Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med Team She Rides powered by Scott. Finns också på Instagram under @ingridkjell

Behind the scenes - Team She Rides

12 feb 2018

Äntligen kan jag berätta: vi har startat Team She Rides!

Det här är en historia som började på en startlinje på ett långlopp i våras. (Långa Lugnet i Falun, i maj). Jag hade gissningsvis en puls som överskred tröskel redan innan startskottet skulle gå. Inte nog med att jag hade problem med att fokusera på mig själv - varför såg alla andra tjejer bredvid mig på startlinjen så starka ut? Varenda en av dem gjorde mig mer eller mindre starstrucked. Utöver dessa tankar - tillsammans med all nervositet - hann jag tänka - "varför har vi alla olika kläder på oss, varför kör vi inte några av oss för samma klubb?".

she rides 4

Voila: Team She Rides, Foto: Lina Bylund

För att göra en lång historia kort. Eller närmare bestämt: det som först var en beundran till alla de tjejer som tävlade MTB och långlopp mot mej fortsatte som några Facebook-meddelande. Först lugnt och avvaktande - "hej, jag såg dej på tävlingen i helgen, vad stark du var" till att snabbt växa till många många meddelanden varje dag och till "kanske ska vi bilda en klubb - ett starkt damlag".

Lite mer än ett halvår senare har många drömmar slagit in.

Jag har varit med och startat upp ett damlag tillsammans med Jessica Clarén, Hanna Näslund, Sara Öberg och Sue Paz.

Närmare bestämt såhär:

Det såddes ett frö för länge sedan – om att göra cykelsporten mer öppen för alla och underlätta och bidra till att fler tar sig ut och upplever det fantastiska med att sitta på en cykel. She Rides föddes och communityn är idag vibrerande stark och en magisk samling av människor som alla har stora hjärtan och hjälper varandra att just lyfta, inspirera och inspireras av varann. I våras så började en annan tanke gro och nu i februari 2018 har vi knutit i hop säcken och tar nästa kliv att göra damcykling mer uppmärksammat och inbjudande – She Rides får en syster i Team She Rides.

Team She Rides är en unik damcykelsatsning med målet att locka fler tjejer att tävla och träna mtb. Med ett elitlag som 2018 kommer att tävla i långlopp och XCO i och utanför Sverige, och en nystartad cykelklubb som står öppen för alla, hoppas laget inspirera på alla nivåer och välkomna fler till cykelsporten. Vi vill att fler ska få uppleva den fantastiska känslan av att cykla mountainbike. Med Team She Rides vill vi skapa en positiv vibe genom hela cykel-Sverige, med en välkomnande attityd.

team she rides 10

Jag har precis varit på träningsläger på Fuerteventura med mitt lag (oh: glädjen över att kunna skriva MITT LAG efter alla månader av sekretess!) och det har varit fantastiskt. Veckan var fylld med allt från timmar av tuff cykling till ännu fler stunder av skratt och smidandet av planer. Detta visualiseras bäst med hjälp av bilder - därför kommer en bildbomb här!

team she rides 7

Den som är en vän av cyklistregler ska ev inte cykla tillsammans med oss. Det har vid flertalet tillfällen uppstått situationer då vi brutit mot några av de mest fundamentala regler som finns. Tex har vi fikat flera timmar INOMHUS med hjälm på huvudet och prytt benen med junior-ränder flera gånger. Spelar inte så stor roll så länge man har kul på köpet, eller?

team she rides4

Spännande att se hur många cyklister som krävs för att byta en punka?

team she rides 5

... samt hur många som behöver fotografera samtidigt (ni kan fundera över vart undertecknad håller hus när dessa bilder tas!).

team she rides 6

Förutom att jag röstar för att alla ska ha ett alldeles eget cykellag att köra med, rekommenderar jag även att man har med sig en fotograf. Högre nivå av lyx! Tack Lina Bylund för att du hjälpte oss att ta magiska bilder från vår vecka.

