag hade relativt nyligen börjat cykla MTB. Min nyss införskaffade och begagnade cykel hade hjulstorlek 26 tum, med en ram jag först i efterhand insåg var ett par storlekar för liten (varför berättade ingen detta för mig?). Att det ens existerade ramstorlekar var information som inte nått mig ännu. Som ni ser.


Vinter i norska Geilo 2014. Jag till vänster, längd 181 cm. Samt min BMX, ramstorlek XS. Notera Linas pannlampa, modell XL. Samt att vi cyklar i dagsljus. Typiskt multisportare.

Jag minns tävlingen som djävulskt jobbig. Med relativt lite cykelträning i benen, total ovana vid tävlingshets på cykel och med ovan illustrerade ergonomiska förutsättningar. Jag minns att de tekniska partierna kändes som oöverstigliga hinder, läskiga som tusan, och att jag tvingades kliva av cykeln på en del ställen. Här fick jag för första gången testa på det här med kramp, som senare blivit en av mina favoritgrenar. Jag lärde mig den hårda vägen att ALDRIG mer kliva av cykeln med kramp i benen. För då vecklar de ihop sig till två skrumpna stumpar, och det blir ytterst svårt att kliva upp igen. Runt mig fanns en miljon cykelmän, som samtliga verkade irriterade på min närvaro. Förmodligen var det mest bara i mitt huvud, och min egen irritation över min tekniska oförmåga. 2014 låter inte längesedan, men för mig har det hänt massor sedan dess. Ävven om antalet cykeltävlingar fortfarande är lätträknade har jag fått tävlingsvana genom multisporten, och känner mig betydligt bättre rustad rent cykelskill-mässigt. Det är en förjäkla härlig känsla att möta samma stigar, och plötsligt tycka att de känns relativt beskedliga. Kanske har det framförallt hänt mycket med modet.  



Jag gick i mål på tiden 3.39 den gången, vilket kanske inte säger varken er eller mig särskilt mycket. Årets bana är relativt identisk med hur den såg ut då, med mindre ändringar. Tävlingen innehåller 62 kilometer och ca 1000 höjdmeter, och terrängen varieras mellan skogsstig, skogsväg (läs längdskidspår i barmarksskrud), grusväg och handbyggda leder. En riktigt fin men minst sagt krävande bana. I startlistan finns glädjande nog fler startande damer i tävlingsklass jämfört med Billingeracet, och just i min klass (Damer 30) är vi 11 personer. I Damer Elit ca 15 st. Sen brukar det droppa in några efteranmälningar. Men det roligaste är att arrangören valt att liksom Cykelvasan 2016 köra en separat damstart, vilket innebär att vi i tävlingsklass startar 30 minuter före herr-elit och tävlingsherrar överlag. KUL! Varför? Jo, för då får damerna sin egen tävling, och för en gångs skull möjligheten att tävla strategiskt gentemot sina konkurrenter. Ligga på rulle, växeldra, rycka, you name it. Ur en säkerhetssynpunkt blir loppet också betydligt ”lugnare” för oss, då vi slipper de allra hetsigaste omkörningarna i inledningsskedet, även om de snabbaste herrarna kommer hinna ikapp oss mot slutet oavsett vilket. Jag kan redan nu med skräckblandat förtjusning se fram emot att Emil Lindgren passerar med hjälp av en Crazy Wallride. 


Falun är ju faktiskt Långloppscupens hjärta och hemort, med cupens ansvarige Lasse Strand vid rodret. I vintras, när vi drog igång cyklistbageriet, träffades vi just här, på Lugnet. 

Så vad är målet inför morgondagen? De flesta namnen i startlistan för D30 är utbytta, så jag har rätt dålig koll på motståndet. Men jag kör en offensiv chansning och sätter en ”topp 5” som mål. Friskt vågat hälften vunnet! Då det är ett stort gäng grymt duktiga i elitklassen skulle jag vara riktigt nöjd med en topp-15 totalt bland damerna. Två av vännerna som är med i helgen är tränings- och lagkompisarna Sue och Lina, som båda kör i andra tävlingsklasser. Vi hoppas därför kunna dra nytta av möjligheten att växeldra varandra, då vi är relativt jämnstarka. Det ska bli SCHVEINIGT kul att tävla ”på riktigt”, med den separata damstarten. Kroppen känns laddad. Huvudet i fas. Och fjärilarna i magen börjar smyga sig på igen. Pepp!

