Hanna Näslund | Bicycling.se

Hanna Näslund


Hanna är en multisportande norrlänning som 2017 kör ”all in” på cykling. I samarbete med Mitsubishi MTB Challenge och Bicycling ska hon ta reda på hur mycket cyklist du kan bli på ett halvår – med rätt uppbackning. 30-åriga Hanna jobbar heltid med marknadsföring i Stockholm, och under säsongen väntar 11 tävlingar på 21 veckor. Resan följer du även i vår artikelserie ”Så bakas en cyklist”.

Cykelvasan och/eller livet

11 aug 2017

13 augusti 2016 – Berga By, Sälen

Klockan är 07.00, och ett fåtal plusgrader har behagat ansluta till den nervstinna skaran människor vid startområdet i Sälen. För första gången i Cykelvasans världshistoria ska damernas tävlingsklass släppas iväg före herreliten. Ja, före hela jäkla skiten (läs ca 13 000 åkare).  TV, radio, tidningar och all världens media (nåja, Dalarna Tidningar och ev. tillfälligt rikstäckande reporter) har samlats för att bevittna det historiska ögonblicket. Det intervjuas i främre led, och speakern är sömnigt upprymd över den stora dagen. Vi ska så småningom blir drygt 40 personer i startfållan. 40 damer som vill (och får) leda vasaloppsloket när möjligheten nu ges. Resten av de damer som seedat sig till tävlingsled har valt att ställa sig i något av de ”vanliga” leden, förmodligen för att ge sig själva större valmöjlighet bland ryggar att haka på. Det kommer snart bli tydligt varför detta kan vara en fördel.


Inte ofta det är såhär tätt på första parkett i något av Gustav Vasas nummerlappsevent.

Nu är det nog dags att ta plats i fållan? En kvart innan känns rimligt. Den som är bättre bemedlad, relations-, resurs- eller erfarenhetsmässigt, har till startområdet medtagit en assistent i mänskligt format. En person som på olika sätt kan hjälpa dig innan, under och efter loppet så att du blir en bättre och snabbare cyklist. Och varmare. De här personerna kan nämligen behålla sina överdragskläder på till sista stund innan de smidigt sträcker över till medhjälparen, medan vi andra (tre) sedan länge lämnat in vår prydligt numrerade påse i en gigantisk lastbil, i hopp om att eventuellt få återse den vid mjölksyrefestens slut. Den korta uppvärmningens effekt har snabbt lämnat benen, men trots visst huttrande är jag så fruktansvärt glad och stolt över att stå just där - just då. Bredvid ett helt gäng för mig (vid det tillfället) okända och till synes orimligt snabba cyklister. Här står jag under ”Lycka till i Fädersspår”-skylten, den skylt som jag från min position i led typ 95 året innan endast hade kunnat identifiera medelst en robotkikare från framtiden.


Året innan, alltså 2015. Personlig cykelvasapremiär och relativt mycket mer armbågstätt.

Starten går. Ganska odramatiskt egentligen. Vi rullar fram bakom startbilen (eller var det en motorcykel? Eller ingenting alls?), och trampar på uppför den lååååånga startbacken, som chockat många miljoners ben sedan Cykelvasans start. Den ser ju inte ut att luta något alls i princip, men ändå är den djävulskt jobbig. Mestadels beror jobbigheten nog på den uteblivna uppvärmningen i kombo med adrenalinpåslaget aka maxpulsen som alltid kommer som en käftsmäll efter startskottet. Utan att knappt veta vem Jennie Stenerhag är ser jag henne och värdiga konkurrenter pinna iväg i en orimligt hög fart, medan jag själv kämpar för att klamra mig fast vid den större andraklungan. Det går relativt okej, även om jag stundtals tänker att jag kanske inte kommer klara det här tempot i särskilt många mil. Men det är ett senare problem.


