Cykelvasan 2017 - the story - Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Cykelvasan 2017 - the story

16 aug 2017
av: Ingrid Kjellström

Jag har varit sent ute när det gäller Cykelvasan. Sent ute med att fatta hajpen. Sent ute med att skriva RR. Sent ute med att gasa på i den ökända startbacken. Alltså var det ett omtumlande lopp för mig. Många känslor som växte från 0 till 100 under 3h20 min. Från att jag trodde att jag var ute på någon slags söndagsrunda, till att jag blev avhängd och insåg hur häftigt loppet var och fick revanchlust. Vi tar det från start.

cykelvasan

Damstarten på Cykelvasan, Foto: Henrik Öijer

Rullade i lördags morse ner från Högfjällets vidder och var något bitter. Tänkte att jag gärna hade stannat uppe i fjällen och cyklat många mil på vidderna istället för att köra grusvägsrace tillsammans med 13 000 andra cyklister. (De där tankarna är mest grundade i nervositet och flyktkänslor). Men 7,15 stod jag i startfållan tillsammans med 66 stycken andra damer, med gels instoppade i sport-BHn med och hög puls. Var taggad, men inte tillräckligt för att hänga med i den klassiskt hetsiga MTB-starten. Eller - jag hade inte wattz nog i benen för att göra det. Jag jagade den snabba klunga på cirka 15 damer som körde först upp för backen. Ville skrika "men hallå - vänta på mej ?!". Men hade nog inte ens kunnat göra det pga all min energi gick åt till att flåsa.

Hamnade i en andragrupp med ett tiotal tjejer - bland andra Anna Svärdström och Jessica Ericsson, två starka lvg- tjejer från Stockholm. Bra -  då kunde jag lita på att det skulle bli ordning i gruppen. Fick igång ett bra samarbete i gruppen och var så fokuserad på att hålla hjul - speciellt nedför fick jag hålla  då en norsk tjej (Erna Opseth) gasade på som om hon stulit sin cykel. Perfekt sällskap för mig (som har svårt att släppa bromsen utför). Upptäckte knappt att cyklister föll av och att vi plötsligt bara var fyra stycken kvar i gruppen. "Smidigt - överlev nu för tusan Ingrid" - fick jag peppa mig själv med. Fick dessutom rapporter om att vi hade fjorton tjejer framför oss, vilket var en lägra siffra än jag anade, och som lät som godis för öronen.

Försöker fejka att benen mår tipptopp halvvägs in i loppet. Tillsammans med Åsa Wallinder, Erna Opseth och Hanna Millved. Foto: Niclas Brus

Samarbetet i gruppen fortsatte klockrent - jag fick nästan rysningar emellanåt. Det är häftigt att cykla snabbt i grupp med tjejer där alla tar sitt ansvar. Och det var inte enkelt för mig, flera gånger tänkte jag "om någon höjer tempot i backen nu trillar jag i diket". Inne i Evertsberg hade vi dessutom några tjejer hack i häl på oss, men vi lyckades veja undan - även det mycket på grund av de andra tjejernas förmåga att köra på nerför (jag gjorde allt för att INTE tänka på de filmer jag sett av folk som kraschar i backarna nedför under Vasaloppet ski-edition).

Kilometerskyltarna tickade ner och jag längtade efter att smärtan skulle vara över. Det finns liksom inte så mycket tid att vila när man kör lagtempo på grusvägar. Men jag blev samtidigt lite ledsen över att vi skulle behöva göra upp om någon slags placering. (Ja, det är fånigt att spurta om plats 15, men är tävlingshornen väckta till liv går det inte att bli av med dem). Jag hade gärna sett oss cykla in som ett lag över mållinjen. Men med några kilometer kvar slog vi av på tempot och med några hundra meter kvar stack Hanna med mig på rullen. Och jag är ingen spurtare av rang men rullade in på en 16e plats på tiden 3,20,19.

Här finns resultat.

Jag är väldigt nöjd med tävlingen. Såklart att jag ville hänga med vinnaren Jennie Stenrhag uppför första backen EGENTLIGEN. Men den lilla del av mig som är rationell inser att det krävs flera wattz av benen innan jag är där, på toppen av backen på Jennies rulle. Glädjen från loppet grundar sig mycket i det fina lagarbetet jag fick med tjejerna jag körde loppet med! 

Några tankar kring CykelVasan:

- Det är något speciellt med loppet. Med hela eventet. Med musiken de spelar i starten. Med de glada funktionärerna i alla depåer. Med den stora grupp av människor från hela landet och i alla åldrar som tagit sig till Dalarna för detta. Jag visste det inte innan. Men nu har jag fått gåshud en gång och jag kommer vilja uppleva det igen.

- Fantastiskt arrangemang bakom loppet. Allt funkar tipptopp från det att man hämtar sin nummerlapp tills det att man får sin mat vid målgång. Det fanns till och med langning av flaskor i depåerna - super! (jag vet att många tycker att Cykelvasan är något dyr. Men efter att ha upplevt loppet kan jag inte hålla med om det).

- Att köra som tjej i tävlingsklass måste vara en VIP - upplevelse. Inga trånga stigar eller depåer! Eller farliga situationer med stora klungor. Jag är tacksam. Över att arrangören satsar på oss tjejer. Och över att jag inte är kille i detta fall, faktiskt... en eloge till alla er som kör i de lemmeltåg som bildas i startleden efter oss tjejer.

- Det är ett lättåkt lopp men att säga det är enbart till för landsvägscyklister tycker jag är fel. Jag körde på heldämpad MTB och är nöjd med det valet.

- Cykelsporten i Sverige! Om än inte så stor än så växer den och den klick av människor som rör sig inom den - så mycket glädje och passion! Älskar att se så många i rörelse - oavsett om de kör Cykelvasan på tre eller sex timmar.

Kategorier:
MTB 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiofyra med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!