LÅNGA LUGNET I SIFFROR OCH MÅL
Längd: 62 km
Antal höjdmeter: 1000 hm
Anmälda i min klass (Damer 30): 11
Mål D30: topp-5
Mål totalt damer (alla damklasser): topp-15 (av 42)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3 
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!"

Hepp hepp!

/Hanna

PS. Läs arrangörens tips och statusrapport inför tävlingen imorgon. Väderprognosen vittnar förresten om propagandaväder i form av 24 grader och sol. Lite varmt för mig, men kul för publiken! DS.


Billingeracet och upptäckten av ny kroppsdel

17 maj 2017


VARNING! Denna tävlingsberättelse bör ej läsas ”on the run”, då textlängden spårade ur. Slå därför av på steget. Häll upp en kopp kaffe eller te. Och känn lugnet. 

Att fixa slanglöst (en punkterings-förebyggande procedur som påbjuds av den moderna cykelbibeln) dagen innan tävling är ingen bra idé. Det vet de flesta, även jag. Det blir ju bara deppigt att vakna bredvid ett par tomma däck på ett hotellgolv (alltså jag sov i sängen, cykeln på golvet) och tömma ur tätningsvätskan i ett badkar ett par timmar innan start. Men i sedvanlig tidsoptimistanda hade jag utfört samtliga pre-race förberedelser med negativ marginal. Beställt ny framklinga med för lång leveranstid, och därefter ändå tvingats köpa en i butik. Gjort ett stressat däckinköp dagen innan avfärd. Fått hjälp med Tubeless-fix av grymma mekanikern Jesper Lundqvist på Velo & Oxygen. Varpå jag slängde (läs lade med varlig hand) cykeln i bilen och styrde mot Skövde fredag eftermiddag. Precis så man inte ska göra, då däcken behöver rulla en sväng efteråt för att täta ordentligt. Men gjort är gjort, och kommer sannolikhet att ske igen. Hälsar fiskminnet.


Skulle reka banan kvällen innan. Kom fram jättesent, och hade glömt mörkerglasögonen. 

Två slangar senare fann jag mig sittandes med okänd man vid frukostbordet på First Hotel i Skövde. Vi diskuterade förväntningar på loppet, och kollade Youtube-film från tidigare år. För en gångs skull hade jag svårt att få i mig frukosten. Kanske var det inte konstigt att nervositeten smög sig på lite extra den här gången. Inför mina tidigare typ fem cykellopp har jag inte haft ett enda öga på mig, än mindre en uttalad målsättning. Så när det nu pga ”Så bakas en cyklist”-prylen ramlar in lycka till från både kända och okända håll, så är det förstås svinkul (tack!). Men också lite läskigt. Enligt rykten skulle Billingeracet vara ett av de tuffare loppen i cupen, då banan består av 78 km och dryga 1000 höjdmeter, fördelade på tre intensiva stigningar. Loppet bjuder dessutom (till min stora lycka) på en i långloppsmått mätt stor andel stigpartier. Dra sedan bort ett antal långpass, och addera vad som kändes på gränsen till en orealistisk målbild för årets första tävling. Voilá – välkommen till årets första suffer-fiesta!

På startlinjen insuper jag energin från ett hav människor med förtidsutlösta endorfiner. Det är precis den här känslan jag längtat efter. Nerven. Icket lika efterlängtat är att en av två flaskor jag ska lämna till ”vänlig langande bekant” just kraschat i påsen, och dränkt min ”inför start”-macka i Red Bull. ”TVÅ MINUTER TILL START!”…. PANG! Jag tar det lite piano på väg ut ur startområdet för att undvika incidenter, och passar på att spana efter eventuella D30-tjejer att haka på. Loppet börjar med en lång stigning på asfalt, ett tyst trampande på låg växel ackompanjerat av ljudet från hundratals chockstartade hjärtan. Mer eller mindre vältrimmade, av flåsandet att döma. Då cykling uppför är en av mina starkare grenar (trots mina 181 cm över havet) trycker jag på en växel till, varpå jag passerar två tjejer i min klass. Jag blir lite förvånad över att benen känns så peppade, och att hjärtat verkar på banan dagen till ära. En pirrande känsla infinner sig, och jag hinner tänka ”idag ska jag vara med och fightas”.


