Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar och som just nu tränar med Cape Epic 2020 som största mål. Finns också på Instagram under @ingridkjellstrom

Frisk med "go with the flow" - dieten

3 dec 2019

Mat och vad man stoppar i sig har aldrig varit lika mycket på tapeten som nu. Speciellt bland oss om tränar mycket – ibland får jag känslan av att dieten folk följer är viktigare än hur de tränar. Framförallt vegankost har lyfts mycket på sistone, delvis med anledning av dokumentären ”The Game Changers”. som handlar om elitidrottande veganer som nått toppresultat sedan de la om kosten *. Såg här om veckan tex någon som skrivit in "vegan" i sitt namn på Zwift (rätt kul - ger det extra powers i datorspelet tro?). 

Jag har varit vegetarian sen 2003. Det var långt innan det gick att läsa om CO2-avtryck på matförpackningarna, innan ord som "halloumi-ångest" fanns eller att veganism ansågs som en något heligt för vissa idrottare. Det var för övrigt innan jag själv ägnade mig åt någon form av konditionsidrott (jag red häst och var en djurvän) eller det fanns ett stort utbud av vego-produkter att köpa i matbutikerna.

*Intressant gällande denna film är att de som ligger bakom den antingen säljer veganska kokböcker eller ärtprotein. Ett inte helt opartiskt gäng?

Fika har alltid varit ett stående inslag i alla mina dieter.

Allt eftersom jag började idrotta och egentligen intressera mig för att bli snabbare började jag experimenterat friskt med olika vegetariska och veganska dieter (ni ska veta att det blivit enklare med åren när utbudet på vego-alternativ ökat i butikerna. För typ femton år sedan åt jag mest linser och bönor som jag fick blötlägga och göra egna inte alltid så lyckade "biffar", bullar och ihopkok).

Exempel på ”dieter” jag kört under åren: vegan som nästan bara äter gröna smoothies (häxbrygder), vegetarian som hetsar med att få i sig massa protein från olika kosttillskott, vegetarian som flyr laktos och gluten som synden.

Framförallt kan kort sagt säga att jag varit en oflexibel och rätt otacksam person vid många tillfällen. Blivit bjuden hem på middag till folk och ifrågasatt varför det inte finns veganska alternativ (för att jag just då är vegan för att jag läst något typ om att veganer cyklar lite snabbare än annat folk. Någon vecka senare kan jag gott och väl glömt av detta och ställt om till att bara vara vegetarian igen). Fått folk att panikåka till matbutiken eller ändra sina planer för att jag ska bli nöjd. Sådana manövrar är egentligen det allra sista jag önskar någon i sin redan stressade vardag. Att vara oflexibel och otacksam ligger längst ner på min bucket-list. (Förlåt alla som har fått stå ut med mig).

Egentligen är jag lyckligt lottad som egentligen kan äta precis vad som helst – jag är inte allergisk mot något (OBS – full förståelse för er som har allergier och därav måste vara ”oflexibla”). Av ovan nämnda ”dieter” jag följt finns det egentligen ingen av dem som har fått mig att må eller prestera avsevärt mycket bättre. Funny fact är att en av mina pallplatser på långloppscupen kom dagen efter att jag varit på bröllop och druckit en hel del skumpa.

Ett av mina bästa långlopp - en tredje plats på Lida Loop 2018 - körde jag dagen efter en fin salongsberusning i samband med ett bröllop. Minns att jag inte riktigt hann bli nervös innan jag stod halvsnurrig på startlinjen. Kanske ett vinnande koncept?

Senaste året kör jag något som jag kallar ”go with the flow”-dieten. Maten jag lagar själv är vegetarisk och jag väljer alltid det om det går. Men blir jag bjuden hem till någon som jag vet blir stressad över att typ behöva laga extra mat till mig – då kan jag äta fisk och kyckling och i vissa fall kött (tex från lokala bönder).

