Hanna Näslund | Bicycling.se

Hanna Näslund


Hanna är en multisportande norrlänning som 2017 kör ”all in” på cykling. I samarbete med Mitsubishi MTB Challenge och Bicycling ska hon ta reda på hur mycket cyklist du kan bli på ett halvår – med rätt uppbackning. 30-åriga Hanna jobbar heltid med marknadsföring i Stockholm, och under säsongen väntar 11 tävlingar på 21 veckor. Resan följer du även i vår artikelserie ”Så bakas en cyklist”.

Velothon Stockholm – en onödigt spännande historia

11 sep 2017

Söndag. Jag vaknar klockan 05.00, och undrar varför ingen förvarnat om solförmörkelsen. Inser snart att det är hösten som anlänt. Klär mig tidsenligt (dvs apatiskt) och äter en macka i sällskap av tända ljus, allt med känslan av stundande julotta snarare än cykeltävling. Det duggregnar ute. Anländer 06.30 till okänt industriområde i Jordbro, och får i sann spontanstartsanda veta på plats att banan består av 8x4 km-varv + transport till Sthlm. Typ GP-lopp-början. Just det där jag beskådat dagen innan, det där jag tycker verkar svinläskigt. Noterar att nattens spöregn inte helt oväntat gjort asfalten blöt. Perfekt! Som tur är lyckligt omedveten om mitt (icke)val av däck.

Jag använder den lokala skogstoaletten cirka sju ggr innan start. Förutom ett gäng poliser som ska spärra av trafiken lyser den stora publiken med sin absoluta frånvaro just i Jordbro. Skönt, tänker jag. Att starta i Dam Elit för att testa att "tävla landsväg på riktigt" känns alltmer som en dålig idé. När ångesten tycks ha nått sitt klimax fälls följande citat på startlinjen: "Järnvägsövergång nr 2 kändes lite sketchy", och "Vi har ju faktiskt mästartröjor från både (veteran)VM och SM i det här gänget". VARFÖR I HELVETE KAN JAG INTE BARA TÄVLA I MOTIONSKLASS SOM ALLA NORMALA MÄNNISKOR? Tänker jag. Sedan går starten. 


Valde bara bilder där det såg ut som att jag låg och drog hele ti'n. Foto: Bang Engström

Det trycks på rejält ut på första varvet, men efter några kilometer har hjärtat förstått vad som skett. Det är inte en hjärtattack, det är bara ett lopp efter den sedvanligt halvtaskiga uppvärmningen. Jag håller låg profil och tänker att jag inte behöver presentera mig i onödan. Som jag förvarnats om är det ju en "ryck och stöt"-sport av rang, och det inträffar tydligen i symbios med att jag plockar upp vattenflaskan. Snart är jag inne i även det, och kan börja andas för första gången på en halvtimme. Vägen är hyfsat ojämn på sina håll, och till skillnad från när du kör med "din" klunga (typ Vättern) förekommer ju inget pekande på hål eller lyktstolpar. Jag lyckas placera framhjulet i ett par gropar, med en obehaglig smäll som utfall, och är övertygad om att ramen gått i två lika stora bitar. Men cykeln verkar ha varit med förut.

Efter åtta varv och ett spurtpris (till någon annan alltså) rullar vi ut på autobahn mot Stockholm, med cirka 25 kilometer kvar till målgången i Zinkensdamm. OJ vilken känsla att cykla på avstängda vägar. När det är min tur att dra cyklar jag i mitten och till vänster istället för inträngs i högerspår, bara för att jag kan. Nog för att även Vätternrundan bitvis är bilfri, men på något sätt är det mäktigare nu, när jag susar fram i en tjejklunga. Samarbetet med att växeldra fungerar bitvis ganska dåligt, och utan att vara någon expert känns vi som ett relativt avvaktande gäng, och det görs inga direkta offensiver för att ta upp jakten på de två i täten, som leder med två minuter cirkus (en klunga ska ju kunna ta in rätt snabbt om den kan samla sina krafter, har en lärt sig i teorin när en såg Emma Johanssons OS-final senast).