Startskottet har gått. Hepp hepp! Foto: Chr/Happyride.se

När det flackar ut följer ett längre grusvägsparti. Hela första tredjedelen av loppet kan jag trycka på i ett tempo som känns aningen över min förmåga, vilket senare visar sig vara en korrekt bedömning. Jag har noll och ingen koll på hur jag ligger till, men jag koncentrerar mig på att klamra mig fast vid okända ryggar för att spara energi. Jag hittar ett par som uppenbart kör ihop, och ligger på rulle bakom en stark tjej från annan tävlingsklass. Snart börjar stigpartierna avlösa varandra. Böljande, vackra, rotiga, flowiga stigar. Somliga omgivna av magiskt vackra vitsippor. Ni kanske minns Ronja Rövardotters hemskogar? Precis så sagolikt vackert är det här. Även om 20 % av det vackra eventuellt beror på min glasögonlins. Jag motstår ett infall att kasta mig av cykeln för att göra en vitsipps-ängel i den inbjudande grönskan. Fokus! Det är första gången jag tävlar på den fulldämpade cykeln, och DARN så bra den gör sig på banan. Känslan är att jag sparar en massa energi när jag slipper ta stötarna med kroppen. Den liksom flyger fram över rötterna, och alla som tävlat i cykling vet att man blir minst dubbelt så modig med adrenalin i kroppen. Ibland på gränsen till dumdristighet. Och mycket riktigt, en person framför mig går förmodligen i just den fällan. När jag passerar kryper hon ut i skogen på sargade knän (hon hade redan fått hjälp av andra) efter att uppenbart ha kraschat minuten innan. Hon verkar okej.


Lämmeltåg på hjul. Foto: Chr/Happyride.se

Under delar av loppet brottas jag med ett orosmoln som envist och likt en serietidningsbubbla följer mig på färden. Det handlar om mitt post förkylnings-mode, och de uteblivna passen. Det är en sak att köra på hårt i en timme eller två, det klarar jag att göra oavsett status. Men det är den tredje och fjärde timmen som blir kritiska om kroppen inte är van. Och då är risken att kroppen checkar ut för dagen. Alternativt får kramp, och därefter checkar ut för dagen. Tävlingen blir lite av en mental kamp på grund av detta, där jag ena stunden känner mig stark, men i nästa stund känner domedagstankarna komma. Och mycket riktigt. När loppets första krampkänning kommer, ungefär halvvägs in i loppet, blir jag sjukt stressad. ”Helvete – är du redan här? SNÄLLA låt mig hinna njuta av detta liiite längre! Ser du inte hur FIN banan är?”. Från min strategi om att äta en gel i halvtimmen övergår jag nu till än tätare energiintag, och dricker ännu lite mer än ransonerad mängd. ”SNÄLLA, LÄMNA MIG IFREED!

En tredjedel in i tävlingen passeras jag av en vän från multisportandet, Marie Krysander, en stark tjej med mycket pannben. Ödmjuk som få. Marie är en fena på att köra utför, och jag klarar inte riktigt att haka på i hennes fart. Vi påbörjar någon form av katt- och råtta-lek, där jag åter hinner ifatt och om i nästa uppförsbacke. Jag håller henne bakom mig en stund, men vips är hon ifatt igen, i svansen på ett snabbt gäng. Jag missar tåget och cyklar en bra stund på egen hand i vakuum. Jag tror mig nu vara i den övre halvan av min klass placeringsmässigt, och vi har gjort 2/3 av loppet. Krampen kommer och går med allt kortare uppehåll. Lite som med värkar, utan att han ågon erfarenhet av sånt. Jag försöker få ner pulsen på grusvägspartierna, och trampa ur benen på lättare växel. Det funkar ett tag. Men kroppen är inte så lättlurad, och så fort jag bökar runt på stig igen sätter krampen tänderna i framsida lår. Från här och de tre sista milen börjar orange ansträngningsnivå skifta till rött. Vid andra och sista langningen får jag i efterhand höra att jag såg ”väääääligt trött ut”. No shit!