”Go with the flow”-dieten innebär egentligen att jag har slutat sätta upp flera förbud mot mig själv och min tillvaro. Värderar varje situation för sig och försöker tänka i det större perspektivet. Är det bäst att äta en kemiskt framställd bit soja (till detta skölvs många träd i vissa fall) eller vilt kött som en polare skjutit? Är det bäst att ta en skvätt röd mjölk i kaffet eller en skvätt mandelmjölk (som innehåller 10% mandel, resten vatten. Går för övrigt åt orimliga mängder vatten för att odla en enda mandel)? Är det bäst att äta svenska morötter eller sötpotatis (som rest långt från USA och numer säljer mycket mer än vanlig potatis pga blivit hajpad på instagam)? Jag fokuserar på att äta mat som inte rest långt, på att kasta så lite som möjligt (miljön kommer före min lilla värld där mina prestationer står i centrum) och på att inte lägga så mycket energi på att tänka på vad jag ska stoppa i mig.

Resultatet av min nya diet: jag har inte varit sjuk på mer än ett år (detta vågar jag knappt skriva ut – PEPPAR PEPPAR TA I TRÄD). Och jag tror mig ha varit frisk för att jag helt enkelt slutat ta mig själv och vad jag äter på så fruktansvärt stort allvar. Avdramatiserat det hela och stressar inte upp mig längre när jag tappar kontrollen (typ om vi stannar och fikar på en cykeltur och de inte har glutenfritt fika och havremjölk till kaffet). Tycker att det är synd att allt ska vara så svart eller vitt. Dokumentärer som visas med vegan-propaganda etc belyser bara elitidrottare som är hard-core-veganer eller all in köttätare.

Det finns inga filmer om oss som behöver tips och råd kring hur en ska tänka när det är som livet är mest. För oss som balanserar på en tunn tråd för att få både heltidsjobb och prestation på cykeln att fungera. Typ: vad ska jag äta när jag har ett jobbmöte som håller på tills 17 och sen en tävling på Zwift som börjar vid 18 (typiskt: inte läge att langa upp en grön smoothie ur väskan på mötesbordet)? Vad ska jag äta när jag kommer hem bonkad från ett kallt distanspass (typiskt: pallar ej ställa mig och koka bönor)? Eller vad ska jag äta när jag kör ett etapplopp i alperna dit vegetarian-propagandan inte nått ännu (och man måste äta 6000 kalorier om dagen för att palla med nästa etapp. Jo det hände mig. Kan avslöja att lösningen blev att bunkra extra mat under hotellsängen)?

Hör av er när det finns sådana filmer att kolla på så kanske jag kan värdera om min diet!

 

(H)julefrid?

22 dec 2014

Det är två dagar innan jul och jag sitter på Arlanda för jag tänkte fly lander över jul och nyår. Å ena sidan tar det emot - för jag inser hur konservativ jag är juletid. Jullåtar klingar fint, pepparkakor blir plötsligt en kulinarisk upplevelse och Kalle Anka en kulturell senasation. Men å andra sidan har jag under förra veckan jobbat extra som tjänsteman och jag får nästan magsår av att se hur andra människor orsakar sig själva magsår. Detta race för att julen ska bli perfekt ut i minsta droppe av dopp i grytan och lackat paket som ligger under granen. Jag har upplevt hur äldre män nästan slagits för att få sina bilar rena och kvinnor som gråter över att juleskummet inte finns i rätt smak. Till vilket pris då? Att vägga på julafton, efter lunch ungefär? Med ovan nämnda i åtanke känns det helt okej att fly landet. Hur som helst, slut på bladdret.

Under förra året upplevde jag aldrig vintercykling, det fanns inte i Schwiez, det var för varmt. I år är det oundkomligt, därför tänkte jag skriva ner några tankar om just cykling i tredubbla lager och vinterträning i allmänhet.

- "Sätter man inte dubbar på sin mtb så får man lite extra balansträning på köpet", tänkte den late och bekväma studenten. Sen låg jag i en isvak (!) nere på Tyresta Naturreservat i helgen efter att ha glidit som bambi på hal (tunn) is och där kan vi snacka obekvämt. Utrustning och cykelvård alltså, går inte att smita förbi! (det ska dock nämnas att det var en sådan fin dag att cykla igår att blöta underkläder var hanterligt).