"Dameliten" sprätter iväg 2016. Vi var väl sisådär 50 pers, kontra 650 i herrarnas tävlingsklass. Foto: MyNewsDesk.com

Vi hinner cykla en dryg mil innan oturen hinner ikapp mig. Det har känts rejält trögt en stund. Jag hinner tänka ”vad konstigt att jag blev såhär tvärtrött...” när jag ungefär samtidigt hör med något ansträngd stämma bakifrån ”Eh, tjejen, du har punktering”. Ber till övre makten att hon pratat med någon annan, men med en snabb titt över axeln konstaterar jag att hon är sist i ledet. HELVETE. Här känns alla världens svordomar befogade, men vi nöjer oss så. Som jag laddat. Som jag längtat. Som jag peppat för detta. För min (som det känns då – ENDA) chans att starta i superdamernas startled. Det här händer INTE mig. Jag fortsätter cykla ett tag för att gå igenom mina alternativ. Tappar snabbt klungan, men fortsätter framåt i envis tro om att detta kan lösas i farten. Är det inte bara några ynka kilometer till depå? Men nej, det funkar inte. Det går liksom jättedåligt att cykla på ett helt tomt däck, och snart kommer även fälgen instämma i den saken.

Svar ja – jag körde tubeless. Och ja -  jag hade bra däcktryck för ändamålet. Jag hade nog bara en djävulsk otur. Eller så var jag inte tillräckligt uppmärksam för vassa stenar. Oavsett vilket sitter jag nu här, bändandes i spaken som ska lossa hjulet, men som just idag inte vill rubba sig. Samtidigt som damelit-klunga 3 av 3 svischar förbi ser jag en man längre fram vid spåret, och ropar desperat på hjälp. Jag cyklar fram till honom och han får enkelt loss den, varpå jag inser att jag dragit åt fel håll (skyller på att jag just hade bytt cykel och att dennes konstruktion var annorlunda). However. Något jag inte vet vid det här laget är att det inte är tillåtet att ta emot servicehjälp utanför angivna ”tekniska zoner”, så följande är egentligen en kriminell handling – dock preskriberad. Den snälla äldre mannen är vid det här laget lika stressad som jag, så med visst fipplande lyckas vi få i en slang. Problemet är min pump. Den är ungefär lika effektiv som att smälta havsisar med hårtork. Till min stora lycka har den främmande punka-assistenten med sig inte bara en utan TVÅ kolsyrepatroner. Vilket är tur, då han i ren panik lyckas skjuta ut den ena i luften, varpå spänningen stiger ytterligare. Ska han lyckas på andra försöket? Själv har jag knappt rört vid en liknande mojäng, och uppenbarligen än mindre reflekterat över att själv medbringa patroner (nowadays – yes). JA! Det går vägen. Väl uppe på cykeln hasplar jag ur mig cirka 1000 tacksamma ord till den okända hjälten, och fortsätter så tills mannen sedan länge är ur höre.


Ändå många träd som ska forceras under 94 kilometer. Foto: Vasaloppet.se

Hur lång tid punkteringsproceduren tog? När jag jämförde mina tider i depån innan och efter med de jag cyklade med innan punkteringen visar statistiken på dystra siffror. Jag förlorade mellan 10-15 minuter allt som allt (först velandet, sedan bändandet, sedan pumpandet…), Efter punkteringen fick jag i princip cykla resterande åtta mil solo, vilket inte är någon superhit för farten. Men här handlar det ju, som så många gånger annars i livet, att bara bestämma sig för att borra ner huvudet och köra på – trots att livet inte känns sådär jättehärligt just för tillfället. När jag äntligen började cykla ikapp några enstaka cyklister återvände peppen, och när herreliten började swisha förbi ett par mil från mål fick jag ju till och med underhållning på kuppen. I mål hade jag placering 40 av 47 i tävlingsklassen, och tiden 3.39, vilket var en kvart bättre än året innan då jag körde för första gången (och visserligen ägnade mig åt en miljon omkörningar från bakre led).


Missnöjd men egentligen nöjd inombords, så försökte alltså bara spela cool.

Det är alltså dags för revansch. Eller? När jag skrev det här inlägget igår avslutade jag med att ”jag knappast är i någon toppform efter sjukan senast och en del frånvaro från cyklingen pga semester och annat. Men att jag är så SJUKT glad över att känna mig tillräckligt frisk (förkyld sedan ett par dagar) för att kunna tävla igen i helgen och det känns SVINhärligt att bara få köra det här loppet. Oavsett resultat.”. Typ så.

