Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar och som just nu tränar med Cape Epic 2020 som största mål. Finns också på Instagram under @ingridkjellstrom

Frisk med "go with the flow" - dieten

3 dec 2019

Mat och vad man stoppar i sig har aldrig varit lika mycket på tapeten som nu. Speciellt bland oss om tränar mycket – ibland får jag känslan av att dieten folk följer är viktigare än hur de tränar. Framförallt vegankost har lyfts mycket på sistone, delvis med anledning av dokumentären ”The Game Changers”. som handlar om elitidrottande veganer som nått toppresultat sedan de la om kosten *. Såg här om veckan tex någon som skrivit in "vegan" i sitt namn på Zwift (rätt kul - ger det extra powers i datorspelet tro?). 

Jag har varit vegetarian sen 2003. Det var långt innan det gick att läsa om CO2-avtryck på matförpackningarna, innan ord som "halloumi-ångest" fanns eller att veganism ansågs som en något heligt för vissa idrottare. Det var för övrigt innan jag själv ägnade mig åt någon form av konditionsidrott (jag red häst och var en djurvän) eller det fanns ett stort utbud av vego-produkter att köpa i matbutikerna.

*Intressant gällande denna film är att de som ligger bakom den antingen säljer veganska kokböcker eller ärtprotein. Ett inte helt opartiskt gäng?

Fika har alltid varit ett stående inslag i alla mina dieter.

Allt eftersom jag började idrotta och egentligen intressera mig för att bli snabbare började jag experimenterat friskt med olika vegetariska och veganska dieter (ni ska veta att det blivit enklare med åren när utbudet på vego-alternativ ökat i butikerna. För typ femton år sedan åt jag mest linser och bönor som jag fick blötlägga och göra egna inte alltid så lyckade "biffar", bullar och ihopkok).

Exempel på ”dieter” jag kört under åren: vegan som nästan bara äter gröna smoothies (häxbrygder), vegetarian som hetsar med att få i sig massa protein från olika kosttillskott, vegetarian som flyr laktos och gluten som synden.

Framförallt kan kort sagt säga att jag varit en oflexibel och rätt otacksam person vid många tillfällen. Blivit bjuden hem på middag till folk och ifrågasatt varför det inte finns veganska alternativ (för att jag just då är vegan för att jag läst något typ om att veganer cyklar lite snabbare än annat folk. Någon vecka senare kan jag gott och väl glömt av detta och ställt om till att bara vara vegetarian igen). Fått folk att panikåka till matbutiken eller ändra sina planer för att jag ska bli nöjd. Sådana manövrar är egentligen det allra sista jag önskar någon i sin redan stressade vardag. Att vara oflexibel och otacksam ligger längst ner på min bucket-list. (Förlåt alla som har fått stå ut med mig).

Egentligen är jag lyckligt lottad som egentligen kan äta precis vad som helst – jag är inte allergisk mot något (OBS – full förståelse för er som har allergier och därav måste vara ”oflexibla”). Av ovan nämnda ”dieter” jag följt finns det egentligen ingen av dem som har fått mig att må eller prestera avsevärt mycket bättre. Funny fact är att en av mina pallplatser på långloppscupen kom dagen efter att jag varit på bröllop och druckit en hel del skumpa.

Ett av mina bästa långlopp - en tredje plats på Lida Loop 2018 - körde jag dagen efter en fin salongsberusning i samband med ett bröllop. Minns att jag inte riktigt hann bli nervös innan jag stod halvsnurrig på startlinjen. Kanske ett vinnande koncept?

Senaste året kör jag något som jag kallar ”go with the flow”-dieten. Maten jag lagar själv är vegetarisk och jag väljer alltid det om det går. Men blir jag bjuden hem till någon som jag vet blir stressad över att typ behöva laga extra mat till mig – då kan jag äta fisk och kyckling och i vissa fall kött (tex från lokala bönder).

