Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Bättre alternativ till Alpe d`Huez

31 mar 2014

Jag är hemma från Alpe d´Huez igen och det är mina ben glada över. Vi körde nämligen upp för den där lilla trevliga backen tre gånger under helgen. Eftersom grabbarna i Touren körde den två gånger samma dag kan jag ju inte vara så mycket sämre, eller?

Jag ska ge er ett tips och förklara varför jag körde flera gånger. Jag hittade nämligen en alternativ väg upp till Alpe d´Huez. Samma stigning och ungefär samma längd. Inte lika anrik och känd som den vanliga klättringen givetvis, men med en tiondel så mycket trafik och med en bättre utsikt. Den här vägen börjar från Allemont, norr om Le Bourg-d´Oisans. Efter ca tio kilometer kommer man fram till Vilard-Reculas och därifrån följer vägen berget fram till Alpe d´Huez. Den sträckan är otroligt vacker, tänk en väg som den Musse kör med husvagn (på Kalles jul) med med ett säkerhetsstaket och med en fantastisk utsikt. 

Jag hittade den fina vägen på lördagen efter att ha laddat upp med crepes och starkt kaffe nere i Allemont. Perfekt klätterkrubb för övrigt! Anledningen till att jag körde den även i söndags var för att min franska kompanjon införskaffde en hastighetsmätare till sin cykel. Han kände sig mycket snabbare på grund av det och ville slå lördagens tid. Jag erbjöd mig givetvis att ställa upp som hjälpryttare. Efter typ tre minuters rullande insåg vi båda att benen inte var på rekord-humör. Därför blev sista rundan mer av en pleasure-ride - för en gångs skull stirrade jag inte bara på backen framför mig utan även över axeln på den fina utsiken.

Tre gånger uppför Alpe d´Huez på en helg alltså! Jag utser mig själv som en vinnare mot mina bens mjölksyra på grund av det. Faktum är att jag, liksom ett proffs, hade en följebil när jag körde klättringen första gången. Mannen som jag bodde hos trodde inte att en sådan "blond oskyldig tjej" skulle klara av att komma upp för backen - han satte sig i bilen och skuggade mig utan att jag visste om det. Men vet ni vad? Jag hann upp till toppen snabbare än han trodde! Så han hann tyvärr aldrig ikapp mig för att langa mej sportdryck etc.

Alpe d´Huez gott folk! Åk dit om ni kan. I mars kan man åka skidor och cykla under samma dag, hur fantastiskt är inte det? Jag längtar tillbaka. Jag vill andas bergsluft och slå min egen tid upp för backarna!

Rekordförsök på Alpe d`Huez

29 mar 2014

Jag har turen att få tillbringa helgen på den vackraste plats jag hittills besökt med min cykel, Alpe d´Huez. Från mitt sovrumsfönster har jag den här utsikten:

Jag bor hemma hos en fransman som är uppvuxen i en av de sista krökarna av den berömda Tour de France klättringarna till Alpe d´Huez. Det är 21 serpentinkrökar på den ca 14 kilometer och 1100 höjdmeter långa klättringen upp till byn. Christian, som min värd heter, har alltså sett nästan alla omgångar av Touren från sitt hem. Man kan tro att han festar till det som de många åskådare som kommer hit för att heja på cyklisterna i Touren, men faktum är att han avskyr juli månad eftersom det innebär en stor fara för hans hus. Folk försöker klättra upp på hans tak och tälta i hans trädgård. Lösningen han funnit på detta är att leja några tyskar som ser skrämmande ut och som ockuperar hans gargeuppfart.

Nu vet jag att ni undrar hur snabbt jag körde den berömda klättringen från Le Bourg d-Oisians upp till byn?!

Eftersom vi bor uppe i Alpe d´Huez fick vi börja cykelturen med att rulla ner för klättringen, jag och min franska guide och hjälpryttare Pierre. Något som alltså gav utrymme för att planlägga hur man skulle ta kurvorna på vägen upp för att köra så snabbt som möjligt. Det är ett coolt område att cykla i - hela dalen luktar cykel, trots att det är mars och skidsäsong. Efter en warm-up nere i dalen satte vi fart uppför. Givetvis var jag lite nervös när stigningen började, man vet aldrig vilket humör klättrarbenen behagar vara på.

Det fina med klättringen är att varje serpetinkurva är numrerad. 21 kurvor ska tas och det är ett jämnt mellanrum mellan dem. Bra för pannbenet - varje avklarad kurva är en bedrift i sig. Dessutom är den brantaste delen (maxlutning på 14%) precis i början, den den värsta delen är snabbt avklarad. Överhuvudtaget är klättringen faktiskt snäll - den är jämn och dessutom är utsikten över bergen så vacker att man inte riktigt hinner lyssna på sina ben när de gnäller.