En av många flowiga stigar. Dock utan vitsippor just här. Foto: Chr/Happyride.se

De sista två milen känns stigpartierna alltmer krävande, och för en gångs skull önskar jag mig grusväg i present. Mest för att få chans att hänga av krampen. För mig, vars grundteknik kanske inte satt sig i ryggmärgen ännu, är det lätt att när tröttheten slår till fastna i ett slafsigt och krängande mode i de tekniska partierna. Det märktes tydligt att jag nu tappat fart på stigarna, då jag hittills hade klarat mig från ”öka farten bruden”-utspel, men nu känner frustrerat flåsande andetag i nacken. Jag vill skrika ”JAG FÖRSTÅR DIG! MEN DU SKA VARA GLAD ATT JAG INTE ÄR EN DEL AV STIGEN BY NOW!”. Plötsligt passerar jag Marie vid stigkanten, och hon ropar något om punktering. Jag känner med hennes förmodligen enorma frustration och stress, även om det såklart också blir en sporre att jag nu plockat en placering. En liten stund senare cyklar den senare vinnande tjejen i D30 om mig. Jag var alltså i ledning en stund, men det var väl nästan tur att jag inte hade koll på det. Sista milen in i mål är 110 % fokus på just ATT komma i mål. Det mesta är suddigt, och de sista dropparna vätska är utsugna ur flaskstackaren. Jag känner febrilt igenom ryggfickorna, men hittar inget annat än kladdiga och urvridna gel-papper. Den som tävlat i snorsport har upplevt den ovärdiga känslan av att leta energi som inte finns, och med gelkladdig hand torka snor, lera och salt ur ansiktet.

Loppet avslutas med ”Strupen”. Från en lång och seg stigning övergår backen till ett kilometerlångt brant parti med 100 höjdmeters tvär stigning. Vid det här laget är jag precis så äckligt trött som jag anat att jag skulle vara. Krampen i framsida lår är nu konstant, och hen som cyklat med ihållande kramp vet hur det påverkar farten. Den nya framklingan, med högre utväxling men mindre att ta av uppför, förenklar inte saken. Plötsligt får jag syn på något MYCKET oväntat. Ni vet de där snygga insida-knä-musklerna, som är karaktäristiska för cyklister, och kanske framförallt löpare. Några sådana har jag aldrig haft. Hos mig är det istället typ en grop, eller i bästa fall platt. Men när jag nu sneglar ner på benen ser jag att muskeln plötsligt uppenbarat sig, och dessutom ser ut att vilja poppa ut ur kroppen. Krampen har trollat fram nya muskler (om än tillfälligt). Heja kroppen!


Mannen på bilden har garanterat klivit av pga kramp. Även här ser den där muskeln ut att pumpa på bra. Ser ni vad jag menar? Foto: Chr/Happyride.se

Strupens sista suck är omgiven av entusiastisk publik. Det går outsinligt långsamt uppför nu, och förmodligen undrar de vad jag håller på med. Plötsligt hör jag mig själv skrika ”KRAAAAMP!”, som för att varna min omgivning för detta djävulens påfund. Publiken ser mest roade ut. Någon skriker ”DU KLARAR DET!”. Jag tänker; ”Klart som faan att jag gör. För kliver jag av nu vecklar kroppen ihop sig i en sista sammandragning. Och kanske aldrig någonsin går att räta ut igen". Så jag trampar upp i slow motion.


Jag avslöjar aldrig känslor på bild. Av principskäl. Foto: Hjältekvinnan med fläskläppen. 