team she rides

team she rides 8

 

.. och för att du stod ut med oss när vi hade problem att hålla balansen på cyklarna i sanden. Foto: Lina Bylund

team she rides stories

Jag misstänker att få av de som följer oss via sociala medier kunde missa att vi befann oss på träningsläger förra veckan. Vi fick frågan kring hur många stories som producerades under veckan. Hanna kom med en bra gissning på 800+. Jag har inte räknat. Men det här är en av mina favoriter - både som story och aktivitet (dvs after-bike). Det ske även nämnas ett en av kvinnorna på bilden blev uppvaktad i form av ett frieri 5 min innan bilden togs. Ni kan ju gissa vem!

team she rides 2

Solnedgång på Fuerteventura. Foto: Lina Bylund

OK after-bike och Insta-stories i all ära, vi kommer även att tävla på cykel i år (!).

Våra största mål är: Mitsubishi MTB Challenge (Långloppscupen), Cykelvasan, XCO Swe Cup, Bike Transalp, Grand Raid samt SM i XCO.

Vi är väldigt tacksamma över alla som stöttar oss i vår satsning!

Efter att ha tuggat en del styrlinda för att hänga med dessa tjejer både i motvind och upp och nerför bergen på Kanarieöarna är jag allra minst förväntansfull på tävlingssäsongen. Kan inte tänka mig att cykla utan detta gäng framöver. Stay tuned! 

Hammarby Hill XC RR - krig och bad i lera

18 sep 2017

HHXC – helgens snackis bland MTB-cyklister i Stockholm senaste helgen! Hammarby Hill XC alltså. En historia som såg lekande lätt ut då solen stod högt på himlen – men om man skrapade på ytan dolde sig något annat! Ett lerbad och en tuff historia. I alla fall för undertecknad.

Vi tar det från början. Hellasgården är en oas för folk som gillar skog, blott ett stenkast från Stockholm. Där anordnade OK Ravinen det 40 km långa MTB-loppet och det kryllade av glada cyklister vid starten i lördags. Jag stod i första startled (pga råkar ha en elitlicens…) och gjorde mitt bästa för att hänga på i startens klassiska start á la MTB-manéer (dvs utan att vara alls uppvärmd pga man måste lägga cykeln i startfållan I TID innan start för att få en OK startposition).

Det var dumt. Jag kunde hänga på under de få kilometrar som gick på grus, men så fort banan vek av in i skogen (mestadels på Hellas blåa, gröna och vita spår) var det svårt att fortsätta låtsas se ut som om jag hade koll på läget. Som tidigare nämnt – lerbadet – tog vid. De senaste veckornas regn hade inte torkat upp i skogen. Såväl hällar som rötter var snorhala. Varför har ingen sagt att det är bra att öva på att cykla även i regn? (Med vänlig hälsning LVG-cyklist som helst inte cyklar när jag måste tvätta cykeln efteråt).

 Hammarby Hill

Bang Engström var där och fotograferade fina bilder! Jag var väldigt fokuserad. Även på de mer lättåkta partier!

Jag försökte trampa på och hålla hjul till de smidiga cyklisterna framför mig men det dröjde inte länge förrän jag fick börja fuska och sätta ner fötter här och där för att inte vurpa. Och sen vurpade jag. Såklart. Ett antal gånger. Inget allvarligt – tacka hjälmen och min inte så höga fart för det -  jag var hyffsat hel (men inte så ren…) efter varje smäll. Största smällen tog dock min självkänsla. Den sjönk ner i botten. Precis som min hastighet. Snart började motionärer (som startade senare) att komma ifatt mig.

Och jag ville bara lipa och bryta efter första loopen! (10/40 km).Kände mig så himla usel rent ut sagt.
Men efter att jag brutit ihop smått samlade jag mig igen och funderade på hur mycket bättre det skulle bli att bryta? Skulle jag då sitta och dricka sportdryck i målområdet och vänta på mina vänner och tycka synd om mej själv?