”Go with the flow”-dieten innebär egentligen att jag har slutat sätta upp flera förbud mot mig själv och min tillvaro. Värderar varje situation för sig och försöker tänka i det större perspektivet. Är det bäst att äta en kemiskt framställd bit soja (till detta skölvs många träd i vissa fall) eller vilt kött som en polare skjutit? Är det bäst att ta en skvätt röd mjölk i kaffet eller en skvätt mandelmjölk (som innehåller 10% mandel, resten vatten. Går för övrigt åt orimliga mängder vatten för att odla en enda mandel)? Är det bäst att äta svenska morötter eller sötpotatis (som rest långt från USA och numer säljer mycket mer än vanlig potatis pga blivit hajpad på instagam)? Jag fokuserar på att äta mat som inte rest långt, på att kasta så lite som möjligt (miljön kommer före min lilla värld där mina prestationer står i centrum) och på att inte lägga så mycket energi på att tänka på vad jag ska stoppa i mig.

Resultatet av min nya diet: jag har inte varit sjuk på mer än ett år (detta vågar jag knappt skriva ut – PEPPAR PEPPAR TA I TRÄD). Och jag tror mig ha varit frisk för att jag helt enkelt slutat ta mig själv och vad jag äter på så fruktansvärt stort allvar. Avdramatiserat det hela och stressar inte upp mig längre när jag tappar kontrollen (typ om vi stannar och fikar på en cykeltur och de inte har glutenfritt fika och havremjölk till kaffet). Tycker att det är synd att allt ska vara så svart eller vitt. Dokumentärer som visas med vegan-propaganda etc belyser bara elitidrottare som är hard-core-veganer eller all in köttätare.

Det finns inga filmer om oss som behöver tips och råd kring hur en ska tänka när det är som livet är mest. För oss som balanserar på en tunn tråd för att få både heltidsjobb och prestation på cykeln att fungera. Typ: vad ska jag äta när jag har ett jobbmöte som håller på tills 17 och sen en tävling på Zwift som börjar vid 18 (typiskt: inte läge att langa upp en grön smoothie ur väskan på mötesbordet)? Vad ska jag äta när jag kommer hem bonkad från ett kallt distanspass (typiskt: pallar ej ställa mig och koka bönor)? Eller vad ska jag äta när jag kör ett etapplopp i alperna dit vegetarian-propagandan inte nått ännu (och man måste äta 6000 kalorier om dagen för att palla med nästa etapp. Jo det hände mig. Kan avslöja att lösningen blev att bunkra extra mat under hotellsängen)?

Hör av er när det finns sådana filmer att kolla på så kanske jag kan värdera om min diet!

 

Jag jobbar som Team Sky

7 feb 2016

"Jeg ska stå på ski med Team Sky" säger Anna sådär hurtigt norskt till mej när vi ses i Trondheim i januari.

Men vad är det du säger???

Kontrade jag min norska väninna med.

Min vän skulle en förmiddag i januari åka skidor med delar av Team Sky för att de kom på besök till Trondheim. De var på besök för att få hjälp av Anna och hennes kollegor att prova ut nya och mer aero-dynamiska kläder i en vindtunnel inför säsongen. Anna är doktorand inom strömningsmekanik på det tekniska universitetet i Trondheim. När man får läsa om vad hon och hennes kollegor gör på dagarna önskar jag att jag också hade ett sånt coolt jobb - "Team Sky får drakthjelp av forskere i Norge".

Jag frågade om hon inte kunde smygplåta Chris Froome när han satt på ändan på skidorna. Svaret blev nej, han var inte med på besöket till Trondheim. Försmädligt. Ändå är det inte många som har så kul på jobbet som Anna nu under midvintern kan jag tänka mej.

För visst är det lite tungt just nu? Även om det börjar bli ljusare på eftermiddagarna och en barmarkssäsong är inom knappt synhåll svär jag dagligen över slask och rullgrus och annat ocharmigt som präglar inte-riktigt-vinter-Stockholm.