Efter en halvhjärtad spurt tar jag mig i mål på tiden 3.46. Jag har aldrig varit så glad över ett målsnöre (möjligen efter en veckas non-stop tävlande i Alaska, men där uteblir åtminstone krampen). Jag spanar efter ett bekant ansikte att förenas med i post race-mode.  Jag träffar jag tjejen som kraschade, som nu stoltserar med en läpp som få haft råd med i Botox-format. Hon verkar ha klarat sig bra i övrigt. Jag får veta att jag knep en andraplats, med en minuts marginal. Det känns inte helt fair med tanke på att Marie förmodligen trampat om mig om hon fått slippa punktering. Men sånt är livet med nummerlapp, nästa gång är det hon som har turen på sin sida.


Det är ju inte varje dag man får stå på en prispall liksom. Grattis till 1:an och 3:an!

Med mitt livs första prischeck (jaja, det var ett presentkort på 600, men är det så noga?)  i min hand lämnade jag Skövde med en känsla av vinst. För den där målsättningen om topp-4-placering hade faktiskt känts högst överambitiös på förhand. Men det gick ju! Och kanske var det en mental än fysisk prestation den här gången. Tack för det, huvudet. Du är toppen på mer än ett sätt.

Nu laddar jag om till Långa Lugnet i Falun om 1,5 veckor. Det enda lopp i cupen som jag faktiskt HAR kört tidigare. Då på en cykel jag kallade ”BMX:en”. En 26-tums stålhäst med på tok för liten ram. Men mer om det en annan gång.  

So long,

Hanna


Slagna hjältar utanför målfållan. Det ryktades om att fler brottats med krampen i lördags. Foto: Chr/Happyride.se

Tävlingens eloge går till Skövde Cykelklubb för en grymt rolig bana, till de tre peppade männen som förgyllde tillvaron på parkeringen, till er medtävlande som hejar längs banan (det är tacksamt att vara tjej, folk har förvånansvärt bra koll på ens placering) och till härliga och prestigelösa konkurrenter. Vilka människor jag möter i den här sporten!

PS. Min kamouflage-inspirerade klädsponsor i projektet, 8848 Altitude, gjorde inför uppsnacksintervju om mål och tankar inför säsongen. För den som är en uthållig läsare! DS.

Billingeracet - hit me hard!

12 maj 2017


När jag i december fick frågan om att köra hela Mitsubishi MTB Challenge under 2017 var svaret givet: SJÄLVKLART!  Jag älskar ju att tävla. Att omge sig av tusentals hängivna och peppade människor på vackra stigar fyllda av förväntningar och nervositet är det bästa jag vet. Tio tävlingar (med tillägg Cykelvasan) under en säsong är väl ingen match? Glida runt sommar-Sverige i en färgglad turnébuss (alltså det var så jag såg det framför mig), och bli ett med Långloppscirkusen och dess klientel i ett inferno av cykeljippon. Vem säger nej till det? Visst, du kommer vara lite trött på jobbet en måndag här och där. Behöva be om ledigt ett gäng fredagar. Kanske säga nej till en och annan pryl. Fördela om ekonomin litegrann. Spendera ett par sena torsdagskvällar med raceprepp. Men i övrigt ska det väl funka fint.


Foto: Per Engström/Långloppscupen.se

Jag är fortsatt övertygad om att sommaren kommer bli magisk. Ett minne för livet. Men ett dygn innan första start undrar jag; ”var tog våren vägen?”. Det är ingenting ovanligt för oss med träningsmål och tävlingsambitioner, när livet tar sig friheten att krångla lite med ens plan. Men vad hände med att jag skulle hinna utvecklas i alla möjliga riktningar? De senaste veckornas på- och av-sjuka? Passen som inte blev av? Årets första nummerlappsevent står för dörren, och jag kommer bildligen vakna på startlinjen imorgon bitti. Jag tar ett djupt andetag, och tänker: oavsett var jag står finns alltid möjligheten att göra mitt bästa. Klyshigt? Kanske. Men en ganska skön insikt. Nu drar cirkusen igång, och jag är SJUKT peppad!


