Velothon Stockholm – en onödigt spännande historia - Hanna Näslund | Bicycling.se

Hanna Näslund


Hanna är en multisportande norrlänning som 2017 kör ”all in” på cykling. I samarbete med Mitsubishi MTB Challenge och Bicycling ska hon ta reda på hur mycket cyklist du kan bli på ett halvår – med rätt uppbackning. 30-åriga Hanna jobbar heltid med marknadsföring i Stockholm, och under säsongen väntar 11 tävlingar på 21 veckor. Resan följer du även i vår artikelserie ”Så bakas en cyklist”.

Velothon Stockholm – en onödigt spännande historia

11 sep 2017
av: Hanna Näslund

Söndag. Jag vaknar klockan 05.00, och undrar varför ingen förvarnat om solförmörkelsen. Inser snart att det är hösten som anlänt. Klär mig tidsenligt (dvs apatiskt) och äter en macka i sällskap av tända ljus, allt med känslan av stundande julotta snarare än cykeltävling. Det duggregnar ute. Anländer 06.30 till okänt industriområde i Jordbro, och får i sann spontanstartsanda veta på plats att banan består av 8x4 km-varv + transport till Sthlm. Typ GP-lopp-början. Just det där jag beskådat dagen innan, det där jag tycker verkar svinläskigt. Noterar att nattens spöregn inte helt oväntat gjort asfalten blöt. Perfekt! Som tur är lyckligt omedveten om mitt (icke)val av däck.

Jag använder den lokala skogstoaletten cirka sju ggr innan start. Förutom ett gäng poliser som ska spärra av trafiken lyser den stora publiken med sin absoluta frånvaro just i Jordbro. Skönt, tänker jag. Att starta i Dam Elit för att testa att "tävla landsväg på riktigt" känns alltmer som en dålig idé. När ångesten tycks ha nått sitt klimax fälls följande citat på startlinjen: "Järnvägsövergång nr 2 kändes lite sketchy", och "Vi har ju faktiskt mästartröjor från både (veteran)VM och SM i det här gänget". VARFÖR I HELVETE KAN JAG INTE BARA TÄVLA I MOTIONSKLASS SOM ALLA NORMALA MÄNNISKOR? Tänker jag. Sedan går starten. 


Valde bara bilder där det såg ut som att jag låg och drog hele ti'n. Foto: Bang Engström

Det trycks på rejält ut på första varvet, men efter några kilometer har hjärtat förstått vad som skett. Det är inte en hjärtattack, det är bara ett lopp efter den sedvanligt halvtaskiga uppvärmningen. Jag håller låg profil och tänker att jag inte behöver presentera mig i onödan. Som jag förvarnats om är det ju en "ryck och stöt"-sport av rang, och det inträffar tydligen i symbios med att jag plockar upp vattenflaskan. Snart är jag inne i även det, och kan börja andas för första gången på en halvtimme. Vägen är hyfsat ojämn på sina håll, och till skillnad från när du kör med "din" klunga (typ Vättern) förekommer ju inget pekande på hål eller lyktstolpar. Jag lyckas placera framhjulet i ett par gropar, med en obehaglig smäll som utfall, och är övertygad om att ramen gått i två lika stora bitar. Men cykeln verkar ha varit med förut.

Efter åtta varv och ett spurtpris (till någon annan alltså) rullar vi ut på autobahn mot Stockholm, med cirka 25 kilometer kvar till målgången i Zinkensdamm. OJ vilken känsla att cykla på avstängda vägar. När det är min tur att dra cyklar jag i mitten och till vänster istället för inträngs i högerspår, bara för att jag kan. Nog för att även Vätternrundan bitvis är bilfri, men på något sätt är det mäktigare nu, när jag susar fram i en tjejklunga. Samarbetet med att växeldra fungerar bitvis ganska dåligt, och utan att vara någon expert känns vi som ett relativt avvaktande gäng, och det görs inga direkta offensiver för att ta upp jakten på de två i täten, som leder med två minuter cirkus (en klunga ska ju kunna ta in rätt snabbt om den kan samla sina krafter, har en lärt sig i teorin när en såg Emma Johanssons OS-final senast).