Ingen bra idé. (Det skulle bli dålig stämning i bilen på väg hem sen. Jag skulle vara fånigt bitter på de av mina vänner som gick i mål. Och jag hade faktiskt inte ens några stora blodiga sår att skylla på. Bara fåniga blåmärken).

Motade iväg alla väldigt töntiga tankar och bet i. Försökte köra snabbt på de lättkörda grusvägar (som jag faktiskt behärskade – tro det eller ej!). Och se övriga stigar som en utmaning. Och väldigt väldigt bra och lyxig träning (med funktionärer och sportdryck tillgänglig!).

Någon utomstående skulle antagligen inte ha noterat det – men själv noterade jag att jag tog små små framsteg. Blev lite bättre på att ta mig han hala hällar och vattenpölar bit för bit. När ¾ delar av loppet var avverkat började jag faktiskt ha kul (det kom även med att en vänlig cyklist berömde min blogg när han körde om mig. Tack! Jag log fånigt i skogen efter det).

Så jo, jag tog mig i mål! Efter att ha genomlevt ett krig i lera och inte minst ett mentalt krig med mig själv.
Var då väldigt glad. Och smutsig!

Tack OK Ravinen för en väldigt bra anordnad tävling!

Jag börjar inse att övriga lopp i Långloppscupen faktiskt kan kallas för motorvägar i liknande med detta.
Och det var kul att träffa på så många olika cyklister i skogarna! Såväl såna som försöker se snabba ut som jag (i aero-kläder) som såna som gled runt på enduro-cyklar (killed it) som små barn. Älskar sånt!

Jag kommer tillbaka till detta lopp absolut! Måste bara slicka mina sår (läs äta glass och materialdopa mej med bättre däck för ändamålet) och träna på att tackla blöta hällar.

Höstens godbitar

8 sep 2017

Det finns många goda anledningar till att fira att hösten är här. Framförallt för att den cykling som får det att bita i kinderna får mig att känna mig mer till liv. För att inte tala om hur jag njuter av när både jag, och mina cyklande vänner, slappnar av mer på hösten. Fokus flyttas från snitthastigheter, att förbättra sin watt och att samla mil inför vissa lopp. Det känns som att folk plötsligt vågar släppa blicken från sin Garmin och alla mått på prestation och istället hinner se sig omkring och inte ha så bråttom när de är ute och cyklar.

Magisk pannlampecykling i Hellas, 7 september. Foto: Vera Strandell Almé

Men med det sagt menar jag inte att man bara ska cykla ett par mil för att få fika under hösten!

Det finns många fina tillfällen till att få upp pulsen och tävla även framöver. Säsongen är inte slut.

Nästa helg är det Hammarby Hill i Nackareservatet i Stockholm. LÄNK HÄR. Jag har inte kört loppet tidigare pga att jag har hört att det är lite mer tekniskt än andra långlopp på MTB (och jag är en legitimerad osmidig landsvägsråtta. MEN! Jag övar upp balansen/MTB-skillzen lite bit för bit). Men jag har även hört mycket gott om loppet - det verkar ha många av långlopps fördelar. Rolig bana i skogen och möjlighet för cyklister i alla åldrar och med olika mål och ambitioner att ställa sig på startlinjen nästa lördag (finns bansträckningar upp till 40 km). Känns därför som den ultimata utmaningen att köra detta lopp nästa helg (16 september).

LMXCC = Le Mond XC Club. Varje torsdag från Café Lemond! Foto: Frej Lindström

Började träna skarpt inför loppet igår. Hängde på Le Monds nystartade "MTB-utskott" och körde stig i Hellas. Hade glömt bort hur man tar sig över stock och sten med en cykel (senast jag körde MTB var under Cykelvasan)... men blev även påmind om att cykling i skogen är fantastiskt kul. Speciellt i ett så gott sällskap som jag hade med Le Mond! (kolla in Facebookgruppen här). Det hann bli rejält mörkt under tiden vi var ute (eventuellt mer mörkt än väntat pga gruppen på 8 fick vänta på någon cyklist... eh mej). Tur att jag hade stark pannlampa med mig! Kommer defintivt köra mer skog med lampa framöver - det är som meditation - fullt fokus.  