Billingeracet – what’s up?
Först ut i Mitsubishi MTB Challenge, i folkmun kallad Långloppscupen, är alltså Billingeracet i Skövde – vitsippornas förlovade stad. Enligt rykten en ”tuff men vacker” och 78 kilometer lång bana, med stora delar flowig stig, blandat med hårdpackad grusväg och lite oundviklig asfalt på sina håll. Tävlingen bjuder på 1170 sköna höjdmeter, vilket jämförelsevis är ungefär vad Vätternrundan stoltserar med på en drygt tredubbelt lång sträcka.


Lite Ronja Rövardotter-flashback över banan. Jag får akta mig för att köra på nån rumpnisse i all hast. Foto: Billingeracet.se

Min känsla inför tävlingen är högst oklar. Huvud och kropp verkar inte ha pratat ihop sig, men jag hoppas hinna synka dem senast kl 11 imorgon förmiddag. I slutet av en säsong, när jag tävlat i både stort och smått (multisport mestadels), brukar jag känna mig i synk med min prestationsförmåga. Jag kan nästan säga på morgonen hur jag kommer känna när jag går i mål. Just nu har jag keine ahnung. Inför helgen försöker jag därför intala mig att tävla mot mig själv. Det är lätt att säga här vid frukostbordet, och aningen svårare att minnas fem sekunder efter start, i ett dammoln av adrenalinstinna cyklister. Tävlingen kommer bli en pulsfest, det känns givet. Tempot blir högt med det snabba underlaget, och de många höjdmetrarna lär ta ut sin rätt. Intensiteten kommer som vanligt bli en chock. Jag kan redan nu framkalla känslan som infinner sig typ fem min efter start, då jag undrar ”hur faan ska jag orka detta i fyra timmar?”. Det är då man måste tänka: NJUT! 


Lycka till med att behålla lugnet i det här gänget liksom. Foto: Långloppscupen.se

Så vad är mitt mål med Billingeracet och Långloppscupen? Ja, se nedan. Jag har valt att köra hela cupen i tävlingsklassen D30, då det känns roligare att ha chans till en aningen bättre placering än att svansa runt på bottenrad i elitklassen. Vilket innebär att jag tävlar mot sju andra på lördag. Totalt 32 damer på lång bana. Det är KASST att så få brudar är anmälda, men sånt är livet tills vi lyckas inspirera fler att köra (heja er som funderar på att anmäla er i sommar – just DO it!). Vad gäller målet för hela cupen har jag siktat högt. En topp-3 placering i totalen. ”ÅHÅJA” kanske någon tänker. Svaret är; jo precis. Det är så jag jobbar när jag sätter mål. Om målet inte kittlar i magen fyller det ingen funktion för mig. För mig är det kul att tävla när jag har ett mål. Och ATT ha kul är ett mål i sig. Voilá - cirkeln är sluten!

Bilingeracet – mål och co
Längd: 78 km
Antal höjdmeter: 1170
Mål D30: topp-5 (av 8 st, antal anmälda i H30: 75 st)
Mål totalt damer (alla damklasser): topp-10 (av 32)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3  
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!”


Kanske lika bra att köra den lånade cup-bilen ända fram till startfållan för att lasta ur. Kan det bli poppis tror ni?

Mitsubishi MTB Challenge – hur funkar det?
För dig som känner ”DARN vad skoj, jag vill också!” säger jag bara: KÖR! Långloppscupen är ju en hel cirkus, så även om du inte hinner byta ut vinterdäcken redan till på lördag så finns ju hela åtta lopp kvar på agendan. Alla lopp erbjuder motionsklass, och du behöver alltså inte krångla med tävlingslicens och sånt bös. Det är bara att hoppa på tåget! Visar det sig att du gillar det så mycket att du härjar runt på flera lopp så kan du börja drömma om att ta hem hela cupen. Dina sex bästa resultat räknas nämligen i totalen. Men ja. Varför hetsa? Plocka russinen ur kakan utifrån var du bor vetja. Såhär ser sommarturnén ut i långlopps-Sverige:

13 maj - Billingeracet (Skövde)
28 maj - Långa Lugnet (Falun)
11 juni - Lida Loop (Stockholm, Tullinge)
2 juli - Ränneslättsturen (Eksjö)
9 juli - Mörksuggejakten (Rättvik)
23 juli - Engelbrektsturen (Norberg)
6 aug - Finnmarksturen (Ludvika)
2 sept - Bockstensturen (Varberg)
23 sept (Västgötaloppet) Ulricehamn

Jag har precis packat mina tävlingspinaler, och ganska strax sätter jag mig i bilen mot Skövde för att lukta på vitsipporna. Solen skiner och kaffet smakar faktiskt lite extra bra idag. I eftermiddag ska jag provköra en del av banan, för att väcka benen efter bilturen. En fjärilsvingad nervositet börjar infinna sig i magen. Tävlingspirret. Pirret jag älskar.

Mitsubishi MTB Challenge – let’s dance!

/Hanna                                         

PS. För mer info om Billingeracet och status på banan - läs Långloppsexperten aka cupens speaker Oscar Ekstams inför-artikel här vetja. DS.       

 
Fick två magiska morgonpass på Högbo Bruks fina MTB-arena i samband med jobb förra veckan. 

Förra helgen bjöd på ett fint pass ute i Knugens trädgård på Lovön (Drottningholm). 18 km långa Fornstigen är ett tips för den som bor i hufvudstaden. 

Från misär till magi

1 maj 2017




Följande mening har skrivits av ca 9000 bloggare före mig. Men skit i det. ”Det var ett tag sedan jag skrev, och det beror på att livet kom emellan”. De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett vakuum, en hybrid mellan årets jobbtopp (vårt internationella säljmöte som jag projektleder), tråkiga besked privat och en förkylning från helvetet. Nu undrar du kanske hur jag vet att förkylningen härstammade från just Djävulens hemort? Jo, det finns tre tydliga kännetecken, samtliga med anknytning till snorets egenskaper.

1. SNORETS KONSISTENS – när den grön-gula materian är så trögflytande att den med fördel kan användas som fogmassa vid valfri badrumsrenovering.

2. SNORETS POSITION – när du till din förvåning upptäcker att samtliga hjärnceller emigrerat p.g.a platsbrist, då snoret gjort en plötslig take-over.

3. SNORETS LIVSTID – när nässprayens maxtid sedan länge passerats, och du snutit ut halva din kroppsvikt. Och det ändå verkar finnas gott om råvara kvar.

Nog om snor, men hoppas ändå att vi hann bli av med känsliga läsare. De kommer ändå inte uppskatta mina race reports när tävlandet väl sätter fart. Trots den rekorderliga förkylningen, som började vid påsk och tog sitt pick och pack först igår, klamrade jag mig girigt fast vid planen om att genomföra Lidingöloppets MTB-läger. Förra helgen bar det därför av till Rönneberga kursgård, som ligger lääängst ut på Lidingö, i oväntat landsbygdsaktig miljö.



Lägret arrangeras som ”inför Lidingöloppet MTB”-aktivitet, men lika mycket som en allmän lektion i mountainbike-tekniska skills. Helgens instruktörsstab bestod av schveinigt snabba elitcyklisten Calle Friberg, tidigare MTB-proffset Tony Helmersson, allmänt cykelfrälsta och skillade Robin Vesterberg och Bicyclings chefredaktör aka tidigare proffs och landslagskapten Andreas Danielsson. En skara minst sagt färgstarka individer. Självaste deltagarstaben var lika härlig den, med en hel hög skönt folk, med stort spann både erfarenhets- och åldersmässigt. Rätt många brudar ändå. GILLAS!


Glada Bicycling-bloggarna Anna Pojen och Kalle Lööw (på BMX) var också lägerpepp. Foto: Anna Pojen. 