- Frusna tår, kan man köpa sig undan det? Merionoullssulor, dubbla skoöverdrag, hoppa av cykeln och springa emellanåt. Jag kan lägga in en större insats om det är vad som krävs. Någon som har ett supertips att dela med sig av?

- Inomhusspinning 3 timmar, hur kan man ägna sig åt det innan det ens är minusgrader utomhus? Jag är rädd för hur rastlös jag skulle bli under ett sådant tillfälle. Typ nästan farlig för de som sitter bredvid mig. Frusna tår till trots - att spendera några timmar ute i dagsljus och få frisk luft och lerstänk på köpet (mtb), det är ett sant nöje i jämförelse med långspinning (jag håller fast vid det just nu, när det kylnar på förhoppningsvis snart är det kanske jag som hyllar långspinningen. All heder till er som har pannbenet!).

- Jag har en oerhört schizofren inställning till styrketräning. Man har ju hört att Emma Johansson squattar tungt vintertid och det är ju bra för motivationen. Jag kan ta mig till gymmet och vara astaggad, men sen händer det ofta att jag fastnar i en position där jag stirrar på de där blytunga stängerna och hoppas på att de kan lätta från marken av sig själva. Det är så tråkigt och så jobbigt att lyfta själv... det komiska är att Annie såg mig vid ett av dessa tillfällen, när jag slogs mot mig själv för att kriga igenom alla planerade set. Hon vågade inte säga hej då jag "såg så fokuserad ut". Snacka om att skenet kan bedra! Jag blir mer än gärna störd på gymmet..

-... eftersom gymmande i grupp tar träningen till nya höjder. Har några starka vänner som lyckats skrika på mig så att jag lyft tyngre än jag trodde att jag klarade av. Tack till er! Ni vet vilka ni är och jag beundrar er för att ni är starka som björnar. DET är ett vinnande koncept för att hänga av folk i backar till våren. Tror jag.

God jul och got nytt år!

#gourmetbiking is the new black

8 sep 2014

Det är NU det gäller - den där cyklingen som jag vet att alla tränat inför hela året. Fikacyklingen! När man säger att "ahmen nu är ju Vättern och Ironman över så nu kan vi skita i siffror och statistik och cykla och pratar med varandra utan att vara andfådda och så hinner vi sitta så länge och fika och ta påtår på kaffet flera gånger". Men icke! Fikacyklingen kan vara lömsk för det är givetvis någon som trissar upp tempot från start och man hänger på och försöker se oberörd ut mellan flåsandet och tänker i smyg "jo men han är väl i bra form nu, han har ju cyklat mycket i år, jag vågar inte be om att vi ska sänka tempot..det är fika snart ändå!". Så tänker alla i sällskapet samma sak men ingen har stake nog att be om att slippa ligga på maxpuls.

Det var inget undantag när jag skulle cykla runt Vaxholm med brorsan förra veckan. Tur att han lider av samma konstanta Vargahunger som jag, dvs han är inte den som säger nej till att fika fler än EN gånger under ett pass. Och så hinner jag vila benen när han fyller på med burgare!

Stämningen blev inte direkt hellre mindre hetsk av att snorungen satt på en fixie och jag på en Ironman-kittad fjäderlätt cykel. Tur att man kan skylla på att en ironman har minst några veckors återhämtningsperiod!

Med oss i truppen hade vi även Min Hjälpryttare, det vill säga Fransmannen som kånkat på mig runt i Europa under senaste året. Vi har bland annat klättrat upp för Alp d´Huez, slagits mot motvinden i Holland, varit de första turisterna som cyklat på busstråket ut till ön Venedig i Italien...

Jag är så himla lycklig som upptäckt en stor del av Europa från hojen med gediget sällskap. Nu var det min tur att agera Hjälpryttare och visa upp de vägar som fått och motiverat mig till att börja cykla. Och jag kan berätta att det inte var särskilt svårt. Jag är minst lika lycklig över att lärt mig cykla i Sverige och att dessutom kunna kunna visa upp skärgården, fin och böljande asfalt och typ Hembyggsgården i Vaxholms kakbuffé för mitt sällskap. Att cykla utanför landet har vidgat mina vyer men dessutom fått mig att inse att vi sitter på en Cykelskatt här hemma!