Vid 15 km till mål börjar rondellerna ta vid. Asfalten är fortfarande blöt sedan nattens spöregn och morgonens dugg. Men nu när jag fått testa det här med hög fart i rondeller och kurvor (tack vare Team Mustasch på Vättern) tycker jag inte att det känns läskigt längre. Trodde jag i alla fall. Glad i hågen tar jag mig an den första, varpå mitt bakhjul är en millisekund från att släppa allt kontakt med jordens yta, och servera mig en härlig kroppstatuering i asfalt. Någon bakom ropar till av panikblandad förvåning (helt förståeligt med tanke på hur nära man ligger). Jag eller cykeln har med minusmarginal rätat upp ekipaget, och lätt överrumplad fortsätter jag cykla. Dock lite skakis, då jag inser att jag har rejält dåligt grepp och nu ska forcera X antal rondeller och kurvor innan jag kan andas ut i mål.


Det gäller att ha glada kläder i regnet. Foto: Bang Engström

Jag får ett par släpp till, och inser även att jag får undvika att stå upp och cykla, då bakhjulet bara spinner när jag försöker. ”Hur kunde jag INTE reflektera över att byta däck?”. Eller rättare sagt; hur kunde jag inte ens tänka på att man KAN byta däck även på en landsvägscykel? Det är visserligen första gången jag cyklar landsväg på blöt asfalt. Alltid ska man lära sig någonting nytt den hårda vägen. Jag blir betydligt mer avvaktande sista biten, och får gång på gång göra onödigt kraftiga igångdrag för att komma ikapp de andra efter mina bromsningar – numera modell självbevarelsedrift. Jag har dessutom och helt självklart gjort min beskärda del av dragjobb, och det börjar kännas i benen. Om inte annat börjar det kännas i benen att jag cyklat med en massa räääserbrudar i en och en halv timme.

I högerkurvan från Liljeholmsbron upp på Hornsgatan lyckas jag aldrig täppa igen luckan efter min senaste fegbromsning, och hur jag än trampar kommer jag inte ikapp när tempot nu skruvas upp rejält sista hundra metrarna innan mål. Samtidigt som övriga korsar målsnöret svänger jag upp på målrakan, och in i mål 18 sekunder efter resten av klungan, som spurtade om placering 3-8. Jag slutar på en niondeplats i ett väldigt litet startfält. Men lika glad är jag för det, och för att vara i mål utan större incidenter än så.



Så vad var grejen med att köra landsvägslopp egentligen? Jo. Kanske förvånar det många MTB-cyklister, men jag har upptäckt att jag faktiskt tycker att landsvägscykling är SJUKT kul. Fast på ett helt annat sätt än MTB. Farten är ju iofs gemensam, men i övrigt är det två olika sätt att tävla på. Landsvägscykling är också tekniskt på sitt sätt, men det handlar mycket om ren och skär åkstyrka. Och för mig, som är rätt stor på jorden för att vara tjej, så är det kul att testa vad ben och hjärta kan klara när du tar bort faktorer såsom höjdmeter och terräng. Dessutom finns en tävlingsnerv och ett strategiskt spel som jag helt klart går igång på. Så även om MTB fortfarande ligger mig närmast om hjärtat är jag helt klart sugen på mer asfaltskänning. Ska bara byta däck först och dra ner lite på däcktrycket. Eller byta väder.


So long,

Hanna

Post Bockstensturen & Pre VELOTHON Stockholm

9 sep 2017

För exakt en vecka sedan.

Jag befinner mig i ett vakuum. Startskottet har gått, och den stökiga men traditionsenliga ”det är viktigt att jag får komma före dig exakt här för sedan har jag bara 9,9 mil på mig att köra om”-proceduren har avklarats med sedvanlig frustration. När startbilen släpper och tempot dras upp faller jag ner i ett slukhål. Jag trampar och trampar, men kommer icket framåt pga att någon verkar ha placerat min Bianchi på en osynlig trainer. Hur jag än vevar med benen tappar jag stadigt position i klungan av adrenalinstinna cyklister modell tävlingsklass. Tidigare tävlingar har jag kunnat haka på helt okej under den första inledande milen, som inte sällan går på asfalt/grusväg i alldeles för högt tempo, för att sedan falla igenom och inta en mer realistisk position i fältet. Men icket. Den uteblivna träningen och de två sega perioderna av sjuka (som jag tjatat mer än nog om ) har urholkat benen på all form av fart, och ersatt den med en slags gummimateria från oklar leverantör. Inget en vill inleda ett samarbete med, för att tala klarspråk.