Så kul ska vi dock inte ha det. För när jag vaknade idag fredag, 1,5 timme innan planerad upphämtning av Ingrid Kjellström för en härlig roadtrip norrut, hade förkylningen bestämt sig för att ställa in Cykelvasan 2017. En halvdålig känsla i halsen, en allmän hängighet och en febertermometer som visar några töntiga tiondelar åt fel håll. Men allt detta självklart nog för att inte utsätta kroppen för en sådan urladdning som ett långlopp innebär. Hjärtmuskelinflammation har jag aldrig varit särskilt sugen på, även om jag nog varit och nosat på riskzonen några gånger i mitt tidigare, än mer dumdristiga liv. Man vill ju ändå leva.

Men besvikelsen är total. Efter förra sjukomgångens två missade lopp, och all rastlöshet och frustration som kommer av att inte kunna träna eller göra de aktiviteter man vill när sommaren sprudlar utanför dörren. Då är tålamodet inte så långt. När jag precis har kommit igång med cykelträningen, efter semester och annat, och så sent som måndags med känslan att ”jodå, det finns en form där under ytan, det kommer gå fint på lördag!”. Då blir Cykelvasan än mer efterlängtad, ett lopp som redan innan är en av årets absoluta höjdpunkter. Cirkusen runtomkring tävlingen är bland de bästa jag vet, med oslagbar stämning, många bekanta ansikten och en rakt igenom härlig atmosfär.

Kanske tänker du ”men hallå, hon måste ju lära sig att ta hand om sig!”. Ja och nej. Efter en rejäl sväng antibiotika tar immunförsvaret stryk för en tid framöver. Ett bakslag är ingen jätteöverraskning. När jag väl började träna kände jag mig frisk som en nötkärna. Men ofta är det ju fler faktorer än så som spelar in. Sömn, kost, träningsbelastning, you name it. Allt det där saker jag tar ställning till dagligen och försöker balansera på bästa sätt. Men vi är ju inte mer än människor. Så nu tillåter jag mig att bryta ihop och komma igen. Igen. Om tre veckor är det dags för nästa tävling i Långloppscupen – Bockensturen i Varberg. Då jävlar.


So long, 

Hanna

Dansa (läs cykla) och pausa

3 aug 2017



Jag vet inte hur DU känner, men jag tycker i alla fall att det känns prioriterat att (näst efter cancer förstås) utrota alla förkylningar och influensor. För gott. Det enda de åstadkommer är ju att beröva en på både resor, tävlingar, träningspass och sociala aktiviteter. Medan allt de behagar ge tillbaka är hög feber, sprängande huvudvärk och en slemmig hög med snor. Samt karensdagar. Känns detta som en rimlig deal? Jag tänker osökt på att ge och ta. Om du får något bra måste du ge något bra tillbaka. Du kan ju inte ge något DÅLIGT tillbaka. En princip som dessa infekterade och giriga varelser knappast har anammat. Ändå låter vi dem löpa fritt som om det vore helt acceptabelt att bete sig på det sättet. Förjävligt. Måste bara tänka vad det är jag gett nu igen. God sömn, bra mat lagad från grunden, en stressfri vardag och maximal återhämtning? Eller var det ett halvårs pressande av kroppsstackaren, lite sådär lagom på marginalen? Kanske bor svaret i de senaste veckornas pausande. För ska du orka dansa måste du faktiskt pausa, i alla fall enligt Penetoz.

Men! Det viktiga är nu att inte vara bitter över den senaste tidens sjukdomssvacka. Och att jag INTE ägnar det här inlägget åt hur fruktansvärt synd det var om mig när jag för tre veckor sedan drabbades av en influensaliknande domedagssjuka. Hur jag under natten efter det senaste inlägget drabbades av 40+ graders feber, som sedan krampaktigt höll sitt grepp om mig under fyra rekordlånga dygn (på riktigt alltså – nytt pers). Hur jag i min ensamhet fick krypa längs golvet från sängen till toaletten eller köket (fast jag kunde förstås inte äta något för jag var såklart för sjuk) för att inte svimma av sjukdomsyrsel. Samt hur min mamma Kia ”Hjälten” Näslund kom flygandes med expressflyg (nåväl, nattåg) från norraste norr den tredje dagen, för att rädda livet på sin lilla dotter (läs sitt 30-åriga och åtminstone på pappret vuxna barn).