#gourmetbiking, det är min nya favorithashtag. Och då snackar vi inte om konsten i att fika tills det sprutar grädde ur öronen, utan istället att plocka russinen ur kakan. Då tänker jag på allt från vilken rulle man lägger sig på (sällskapet), till vilka vägar man kör och vad man väljer att få ut från sitt pass. Man behöver till exempel inte köra sina intervaller inne på trainern - på Lidingö utanför Stockholm finns ypperliga backar om man söker mjöksyrstunga ben! På köpet får man även frisk luft och bra utsikt.

Jag är ännu så tacksam varje gång jag cyklar och nu när jag inte har en Ironman i bakhuvudet hela tiden uppskattar jag Sverige och dess omgivningar mer. Som inflyttad i Stockholm har hojen lärt mig att hitta runt och bortom rusningstrafiken. Och även fått mig att inse att jag inte behöver åka till Schweiz för att ha kul på cykeln!

Typiskt gourmetbiking är även CK08 Damelits träningstävlingar för tjejer. Där ingår såväl bra sällskap som mjölksyra och fika! Sista omgången för säsongen går 20 september! Några andra fincyklister är Team Sky Blue, en tjejgrupp uppstartad av Susanne Ljungskog. Jag och CK08 Ride of Hope har varit med och lett några gruppcyklingar med dem - trevligare klunga får man leta efter! Bra tips till er tjejer i alla åldrar och cykelkunskaper som letar efter sällskap på vägarna.

När man vilat tillräckligt

13 maj 2014

Jag har vilat i typ tio dagar sedan min multisporttävling och det är inte roligt längre. Det var ett nöje de första dagarna – att ta tidernas sovmorgon och sova ut ”bakfyllan”, äta glass flera gånger om dagen ”för det går ändå på ett ut” och få frågor om varför man linkade fram i skolan ”I just did 8500 meters of elevation running and biking last week. No big deal, just a bit stiff”. Men nu, när tävlingen börjar bli en gammal merit, när jag ätit igen alla kalorier som jag sprang bort i bergen och när jag inte kan skylla på stelhet längre – då är det inte okej längre. Skönt att jag inte är ensam:

Jag är äldst (och segast, men definitivt inte snabbast) i min schweizisk/franska träningskrets och brukar därför vara vis nog att tala om för alla att ”det är när man vilar som man blir stark. Musklerna kan inte gro om man rör på sig hela tiden”. Det är fin och logisk matematik för skallen men inte för kroppen. Jag kan inte riktigt hantera mig själv när kroppen bestämt sig för att det inte är kul att plugga 12 timmar om dagen, läsa alla bra bloggar och kolla på serier.

Mer seriöst talat. Det är mina ben som är haken. Det började med en stel höft, som hellre gillar att cykla än att springa, som gnällde under tävlingen. Även vänster vad stod inte riktigt pall och jag sträckte den och fick kramp i den samtidigt under en av tävlingens kallaste dagar.  Försökte quick-fixa detta med kompressionstrumpor, vilket resulterade i att fötterna och anklarna svullnade upp. Och så har det fortsatt – så fort en del av benen börjar kännas bra så börjar det göra ont på något annat ställe. När jag trodde att jag kunde cykla igen igår fick jag igen genom att insida knäskål gör skitont på båda sidorna (hann i alla fall plåta lite kor när jag stannade och stretchade. Bild ovan). Är det någon som känner till det? Ömma insida knän alltså. Kan någon ge mig några tips för rehab i såndana fall? Jag vore evigt tacksam.

Jag vet att jag får skylla mig själv eftersom jag utsatte min kropp för typ ett krig när jag ställde upp i multisport. Jag loggar dock upplevelsen som en av de häftigaste möjligheterna jag fått som ”turist” i Schweiz och jag ångrar det inte. Och jag vet att tio dagars vila inte är någonting i jämförelse med till exempel hur min norska polare hade det när han bröt ryggen under en skidtur i vintras. Jag ska inte klaga! Men jag gnäller lite, mina ben vill ju helst upp på fincykeln igen…

Föresten - om ni inte tillhör kategorin människor "bitter och avis på Facebook" (den kategorin jag tillhör just nu) så borde ni spana in vad tjejerna i CK08 ROH gör den här veckan. De är i Spanien och cyklar! Har kul i bergen, tränar på att köra ihop sig och har det säkert alldeles alldeles fantastiskt.