Först en strid ström av omcyklare. Därefter stötvisa grupper. Sedan enstaka omkörningar. Jag vänder mig om, och ser till min fasa att jag nu endast har ett fåtal cyklister bakom mig. Motionsklassen som startade sju minuter efter tävlingsklass har ännu inte hunnit upp oss, och jag befinner mig helt klart i ett vakuum. Extra förnedrande är att första delen av tävlingsbanan är dragen över grusvägar på ett mer eller mindre öppet fält. Varför jag bitvis har full översikt över tävlingsklungan, som likt en liten armé av myror ringlar sig fram i horisonten. Jag har nu två alternativ. Eller jag har ju egentligen hur många alternativ som helst, som exempelvis att svänga av på närmaste gårdscafé för en välbryggd kopp kaffe ackompanjerad av en nybakad bulle. Men i mitt tunnelseende verkar det främst finnas två spår. Att cykla livet ur mig för att hinna ikapp den svans som brukar bildas av ”de som råkade starta lite över sin förmåga”. Eller att vänta in de som förhoppningsvis fortfarande ändå befinner sig bakom.


Jag ser ju ut att lipa av trötthet. Men egentligen var det ganska kul. Foto: Martin Rimby. 

Jag väljer alternativ två. Och sväljer samtidigt insikten om att de 95 kilometer jag har framför mig lär bli relativt tunga utifrån hur de första fem känts. De mörka tankarna smyger sig på. ”Ska jag bara skita i det?”, ”Jag kommer ju ändå inte ta mig i mål utan ben” och ”varför i H-VETE ska jag tävla när jag inte hunnit testa kroppen ordentligt innan?”. Till råga på allt har mitt styre dagen till ära försetts med Långloppscupens kamera, den som för varje deltävling ska dokumentera loppet i en film som läggs ut både i originallängd och i ett sammandrag. Jag förbannar Oscar Ekstam, som egentligen är världens snällaste person, för att han övertalade mig till detta. Hur kul kommer den här filmen bli liksom. En person cyklar ensam över en åker. Skit också. Som tur är fångas jag sekunden senare upp av ett gäng peppade tävlingsbrudar som förvarnar med ett ”KOM IGEN NU HANNA! NU ÄR DU INTE SJÄLV LÄNGRE!”. De släpper vänligt in mig i ledet, och motivationen återvänder i takt med att min egen fart oundvikligen skruvas upp. Tacksamheten över prestigelösa medtävlande når inga gränser, och jag slås återigen av hur många grymma personer jag fått tävla med och emot under sommaren.

Det som nu gått från tävlingsmodus till ett ”fokus genomföra med värdigheten i behåll” utvecklar sig till en av de härligaste tävlingarna hittills. Då jag nu tvingas hålla nere farten lite för att hushålla med krafterna kan jag istället njuta lite mer av banan, något jag kanske inte hunnit ta mig tid till när jag haft fullt sjå med att hänga någons bakhjul och/eller hålla krampen i schack. Långa, vackra och slingrande singletracks varvas med grusvägspartier och mer stökiga stigar. Banan är en av de minst tekniska i cupen enligt min hobbybedömning, men har samtidigt en stor del ”platta” stigar, vilket gör att det hela tiden händer något i loppet. Varbergspubliken skämmer bort oss med hejarop när vi passerar gårdar och bostäder, och det finns få saker som peppar som ett svingulligt litet barn som bjuder en på hemmablandad saft i farten. Jo, det skulle vara mannen som i ett mycket kritiskt skede bjuder på en skvätt öl (de 1400 höjdmetrarna började ta ut sin rätt på en ovan kropp), som just då känns som det goaste jag någonsin druckit.


Glad att vara i mål. Samt har genast glömt att det var jobbigt att tävla. 

De tio milen till trots upplever jag tävlingen som relativt kort tidsmässigt, kanske för att jag denna gång slipper kramp. Den sista milen går via den lokala cykelklubbens ”teknikbana”, och ringlar sig sedan fram på en ås längs havet, med utsikt över Varbergs vackra fästning. Och plötsligt är jag i mål, efter fem timmars cyklande. På fjärde och sista plats av rekordfå startande i Damer 30. Femton minuter efter tvåan. Oändligt mycket tid men samtidigt ingen skada skedd. Jag är i mål, jag fick mina värdefulla cuppoäng och framförallt – jag har återigen bevisat för mig själv att pannbenet är det starkaste benet i kroppen. Och är det inte konstigt ändå, hur de där mörka tankarna från i början av loppet plötsligt känns så avlägsna. För visst tusan var det aldrig någon tvekan om att jag skulle fullfölja loppet? Nope. Dagens bedrift var dock att hålla svordomarna nere med hänsyn till Långlopps-filmens eventuella tittare. Hur det såg ut får ni se sociala kanaler inom kort.