För att roa mej själv jobbar jag lite som Team Sky - med detaljerna och tekniken. Jag älskar ju när man kan sätta sifffror och räkna på saker och ting. Jag har ju tyvärr ingen vindtunnel i närheten men till exempel bokför jag mina små framsteg i benböj i Excel och plottar snygga tabeller för att peppa mej själv. Jag har också börjat använda träningsappen Training Peaks genom min coach Magnus Bäckstedt. Programmet har ett belöningssystem i form av att träningspass som uppfyllts enligt plan blir gröna när de är uppladdade.

Låter det torrt - att jag sitter och ler över Excel-ark och gröna boxar? Jag är glad över att jag är lättroad!

Brukar skoja med skidåkande kompisar som lägger mer tid på att valla och snacka valla än att åka skidor att de endast gör det för att de inte kan bli snabbare på skidorna längre. Då måste de ju liksom lägga om fokus för att ändå lägga ner tid i sin älskade sport. Är det ditåt jag också är på väg? Time will tell!

Det är i gryningen det händer

5 nov 2015

När du snoozar alarmet på mobilen, när du har tunnelseende fram till kaffebryggaren på morgonen, när du trängs i kollektivtrafiken på väg till jobbet – då har redan grejer hänt på Djurgården i Stockholm. #CHINADONE är ett gäng som kör morgonspinns flera dagar i veckan. Upplägget är enkelt – de ses vid Djurgårdsbron och sätter sedan av i fullt fart upp mot Blockhusudden och tillbaka över Gärdet och Radiohuset. Uppsamling vid bron efter ett varv och sedan körs ett till varv som sedan avslutas med spurt till ett bageri för morgonkaffe.

Foto: Hagen Bender

Jag fick nys om gruppen för ett par veckor sedan och bestämde mig för att göra revolt mot morgon-snoozaren i mig och prova på att cykla med dem. Det är under två minuter efter det att alarmet gått igång och man yrvaket drar på sig bibs:en och letar fram sina lampor i mörkret som inte är särskilt behagliga. Men dessa har man snabbt glömt bort när man kommit ut och upp på cykeln och trampat igång blodcirkulationen. Det är lite pinsamt att jag glömt bort hur mycket energi jag får av att bara lyssna till mina egna andetag och bara se lampans sken framför mig i morgonmörkret. Det är meditation – vissa behöver yoga och mindfullness – för mej faller alla bitar på plats i skallen när jag cyklar på morgonen. Framförallt för att man inte riktigt hinner bråka med sig själv om hurvida man ska köra hårt eller inte.

Foto: Klas Nordentjell

För har man stigit upp i ottan ska man köra hårt – det är en approach som gruppen verkar ha. Fördelen med att rejsa på Djurgården på morgonen är att trafiken är i princip obefintlig och att man inte har långt hem om man blir avhängd (!). Eller nej fel – hittills har ingen lämnat mej ensam även om jag tappar hjul och får lida pin för att komma ikapp emellanåt. Och det allra viktigaste – det finns ingenting som smakar så gott som kaffe och bulle när man svettats en timme. När man efter en genomkörare på cykeln och gofrulle cyklar på skakiga ben till jobbet har man en skön känsla i kroppen som sitter i hela dagen.

Grupper som Le Peloton har spridit ringar på vattnet över hela Sverige och det har under året ploppat upp flera grupper med cyklister som insett hur fantastiskt det är att börja morgonen på cykeln. Faktum är att #CHINADONE funnits under flera år. Bakom initiativet står bland andra Klas Nordentjell som även är med i CK Barriär.

Foto: Emil Rosenberg

Var det någon som kunde missa Cykelklubben Barriär under SM i cyclocross för ett par veckor sedan? CK Barriär är en renodlad CX-klubb som startats i år på initiativ av cyklister i Sverige vars hjärtan slår extra hårt för CX. De går all in och vill sprida den belgiska CX-andan i Sverige med allt vad det innebär från att kötta i leran i skin-suits till att ha riktigt kul tillsammans under rejs och skåla med bärs efter målgång.