Hoppas vi ses på Hammarby Hill nästa helg (och Velothon i helgen).

Cykelvasan 2017 - the story

16 aug 2017

Jag har varit sent ute när det gäller Cykelvasan. Sent ute med att fatta hajpen. Sent ute med att skriva RR. Sent ute med att gasa på i den ökända startbacken. Alltså var det ett omtumlande lopp för mig. Många känslor som växte från 0 till 100 under 3h20 min. Från att jag trodde att jag var ute på någon slags söndagsrunda, till att jag blev avhängd och insåg hur häftigt loppet var och fick revanchlust. Vi tar det från start.

cykelvasan

Damstarten på Cykelvasan, Foto: Henrik Öijer

Rullade i lördags morse ner från Högfjällets vidder och var något bitter. Tänkte att jag gärna hade stannat uppe i fjällen och cyklat många mil på vidderna istället för att köra grusvägsrace tillsammans med 13 000 andra cyklister. (De där tankarna är mest grundade i nervositet och flyktkänslor). Men 7,15 stod jag i startfållan tillsammans med 66 stycken andra damer, med gels instoppade i sport-BHn med och hög puls. Var taggad, men inte tillräckligt för att hänga med i den klassiskt hetsiga MTB-starten. Eller - jag hade inte wattz nog i benen för att göra det. Jag jagade den snabba klunga på cirka 15 damer som körde först upp för backen. Ville skrika "men hallå - vänta på mej ?!". Men hade nog inte ens kunnat göra det pga all min energi gick åt till att flåsa.

Hamnade i en andragrupp med ett tiotal tjejer - bland andra Anna Svärdström och Jessica Ericsson, två starka lvg- tjejer från Stockholm. Bra -  då kunde jag lita på att det skulle bli ordning i gruppen. Fick igång ett bra samarbete i gruppen och var så fokuserad på att hålla hjul - speciellt nedför fick jag hålla  då en norsk tjej (Erna Opseth) gasade på som om hon stulit sin cykel. Perfekt sällskap för mig (som har svårt att släppa bromsen utför). Upptäckte knappt att cyklister föll av och att vi plötsligt bara var fyra stycken kvar i gruppen. "Smidigt - överlev nu för tusan Ingrid" - fick jag peppa mig själv med. Fick dessutom rapporter om att vi hade fjorton tjejer framför oss, vilket var en lägra siffra än jag anade, och som lät som godis för öronen.

Försöker fejka att benen mår tipptopp halvvägs in i loppet. Tillsammans med Åsa Wallinder, Erna Opseth och Hanna Millved. Foto: Niclas Brus

Samarbetet i gruppen fortsatte klockrent - jag fick nästan rysningar emellanåt. Det är häftigt att cykla snabbt i grupp med tjejer där alla tar sitt ansvar. Och det var inte enkelt för mig, flera gånger tänkte jag "om någon höjer tempot i backen nu trillar jag i diket". Inne i Evertsberg hade vi dessutom några tjejer hack i häl på oss, men vi lyckades veja undan - även det mycket på grund av de andra tjejernas förmåga att köra på nerför (jag gjorde allt för att INTE tänka på de filmer jag sett av folk som kraschar i backarna nedför under Vasaloppet ski-edition).

Kilometerskyltarna tickade ner och jag längtade efter att smärtan skulle vara över. Det finns liksom inte så mycket tid att vila när man kör lagtempo på grusvägar. Men jag blev samtidigt lite ledsen över att vi skulle behöva göra upp om någon slags placering. (Ja, det är fånigt att spurta om plats 15, men är tävlingshornen väckta till liv går det inte att bli av med dem). Jag hade gärna sett oss cykla in som ett lag över mållinjen. Men med några kilometer kvar slog vi av på tempot och med några hundra meter kvar stack Hanna med mig på rullen. Och jag är ingen spurtare av rang men rullade in på en 16e plats på tiden 3,20,19.