Jag tänker inte snöa in på huruvida jag kunde vrida ur lakanen av svett i de Alvedon-forcerade feberdalarna, för att sekunden senare linda in mig själv i samtliga av hushållets ull-  och dunprodukter (inklusive sovsäckssortimentet) i en enda mänsklig puppa av ynklighet. Hur jag medelst ambulans (läs taxi i normalfart) tvingades åka till närmsta akutmottagning (en semesterlugn Närakuten med noll drama) för att konstatera att min sänka var ORIMLIGT hög (det hör man ju själv att det är livsfarligt, en sänka är ju låg). Varpå en doktor skrev ut sin 453 499:e penicillinkur för året, så att de anbitiotika-resistenta bakterierna kan växa sig än starkare och farligare för samhället, samtidigt som individen jag kunde bli kvitt min feber på ett par dygn och krypa ut ur puppan. Och en halv vecka senare bli relativt frisk. Detta tänker jag INTE skriva om. Jag vill bespara dig sådant martyrskap.

Istället väljer jag att blicka framåt och i nuet. Augusti liksom. Även känd som årets friskaste och mest vitala månad enligt OECD:s senaste rapport. Och vara en optimist, som ju tro det eller ej (för dig som läser bloggen) är mitt grundläge. Fram till för en knapp månad sedan har ju långloppsprojektet faktiskt gått över all förväntan. För mig, som hade kört cirkus fyra MTB-lopp innan vi satte igång, var det ju svinkul att jag kunnat placera mig på en prispall för typ första gången i mitt liv. Vilken fest liksom! Och när alla tävlingar rullat på med bra resultat är det lätt att glömma hur mycket som kan gå fel. Jag har ju till exempel inte haft en endaste punktering (oh, don’t go there…), krasch eller cykelhaveri ännu (peppar, peppar). Jag har ju EGENTLIGEN haft flow. Fram till förkylning, influensa, och två missade tävlingar. Och exakt vem, jaa VEM, kommer bry sig om detta om hundra år? Förutom de som får influensa utan tillgång till fungerande antibiotika då kanske.

Min poäng är att NU laddar jag om för dans igen. Cykelträningen är igång igen, och igår slog jag till och med på stort och körde ett tröskelintervallpass på Monarken jag lånat. HELVETE så jobbigt! Hade tappat typ 20 watt till min tröskelnivå, men vi får hoppas att det är övergående. Jag skrev genast ett krismail till Emil Lindgren (som kanske är jordens ödmjukaste vad gäller att ta sig tid att dela med sig av kunskap), som lugnade mig med en invecklad historia om blodets volym och hur det där löser sig om man bara börjar cykla igen.


Första turen efter sjuka känns ju all träning jobbigare, men också roligare. Perspektiv är bra skit.

I helgen väntar bröllop för en väldigt nära vän (och premiär som toastmaster, wish me luck!), och oturligt nog ännu ett missat långlopp (det enda jag hade ”planerat” att missa). Jag känner mig utvilad och glad efter tre veckors semester, och obotligt pepp på att träna och tävla igen. Kanske är det inte så dumt med en paus ibland? Nästa helg blir det ääääntligen nummerlappsevent med självaste Cykelvasan, som även den ingår i Cykelbageri-projektet. Förra året premiärkörde jag i tävlingsklass, men fick punktering tidigt, med tre timmars ensamcykling som följd. Hur lång tid den tog att laga ska jag avslöja i mitt ”inför Cykelvasan”-inlägg. I september väntar de två sista långloppen, och jag är rekorderligt tävlingssugen nu att jag dessutom tänker klämma in landsvägsloppet Velothon däremellan. OM kroppen känns pigg och kry. Dansa – pausa. Så var det ja.


Let’s dance!

/Hanna

PS. Och lycka till i helgen ni som ska köra Finnmarksturen – jag hejar på er! DS.


Semestern bjöd på en veckas come back på bitchvolley-planen, en sport jag pausat lite till förmån för träsksport (samlingsnamn för multisport, cykling osv). Härliga tider!


Celeste-pärlan och jag, vi börjar bli riktigt goda vänner nu. Vi är ett lag liksom. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!