Foto: Thomas Niemi

Jag tycker att de fyller i många av de hål som saknats inom svenska cyklism. De kör riktigt hårt och bra men är samtidigt prestigelösa, snygga och har en skön och öppen attityd. Jag tror och hoppas att vi kommer få se mer av dem och cyclocross i Sverige framöver!

Här finns de på Instagram.

Le Peloton - att bli avhängd till ett beroende

21 sep 2014

Le Peloton har sedan sin uppstart förra året varit väl känt bland cyklister i Stockholm. Konceptet är att mötas tidigt två morgnar i veckan i utanför Urban Deli i Sickla för att köra varandra trötta innan frukost. Det har blivit så populärt att en liknande grupp startats upp även norr om Stockholm. Mer information finns på Le Pelotons Facebooksida här eller hemsidan här.

För de som inte cyklat med Le Peloton kan man lätt tro att cyklisterna mest samlas för att ta selfies över en god frukost på ett hippt Södermalmsfik. Skämt och sido - nu inser jag varför man inte får se bilder på någon som cyklar utan endast foton av kaffe latte och flinande cyklister på Instagram på onsdagar och fredagar. Det går för snabbt för att hinna plåta cyklister i klungan mellan klockan 6 och 7.

En kombination av lättja och feghet fick mig att inte våga mig upp till tidiga morgnar med Le Peloton förrän en "snäll grupp" utannonserades på Facebook. Den är till för oss som inte vill ställa klockan ohumant tidigt för att sedan få ligga på rulle i max typ en minut i ett industriområde och sedan bli avhängd. Le Pelotons första grupp kör ju skitsnabbt. Den andra gruppen ska på pappret hålla betydigt lägre tempo.

Trots det var jag nervös när jag rullade ner till Sickla på öde gator för ett par veckor sedan. Det kändes lite bättre när jag såg att fler än jag, faktiskt många - säkert 40-50 cyklister, samlats för att cykla i soluppgången. Däremot kändes det inte bättre efter cirka tre minuter cykling i klungan. Ryckigt och lite vingligt, det är vanligt för en grupp cyklister som inte kört tillsammans tidigare och det är okej. Men tempot var högre än det som utlovats och plötsligt tog hela gruppen vänster upp för en backe utan att jag var med på noterna.

Ilskan steg i takt med pulsen när jag fick jaga ikapp gruppen upp för backen. Jag trodde vi skulle köra tillsammans?! Jag är en sosse-cyklist som efter flera Vättern-satsningar hör "alla ska med" eka i min skalle, speciellt i uppförsbackar. Fattade typ inte de andra vilken kraft de förlorade i gruppen om de hängde av mig efter bara ett par kilometer?!

Ingen fara på taket - jag kom ikapp gruppen. Kunde andas ut när jag hade en rulle framför mig igen. Men inte länge till - när nästa uppförsbacke kom fick jag tugga styrlinda och lyssna på mina egna ilskna tankar "himla hetspellar, varför kan de inte slå av på tempot när det går uppför?!".

Efter ett par gånger på maxpuls var jag dock för trött för att ens höra mig själv gnälla. Jag bara körde. Och då började det gå upp för mig - vi kör tillsammans! Det är jobbigt men det är riktigt kul! Vi kör tillsammans för att få bra träning. Man behöver inte säga så mycket i gruppen - alla har samma mål, att ta i ordentligt och att bli svettiga. Ett tyst avtal som ackompiljeras av den vackra soluppgången över Stockholm.

Efter en timme och lite mer än tre mil körning i söderort rullade vi tillbaka in över Södermalm igen och mitt humör var, trots några rejäla dippar, betydligt bättre än när jag vaknade samma morgon. Jag kom även ihåg att jag hörde ledaren, Nicolas Remires, säga något i stil med att "om man går upp tidigt för att träna så ska man få sig ett bra pass och en genomkörare" i en intervju på Husky Podcast. Tror inte att jag riktigt förstod vad han menade förrän att faktiskt provat på det själv. En timmes cykling med Le Peleton kan vara en av mina mest effektiva träningstimmar i år.