Här finns resultat.

Jag är väldigt nöjd med tävlingen. Såklart att jag ville hänga med vinnaren Jennie Stenrhag uppför första backen EGENTLIGEN. Men den lilla del av mig som är rationell inser att det krävs flera wattz av benen innan jag är där, på toppen av backen på Jennies rulle. Glädjen från loppet grundar sig mycket i det fina lagarbetet jag fick med tjejerna jag körde loppet med! 

Några tankar kring CykelVasan:

- Det är något speciellt med loppet. Med hela eventet. Med musiken de spelar i starten. Med de glada funktionärerna i alla depåer. Med den stora grupp av människor från hela landet och i alla åldrar som tagit sig till Dalarna för detta. Jag visste det inte innan. Men nu har jag fått gåshud en gång och jag kommer vilja uppleva det igen.

- Fantastiskt arrangemang bakom loppet. Allt funkar tipptopp från det att man hämtar sin nummerlapp tills det att man får sin mat vid målgång. Det fanns till och med langning av flaskor i depåerna - super! (jag vet att många tycker att Cykelvasan är något dyr. Men efter att ha upplevt loppet kan jag inte hålla med om det).

- Att köra som tjej i tävlingsklass måste vara en VIP - upplevelse. Inga trånga stigar eller depåer! Eller farliga situationer med stora klungor. Jag är tacksam. Över att arrangören satsar på oss tjejer. Och över att jag inte är kille i detta fall, faktiskt... en eloge till alla er som kör i de lemmeltåg som bildas i startleden efter oss tjejer.

- Det är ett lättåkt lopp men att säga det är enbart till för landsvägscyklister tycker jag är fel. Jag körde på heldämpad MTB och är nöjd med det valet.

- Cykelsporten i Sverige! Om än inte så stor än så växer den och den klick av människor som rör sig inom den - så mycket glädje och passion! Älskar att se så många i rörelse - oavsett om de kör Cykelvasan på tre eller sex timmar.

RR Lida Loop - PB & #lifegoals

12 jun 2017

Kom till Lida Loop i söndags full av energi, efter en bra upptakt med härliga och peppande Hanna Näslund och Pierre i bilen på väg ner till Lida Friluftsområde. Solen sken och cirkeln var sluten – det var precis ett år sedan jag körde ett Långlopp för första gången. (Alltså Lida Loop förra året). Den här gången var jag betydligt mer lugn och trygg inför tävlingen.

Den första startbacken handlar endast om överlevnad samt att inte känna efter – den är brutal. Väl uppe på toppen fick jag ge allt för att komma ifatt täten. Fick god hjälp av Fanny Kjellqvist med flera och höll nästan på att trilla av cykeln när jag såg att Jennie Stenerhags hjul inte var långt framför mig.

Hade NÄSTAN kunnat hoppa av loppet där och då – att ligga i samma klunga som Jennie är lite av ett #lifegoal (/starstrucked).

Tur att jag då inte visste att hon visst inte vilat, liksom jag, dagen innan. Hon var istället ute och tränade lite... på hela Lida Loop banan!
Se mer om detta i SVT:s inslag om henne inför VM här!

Jag sladdade efter Jennie och co i några kilometer tills vi var ett gäng som fick inse att tempot var något för högt att hålla i 6+ mil. Hamnade i en grupp med klubbkamrat Camilla Backman och Erica Jepsson. Blev ganska snart ikappkörda av Kjellqvist, Jessica Clarén med flera. Höll fin fart tills de tekniska partierna tog vid, efter ca 20 km. Jag kom sent in upp på hällarna på slutet av första loopen och blev tidigt stoppad av någon tjej som hade trubbel uppför.