När du är på läger måste du anpassa dig till en grupp, vilket jag tycker mig vara medelbra på. I perioder upplevde jag att det gick aningen långsamt för gruppen att ta sig framåt i livet, varpå min rastlöshet kröp ut i fingerspetsarna på ett oroväckande sätt. Men å andra sidan förstår jag att det är svårt att genomföra på annat sätt, då drygt 30 personer ska manövrera sig själva medelst cyklar genom en skog i samlad trupp. Jag tyckte oavsett vilket  att jag lärde mig en hel massa, som t.ex. kurvtagning (ta höjd i kurva, skär av, få med fart osv), hur man växlar (kan tyckas självklart, men det visar sig vara en hel vetenskap att ha rätt växel vid rätt tillfälle) och sist men inte minst mekar-tips. Där har jag lite att lära, om vi underdriver mycket. Nu kan jag justera växlarna själv. I teorin.


Rääser-Tony visar hur terräng ska angripas. Foto: Malin Jones

Hälsan satte stopp för mer än en dags lägerdeltagande, och utöver de timmarna har jag inte fått mycket träning i benen sista veckorna. Alla ni som varit sjuka nån gång (tänk om det finns nån som aldrig har det!?) vet vilken känsla som infinner sig efter en långdragen sjuka. Det är ju bara ASSTÖRIGT, om man dessutom känner att det precis börjat infinna sig en fin form. Faktiskt finare än jag någonsin känt (utifrån mina begränsade antal träningsår med nån form av mål och struktur). Och vips så är allting förstört. Eller? Vi vet alla att så inte riktigt är fallet. Men det kan KÄNNAS så. Och det suger.

However. På lördag är det Lidingöloppet MTB, och tanken var att jag skulle köra det loppet trots att det inte ingår i Långloppscupen. Just i detta nu, med en sista tokintensiv jobbvecka framför mig och rätt kass träningsuppladdning, känns det inte schysst mot kroppen att chockstarta med ett lopp som till 95 % består av backar. I vanliga fall älskar jag backar, på riktigt alltså, men nja. Inte med halvliters-lungor och kass uppladdning. Jag kommer bara bli arg. Vilket jag väldigt sällan blir, och därför känns det synd att bryta ett vinnande koncept. Planen är därför att spara kroppen till Billingeracet 13 maj, första tävlingen i cupen. Det drar ihop sig till skarpt läge i Cyklistbageriet, och SOM jag längtar!


Lördagens pass med vänner från multisporten. Vänner med både pannben och självdistans. 

Så när vände det från misär till magi? Jo, igår. Jag vaknar utsövd, utan snortäckta hjärnceller. Plötsligt kan jag tänka klart för första gången på ett par veckor. Det går snart upp för mig att stigcykling står på dagens agenda. Solen skiner utanför mitt fönster. Eller jag anar att solen skiner. Det är nämligen svårt att se ut pga att jag skjutit upp fönsterputsningen i cirka ett år. Nåväl. Jag kastar mig upp på min svarta springare, och rider iväg över gröna vidder (läs ängen där bortanför Hammarbybacken, där man kan ta en stig mot Hellas). Möter upp härliga vänner, cyklar ett par timmar på torra fina stigar. Stigar som är sammet i jämförelse med en kontorsstol. Luften har aldrig varit så ren. Solen har aldrig varit så varm (okej, det var rätt kyligt, men anyway). Och plötsligt är allting förlåtet. Till och med snoret. Livet har återvänt, som om att det aldrig svikit med sin närvaro. Vad pinsamt lite som behövs för att göra en nörd lycklig.

So long,

Hanna

LIVSPEPPTIPSET: Lidingöloppet MTB såklart. Det finns väl nästan ingenting som ger mer livspepp än endorfin-maraton. Efteranmäl dig på plats vetja!

TEASER – Idag har jag hämtat cykeln som jag ska få köra på under säsongen. Såhär ser den ut. Magiskt fin. Snart kommer en rapport om hur den fungerar också, och vad det är för en tvåhjuling. Håll utkik!


Methanol FS 9.2 heter hen. En fullblodshäst på två hjul. 


Trots mörk bild syns det lite väl tydligt hur glad den här personen är över sin nya cykel. Hämtade hen på Velo & Oxygen (i Sickla), Stockholms nyaste cykelbutikskedja, som hänger tätt ihop med Bianchi kan man säga. Där ska jag också få serva cykeln under säsongen. Idag fick jag hjälp med Bikefit och allmänt fix av grymma mekanikern Jesper Lundqvist. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!