Som grädde på moset serverar dessutom Cykelcafé Le Mond frukostbuffé klockan sju, vilket är precis vad en hungrig och matt cyklist vill ha efter en timmes hårdkörning. Detta dessutom tillsammans med andra cyklister som är lika trött-glad-svettiga som du själv. Perfekt start på morgonen! 

Till er som inte provat att köra med Le Peloton än - jag rekommenderar det varmt. Du kommer bli trött, men du kommer få bra träning och garanterat komma i från passet mer nöjd och glad än vad du var innan! Själv längtar jag till onsdagar och fredagar med skräckblandad förtjustning och grämer mig över att racersäsongen snart är över! (men gruppen för vidare på CX under vintern).

Tack Catarina Axelsson för bilderna!

The botten is nådd - men det är aldrig för sent!

12 jul 2014

Samtidigt som the ladies ur CK08 ROH och många andra cyklister är och lever på loppan på U6 i Tidaholm glädjer jag mig åt små saker i vardagen. Vet ni till exempel hur glad man kan bli av att packa upp en cykel som tvingats ligga i en låda i två veckor? Eller hur gott det smakar med kaffe efter att man mått så illa att knappt finjuice går att svälja ner i tio dagar? Nu är det hopp om livet igen och jag går runt och småler åt att vara mig själv igen - med ett par ben som kan cykla, en kopp som kräver kaffe och en skalle som knappt kan slå upp ögonen utan att den börjar planera vart och när nästa träningstur ska äga rum.

Jag hatar att klaga över formen och sånt. Just nu är jag glad över att jag ens får och kan cykla att jag tycker att det är en toppform i sig. Men jag behövde inte få bekräftat för mig själv att - nej det kommer inte sättas några PB här framöver. Någon annan gjorde det åt mig.

Min pappa. Farsan som började cykla när jag och brorsan kom hem till Gränna från Stockholm och sa att "nej men lägg av med orientering, man ska cykla nu". Han köpte en cykel på Blocket för 200 spänn och började cykla. Varje gång jag har kommit hem från storstan har han gladeligen gjort mig sällskap. Även om jag läxat upp honom rejält för att han inte kan cykla i klunga eller nästan mobbat honom för att han brutit mot alla stilregler som finns. Han har alltid ställt upp, låtit sig bli avhängd när jag haft turen att vara i goform, eller gjort gott sällskap när jag kommit hem från storstan som en skadeskjuten fågel och varit i behov av terapicykling. 

Men den här gången var måttet rågat. "Nej, du borde börja cykla själv Ingrid. Jag har jobb att göra i trädgården". Det där är ju bullshit. Jag vet vad det handlar om. Pappa är orolig för att vi ska cykla så långsamt att det spräcker hans skamgräns. Kanske 25 km/h, kanske 30. Jag vet inte. Jag bara vet att pappas målmedvetna slit till Vätternrundan format honom till en superseg cykelgubbe och den nivån är inte jag på längre.

Jag fick göra cykeldebut solo, vilket inte heller är fy skam eftersom min cykel är snygg och världens bästa dejt alla dagar i veckan. Jag cyklade en fin tur runt sjöarna Ören och Bunn väster om Gränna - en tur som bara är en bråkdel av turen runt Vättern men dubbelt så fin. Givetvis frågade pappa hur snabbt jag cyklat när jag kom hem och jag svarade 34 km/h. Han tappade hakan - hur kunde det vara sant när jag inte kunde stå på benen för en vecka sedan?

Rent tekniskt cyklade jag givetvis inte så snabbt. Men det kändes så i min skalle eftersom jag var cykellycklig. Jag vet inte hur snabbt jag cyklade - jag har gjort slut med Garmin. Siffror och snitt är hemskt sekundärt för mig just nu när jag bara vill fira att jag står på benen igen. 

Det fina med cykling är att det aldrig är för sent att börja. Pappa är ett levande exempel på det och det gör mig så glad. Vad som även gör mig glad är att det bara finns ett håll min form kan gå ut nu och det är upp! Perfekt eftersom Sverige är fint och vädret är vackert! Nu kör vi!

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!