NU ska jag åka och hämta en ny nummerlapp. Tävla är ju högst beroendeframkallande, och i jakt på den där farten i benen inför cupens avslutning (Västgötaloppet 23 sept) tror jag att just tävling är bästa metoden. Så igår slängde jag in en spontananmälan till landsvägsloppet Velothon Stockholm, som jag spanat på sedan det gick av stapeln förra året. Unikt i sitt slag, med avstängda vägar ändå ut till Nynäshamn. Med min sedvanliga förkärlek för vatten över huvudet valde jag att köra tävlingsklass. ”Damer Elit” kör 60 km istället för 160. Det blir mitt tredje landsvägslopp, och jag ska erkänna att jag är rätt rejält nervös. Asfalt är hårdare än rötter, och jag kommer ha fullt schå med att inte bli totalt avhängd av dessa schvenigt snabba damer. Starten går i Jordbro vid 07.30-snåret, och målgången mitt i Sthlms-smeten - närmare bestämt vid Zinkensdamms IP kl 09-ish (för de snabbaste). Så tar du söndagspromenaden på Söder imorgon kan du väl heja lite om du ser mig kravla mig fram längs målrakan. Läskigt och utanför komfortzonen, precis som med Vätternrundan i Team Mustasch. Med skillnaden att jag denna gång får klara mig utan 40 lagkamrater och istället stå på egna hjul. Spännande!

Är du också sugen på att spontanköra Velothon (160 eller 60 km, motion- eller tävlingsklass) så går det fint att anmäla sig på plats vid expoområdet vid Zinken idag fram till kl. 20). Läs mer här vetja


Hepp hepp!

/Hanna 


Dags för asfaltshärj på VELOTHON Stockholm imorgon. Cykla är ju kul oavsett underlag. Foto: Cykelrundan.se


Höstens första pannlampstur häromdagen. Härlig tur med LMXCC-gänget, som kör MTB på torsdagar kl 18.30 i Cykelcafé Le Monds regi. Haja på om du bor i Sthlm vetja! 

Bockstensturen – give me the god damn nummerlapp

1 sep 2017

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN tävling igen. Att efter två månaders uppehåll och fyra missade tävlingar få dra på sig nummerlappen igen känns ungefär som en fotmassage efter fem dagars non-stop tävlande i multisport. Sedan Ränneslättsturen i Eksjö, som var min senaste cuptävling, har två rejäla svängar sjuka i kombo med semester och övrigt civilt liv tryckt på pausknappen för både tävling och träning under merparten av juli och augusti. Strava-kontot är länsat på mil, och även om jag senaste veckorna smugit igång med lite aktivitet så är jag förmodligen i sämre form än vad jag var vid säsongens start. Men! (Nästan) lika glad är jag för det, för imorgon är det dags för Bockstensturen i Varberg. ÄNTLIGEN.


Fjällcykling i norska Geilo. En överkomlig upplevelse. 


Hälsade på härliga multisportbruden Emma Lockhart, som bosatt sig i fjällparadiset Geilo. 

Och jag är faktiskt inte bitter. Längre. När jag missade Cykelvasan däremot, och blev snuvad på nummerlappen för tredje gången i rad. DÅ var jag bitter. Så bitter att jag stängde säsongen mentalt, och började blicka mot 2018. ”Jahapp, vad finns för kul i agendan nästa år…”. Nu har jag dock haffat mitt förnuft och laddat om mentalt. Så nu är jag mest bara rastlös och tävlingssugen. Och till skillnad mot status vid senaste tävlingen (läs sliten kropp och med en skrumpen hjärna i behov av semester) är energikontot nu fulladdat efter en andra omgångens semester i Norge förra veckan. Nordens Nya Zeeland levererade i vanlig ordning storslagen natur, krispig luft och underbar livsglädje under vår nio dagar långa roadtrip. Med cyklar på taket, vandringskängorna snörade och tältprylar i bagaget körde vi en hyfsat spontan men maxad sväng runt Hardangervidda med omnejd. Odda, Husedalen, Trolltunga, Jondal, Bergen, Voss, Eidfjord, Geilo, Oslo och så hem till plattlandet igen. Norge alltså – what’s not to love?


En bra jäkla tältplats vid Trolltunga, Hardangervidda.