Vid 15 km till mål börjar rondellerna ta vid. Asfalten är fortfarande blöt sedan nattens spöregn och morgonens dugg. Men nu när jag fått testa det här med hög fart i rondeller och kurvor (tack vare Team Mustasch på Vättern) tycker jag inte att det känns läskigt längre. Trodde jag i alla fall. Glad i hågen tar jag mig an den första, varpå mitt bakhjul är en millisekund från att släppa allt kontakt med jordens yta, och servera mig en härlig kroppstatuering i asfalt. Någon bakom ropar till av panikblandad förvåning (helt förståeligt med tanke på hur nära man ligger). Jag eller cykeln har med minusmarginal rätat upp ekipaget, och lätt överrumplad fortsätter jag cykla. Dock lite skakis, då jag inser att jag har rejält dåligt grepp och nu ska forcera X antal rondeller och kurvor innan jag kan andas ut i mål.


Det gäller att ha glada kläder i regnet. Foto: Bang Engström

Jag får ett par släpp till, och inser även att jag får undvika att stå upp och cykla, då bakhjulet bara spinner när jag försöker. ”Hur kunde jag INTE reflektera över att byta däck?”. Eller rättare sagt; hur kunde jag inte ens tänka på att man KAN byta däck även på en landsvägscykel? Det är visserligen första gången jag cyklar landsväg på blöt asfalt. Alltid ska man lära sig någonting nytt den hårda vägen. Jag blir betydligt mer avvaktande sista biten, och får gång på gång göra onödigt kraftiga igångdrag för att komma ikapp de andra efter mina bromsningar – numera modell självbevarelsedrift. Jag har dessutom och helt självklart gjort min beskärda del av dragjobb, och det börjar kännas i benen. Om inte annat börjar det kännas i benen att jag cyklat med en massa räääserbrudar i en och en halv timme.

I högerkurvan från Liljeholmsbron upp på Hornsgatan lyckas jag aldrig täppa igen luckan efter min senaste fegbromsning, och hur jag än trampar kommer jag inte ikapp när tempot nu skruvas upp rejält sista hundra metrarna innan mål. Samtidigt som övriga korsar målsnöret svänger jag upp på målrakan, och in i mål 18 sekunder efter resten av klungan, som spurtade om placering 3-8. Jag slutar på en niondeplats i ett väldigt litet startfält. Men lika glad är jag för det, och för att vara i mål utan större incidenter än så.



Så vad var grejen med att köra landsvägslopp egentligen? Jo. Kanske förvånar det många MTB-cyklister, men jag har upptäckt att jag faktiskt tycker att landsvägscykling är SJUKT kul. Fast på ett helt annat sätt än MTB. Farten är ju iofs gemensam, men i övrigt är det två olika sätt att tävla på. Landsvägscykling är också tekniskt på sitt sätt, men det handlar mycket om ren och skär åkstyrka. Och för mig, som är rätt stor på jorden för att vara tjej, så är det kul att testa vad ben och hjärta kan klara när du tar bort faktorer såsom höjdmeter och terräng. Dessutom finns en tävlingsnerv och ett strategiskt spel som jag helt klart går igång på. Så även om MTB fortfarande ligger mig närmast om hjärtat är jag helt klart sugen på mer asfaltskänning. Ska bara byta däck först och dra ner lite på däcktrycket. Eller byta väder.


So long,

Hanna

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtionio med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-09-12 13:44   Hanna Näslund

Tack Jonas! Då hoppas jag att lvg-cyklisterna kan ha överseende med både två fötter på jorden och en förkärlek för sadelväskor :)

 

2017-09-11 23:02   Jonas l

Kul, imponerande snabb första tävling :D lvgcyklister är även ibland väldigt petiga detaljer som på sista bilden. Alltid en fot på pedalen när man står över cykeln så ;)

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!