Jag trillade och fick springa med cykeln ett par gånger. Tappade flow, tappade stabila rullar framför mig. Inte roligt. Lipade inombords –  ville så himla gärna ligga med där framme – men Rom byggdes inte på en dag osv. Milen och misstagen – jag behöver fler av dem på MTB-kontot hur mycket jag än bönar och ber och önskar.

Hukade för alla fotografer som givetvis stod och smattrade med sina kameror där jag undervisade visuellt i konsten ”hur man inte ska hantera en cykel över steniga partier”. Andades sedan ut när KLIPPORNA (märker ni hur hällarna plötsligt växte sig ca 10 ggr större i mina ögon? Över en sträcka på ca 2 km att cykla) i början på andra loopen tog slut. Gasade ikapp några tjejer framför mig, gav mig tusan på att komma in tidigt på nästa tekniska parti. Lyckades och hade finrulle framför mig i form av Maria Frisk.

Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Jag och Maria känner varandra sedan vi hade ett kul battle tillsammans på Skandisloppet MTB i maj. Kändes tryggt att veta att jag låg bakom en stark och tekniskt duktig tjej. Vi pratade ihop oss och kom överens om att hon fick ta de smala stigarna och jag de mer lättåkta partierna. Fin deal som fungerade bra och vi kunde även susa förbi en del herrar i tävlingsklass (vilka de flesta flyttade snällt på sig när jag kom och skrek ”omkörning!!” i nacken på dem – 1000 tack).

Plötsligt var den andra loopen över och endast en kvarstod. Hurra! Hade Maria och även Camilla Clarkson med mig in på varvning. Efter stigningarna på tredje varvet hamnade vi tyvärr i lite av ett vakuum utan cyklister omkring oss. Det var synd, jag hade gärna sett cyklister framför mig att ta sikte på för att hålla farten uppe. Nu räckte det inte längre med att trycka gels och tänka att jag kanske, kanske skulle komma ifatt tjejerna framför för att hålla motivationen och bra fart uppe.

Istället blev vi ikappkörda av Anna Lundin och Malin Hjalmarsson, de kom som spjut bakifrån. Starkt! Vi var då en klunga på fyra tjejer (Maria fick tyvärr släppa pga kramp tidigare) som höll farten uppe sista milen in i mål. In i sista serpentin-backen uppför hade jag inte många watts kvar att ge, jag kom trea i vår lilla grupp. Sluttid 2,53-ish – plats 9 i elit – plats 10 totalt bland damerna (bakom Jennie S, Åsa Erlandsson, Nellie Larsson med flera) i ett av årets starkaste startfält.

Jag är mycket nöjd med min tävling – satte PB med 15 minuter på min tid från förra året. Och inte minst körde jag även varje droppe av energi ur min kropp samt hade fantastiskt roligt då jag låg och slet med starka tjejer under hela loppet.

Tack Lida Loop för att ni gav oss tjejer en separat start! Upplevde att det blev ett hårdare och mer rättvist race oss emellan genom det. Även tack för ett bra arrangemang – med glada funktionärer – god lättöl och indiskt efter loppet :) och superb underhållning vid start- och målområdet. 

Överst på min önskelista just nu: nya händer. Måste hållit ett för krampaktigt tag i styret under de fyra tävlingar (tre på MTB) som jag kört under de två senaste veckorna?! Jag är paj! Alternativt: får nu lida av att jag knappt tränar på MTB, utan nästan bara tävlar. Jag ska försöka gå på MTB-träning med Hanna, Jesper och Velo-Oxygen imorgon tisdag. Lär bli såväl bra träning som bra häng!

Annars väntar en lugn period med uppladdning inför SM på landsväg under midsommarhelgen för min del framöver. SM går i Burseryd och det verkar finnas goda förutsättningar för en bra midsommar innehållande några av mina favoriter: spurtgrus och SCK:s damlag! Stay tuned!

Fotoctreds: happyride.se

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!