Frågan är nu om jag minns hur man tävlar. Eller ens hur man cyklar snabbt. Den senaste tiden har bjudit på typ ett (1) hårt pass, en intervallsväng mellan sjukorna som mest bara tog ner självförtroendet samt medförde att lungorna sköt ut sig själva medelst en sån där fallskärm de använder i militärflygplan. Lungorna kände sig beskjutna. ”Åååkej! Först ignorerar du oss i 1,5 månad, och sedan förväntar du dig exakt samma relation som innan!?”. Så ja, ärligt talat vet jag inte riktigt var vi har varandra inför morgondagen. Har även försökt anropa benmusklerna, som även rent visuellt verkar ha dragit sig tillbaka (kan vara noja, men nog tusan tappar man i muskler på en sån sväng). De har inte återkommit, men jag ska försöka peppa dem med ett väckningspass när jag är framme i Varberg ikväll. Wish me luck.


En av få cykelturer i augusti, men en väldigt fin sådan. I extremsportmeckat Voss. 

Så vad kan jag rimligtvis förvänta mig av morgondagen? Bockstensturen är ju lägligt nog (NOT) cupens längsta tävling med sina tio mil. De 1400 höjdmetrarna är inget extremt för en så lång distans, men de ska ju på något sätt ändå forceras för att nå målsnöret. Jag har en liiiten aning om att det likt under Billingeracet, då jag också var osäker på formen, kommer bjudas på en rejäl krampfest. Jag är nämligen urusel på att ”ta det lugnt första halvan då, så kan du ju trycka på sen” – som rådet från omtänksamma personer lyder. Jag kan liksom inte planera så. Hur klarar folk det ens? Jag blir svinstressad i starten och vill ju haka på de konkurrenter jag i slutändan hoppas slåss om placeringar med. Att släppa iväg dem och köra söndagscyklingen, i hopp om att de ska krokna längs vägen - svar NEJ. Men även jag inser mina begränsningar, och med detta i åtanke klurar jag på en strategi. En gyllene medelväg kanske, vem vet? Det enda som jag faktiskt VET är att det kommer bli jobbigt något djävulskt imorgon. Och att jag längtar efter det. Människor (läs iaf vi nummerlappsknarkare) är märkliga varelser ändå.


Här ska jag bo! Hittade vad som ser ut att vara ett mysigt vandrarhem, i en fästning i Varberg. 

Så vad blir målet imorgon? Jaa, vad ska jag säga. Min premiär i Mitsubichi MTB Challenge inleddes ju över all förväntan, och jag ledde cupen i min klass (D30) efter tre tävlingar. Sedan har det dalat rätt rejält, av förklarliga skäl. Nu handlar det inte om någon cuptotal, men jag är tokladdad att göra bästa möjliga av de två återstående. Vi är bara 16 tjejer totalt i tävlingsklass denna gång (till skillnad mot 30-40 i början av säsongen), så det märks att folk börjar bli trötta i benen efter en lång säsong. Men jag skippar faktiskt resultatmålet den här gången. Det blir liksom inte relevant, med den uppladdning jag haft. Jag kommer oavsett vilket köra så snabbt jag kan, men utifrån det läge jag får ett hum om först när starten gått.

Just ja! Rolig aka läskig pryl. Har blivit tillfrågad att köra med Långloppscupens kamera imorgon. Den som det senare görs en sammanfattande film ifrån. Det känns ju hyfsat utelämnande att fölk ska se hur jag kör, hur trött jag är och hur jag kommunicerar med mig själv (läs svär) under tävlingens gång. Men samtidigt kanske en grej som hjälper en att hålla fokus lättare. Dessutom ska ett batteri bytas någonstans längs vägen. OMG. Låt oss bara hoppas att krampfesten inte slår till alltför tidigt så att jag hamnar i ett random dike. Isf får jag nog kasta över kameran till någon annan likt en stafettpinne. Medtävlande – be prepared!

Oj, nu börjar de välbekanta fjärilarna flyga runt i magen. Som jag saknat dem <3

Hepp hepp!  

/Hanna

PS. Läs cupens uppladdningssnack med arrangören av Bockstensturen vetja. DS.


Okej då, en till från Norge. Ett glädjeskutt på klassiska Trolltunga. 


En av två roadtrip-vänner, Sofia. En sån där livspeppad en. 


Cyklistbageriet rullar vidare. Del 6 av artikelserien "Så bakas en cyklist" finns i nya Bicycling som landade häromdagen. Cykla och köp!



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!