Tjena Sverige, jag är hemma igen! Planen var att acklimatsera mig i lagom fart från cykeln. Tyvärr är cykeln ännu kvar i resväskan och istället fick jag nästan färdas med ambulans som första transport. Det blir aldrig som man tänkt sig och så vidare. Nu är jag förvisad till sängen ett tag och då hinner man med att reflektera över saker och ting och det är inte att underskatta.

Vad kommer jag att sakna mest från Schwiez?

- Bergen. Det finns ingenting som får de jobbiga stunderna på cykeln att försvinna lika snabbt som vyn över en bergsrygg. Sista veckan i Lausanne hittade jag en oas i form av en intervallbacke fem minuter från mitt hem. Hundra höjdmeter mjölksyra bakom knuten! Vart kan jag flytta i Sverige för att finna på detta?

- Mindre fix och styr innan cykelavfärd. Ibland funderar jag över hur det kan finnas så många cyklister på vägarna i Sverige? Det verkar vara ett mindre projekt för gemene svenske cyklist att komma upp på cykeln. De vita strumporna måste vara strykta och manglade, satelliterna måste stå i rätt kurs på himlen för att Garminklockan ska fungera och vinden måste blåsa från rätt håll. Mina schweiska/franska cyklistvänner har inte så många kritierer som ska uppfyllas för att de ska komma ut och cykla. De bara kör, oavsett om kläderna matchar eller ej.

- Ingen fixering kring maten. Tack alla svenska elitmotionärer för alla stories jag har kunnat dra när det blivit tyst runt middagsbordet. Det fungerar alltid att berätta om hur svenskarna "ser bröd och pasta som gift alla dagar i veckan förutom veckan innan Vättern, då äter de det tills de får stopp i magen". Eller "en vecka innan ett race dricker svenskarna svindyr och äcklig röd juice som får dem att kissa rött i tron på att det ska göra de snabbare" (rödbetsjuice).

- Inget behov av den digitala bekräftelsen. Vad som händer just där och då - vem som vinner den sista sprinten upp för toppen - väger tyngre i Schweiz än vad till exempel en placering på Strava gör. I Schweiz räknas cykelpasset även om det inte förevigats med foto på Instagram, pulskurva på Funbeat och bild av fikat på Facebook.

Nu ligger jag och är bitter i min säng men samtidigt har jag bestämt mig för att denna svackan ska få mig att vakna upp som optimist. Därför, vad är då det bästa med att komma hem till Sverige?

- Planeringen. Äntligen väntar uppstyrda rundor med exakta kilometerantal (nåja) och fikaplatser avtalade i god tid innan avfärd. Fantastiskt. Jag är trött på att stå halvbånkad utan teckning på telefonen bland fransmän som argumenterar om vilket håll hemåt ligger och om vi ens kan fylla på vatten inom några mils avstånd.

- Finrulle. Om någon som kommer köra med mig framöver upplever att jag kör vingligt eller ojämnt ber jag om ursäkt redan nu. Jag har cyklat med män som inte skolats i klungkörning utan drivs av sina instinkter under tio månader. Ser fram emot att cykla på finrulle bland cyklister här hemma som kan göra alla tecken från vägarna i sömnen.

- Maten. Vet någon hur många liter rödbetsjuice som är tillåtet att importera från Tyskland? Finns det en gräns har jag säkerligen överskridit den då jag under förra året gjorde allt jag kunde för quick-fix inför Kalmar Ironman och importerade fler liter av den ädla drycken.

Så fort jag är på benen igen är jag säker på att den sista listan kan göras längre! Den som väntar på något gott... och OBS, ta allt ovan med viss ironi. Jag ser fram emot att cykla med er alla svenskar!