Quick-fix till sommarformen?

10 mar 2014

Jag har sett att det är många i Sverige som gjort landsvägspremiär för året i helgen. Gratulerar! Detta är dock synonymt med att man inte längre kan skylla på tung vintercykel, winter-shape och andra parametrar som gör att Garmin inte visar fina siffror i medelhastighet. Jag provade ett quick-fix för att snabbt skala av de där vinterkilona som inte gör sig så väl i bibs och tight tävlingströja.

Köpte nämligen en ost av en schwesisk bonde uppe i bergen förra helgen när jag åkte skidor. Osten förvarades i en källare som inte alls skulle vara godkänd enligt några svenska hygienregler. Men den var riktigt god, speciellt efter fem timmar på skidor. Precis som jag och mina polare skämtade om blev jag dock givetvis rejält magsjuk lagom till helgen. Förvisad till sängen under ett par dygn, men kom ut på andra sidan cirka tre kilo lättare och med ett rejält cykelsug i benen (eftersom våren gjorde sin ankomst även i Lausanne den här helgen). Rackarns så det ska gå i backarna nu när jag kommer snitta högre watt per kilo kroppsvikt av mig själv! Snacka om att det var värt att ligga i fosterställning ett par dagar!

Det komiska med den här historien är att de fransmän jag bor med inte blev magsjuka. Och så är det den svenska tjejen i kollektivet som är fröken nyttig och predikar om vikten av att äta stabil frukost, protein till varje måltid och ehhh.. kanske inte vin till maten på vardagar? Fransmännen tycker jag är galen som ödslar två minuter på att värma frukostgröten i micron varje morgon. Varför göra en sådan uppoffring när man kan hälla upp "Nougat pillows" i en skål på tre sekunder? Att man käkat gröt och tagit sina vitamintabletter till frukost i flera år är inte så mycket värt när magen inte pallar inhemsk ost...

Nej, jag rekommenderar ingen att komma i form genom maginfluensa. Vart jag vill komma med detta är att mina franska roommates är några av de mest friska och energifyllda personer jag känner. De är bevislingen friskare än mig, springer snabbare än mig och bestiger högre toppar än mig. Ändå har de aldrig hört talas om LCHF, 5:2-fasta eller raw food. De käkar vad som faller de i smaken tills de är mätta och belåtna och det är bra så. Det är riktigt givande och roligt att bo och träna med dem. Jag tror vi kan mötas någonstans i en komprimiss mellan gröten och vinet.

Personligen har jag lidit av "hälsodjävulen" i mycket värre form än vad jag gör just nu och bettet mig vansinnigt. Bara druckit proteinshake efter fem timmar distanspass (måste ju bygga upp kroppen!), undvikit frukt (för mycket socker!) och tackat nej till all alkohol (inte bra för återhämtningen!). Gått runt med en konstant knorrande mage, för låga energinivåer och ångest. Kallat det "bra för formen" när vi alla egentligen vet vad det handlar om: all extra vikt är av ondo!

Lisa Ström skrev ett riktigt bra blogginlägg om raw food och "ren" kost som jag tycker att alla ska läsa och reflektera över. Petra Månström skrev också om ett liknande ämne, nämligen det där med formnojan. Kloka kvinnor!

Själv insåg jag att det är mycket roligare att cykla och faktiskt att leva när man käkar och dricker lagom mycket av det där som man gillar och som ger energi. Det tog mig dock några smällar rakt in i kaklet innan poletten trillade ner, finns mer att läsa om här. Jag tror att ett glatt humör och livsglädje ger bra mycket mer för både fart och form i slutändan än om jag väger några kilo mindre eller levt typ "rent och glutenfritt".

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!