Nu får jag det att låta som att jag klämde 1000 höjdmeter i ett andetag - så var det inte alls. Min puls lade sig stadigt precis på gränsen till rött och emellanåt var det riktigt jobbigt. Speciellt eftersom det var fredag eftermiddag och jag fick dela vägen med franska semesterfirare som ville upp till sina chalets och sätta på fondue-grytan och korka upp vinet till helgen. Jag tror att grabbarna i Touren har en bättre hejarklack än så.

Min franska hjälpryttare kom ner och mötte mig när jag hade ett par kilometer kvar. "Ca va?! Tu aimes?" frågade han och jag flåsade fram att "Jo det är en trevlig klättring eftersom man hinner hämta andan och ta det lugnt i krökarna". Då stirrade han oförstående på mig och sa att krökarna är till för att lägga i en extra växel, hur kunde jag tro något annat? Pierre var 12 minuter snabbare än mig (och hann således hämta andan på toppen, bild ovan), det kanske förklaras av våra teorier om kurvtagning?

Ahmen hur snabb var du då Ingrid?! En timme och tolv minuter flås och mjölksyra! Behöver bara träna lite till så kan jag ligga på rulle på snubbarna i Touren nästa år, eller vad tror ni?

Att cykla runt Lac Léman på fin svennerulle

24 mar 2014

Nu hörrni, nu rullar det! Under helgen har jag cyklat 30 mil i tre olika länder. Både mina ben och mitt sinne är privilgerade och på bra humör! I torsdags började äventyret då jag mötte min lagkamrat Ulrika Emegård med make Niklas. Vi styrde kosan österut, mot Genéve, för att cykla runt Genévesjön/Lac Léman.

Vädret var fint och jag njöt av att få ligga på fin "svennerulle". Ni ska veta att det inte är cyklister från alla nationaliteter som blir skolade i att visa tecken för rondeller, inte brassa iväg efter rödljus och att göra mjuka byten när man cyklar tillsammans med andra. Jag har vant mig vid den "franska hetsrullen", det vill säga - ser en fransk cyklist typ en backe som ser rolig ut så sprätter de. Jag försöker alltså säga att Niklas och Ulrika körde motsatt till detta idiotiska beteende och det är bra.

Efter fika vid den berömda fontänen i Géneve fortsatte vi på andra sidan av sjön, österut in i Frankrike. Nu blir det mycket smutskastade av Frankrike och dess invånare, men vägarna på andra sidan landsgränsen var faktiskt sämre OCH det blåste motvind (sorry alla fransmän, ni vet att jag gillar er massor egentligen!). Synd att behöva veja för hål och ojämnheter när vi för övrigt började få ett riktigt bra lagtempo på G!

Vi rullade genom Thonon och Evián och valde inte turistvägen nere vid kusten eftersom vi ville cykla lite snabbare. Har man tid och hellre beundrar utsikt än andra cyklisters hjul så kan jag dock rekommendera turen längs sjön. Riktigt fin och pitoresk!

Vi fick ändå vår dos av vackra Génevesjön som matchar perfekt med de snötäkta bergstopparna i fjärran. Efter Eviàn går vägen precis nere vid vattnet. Då finns verkligen ingen orsak till att klaga, även om mina ben började tappa krut efter sisådär tolv mil och Ulrika fick en dubbelpunka (franska vägar alltså...).

Vid fransk schweisiska gränsen hade de andra rundat sjön och tog bilen tillbaka hem till Chamonix. Då hade jag endast tre mil kvar och det är "ju ingenting på en 18-mila runda". Nåväl, när det mörknar snabbt och energin börjar tryta är man/jag inte särskilt kaxig längre. Det kliade i fingrarna efter att svänga in på närmaste Mc Donalds och ringa mamma som kunde komma och hämta mig efter det att jag halsat en liter Cola.

Tyvärr bor min mamma inte i samma land och jag skulle ALDRIG kunna ringa fransmännen jag bor med och be om hjälp. Då skulle jag bli kallad "une faible fille suédoise" för alltid och det tål jag inte. Jag bet ihop och landade nöjd på soffan efter ungefär 6,5 timmar och 17,5 mil på FINCYKELN (bild ovan). Dagen efter for jag till Holland för att prova på cykelvägarna där, mer om det senare!

Tackbrev

16 mar 2014

Tjena benen, tänkte bara säga att ni rockar. Ni har tagit mig upp för mer än 3000 höjdmeter den här helgen. Tillsammans har vi trampat en tung mtb genom lera, bestigit isiga bergstoppar på skidor, slagit nya %-rekord i klättring uppför (35%!), hoppat över taggtråd och pulsat genom snö. Det har varit svettigt och gjort förbannat ont emellanåt men visst har det varit värt det? Vi har njutit av utsikten på upp till 2600 meter över havets höjd, cyklat nerför långa nerförbackar, åkt skidor i djupt puder, fyllt på med frisk luft, jobbat en del på solbrännan och lärt oss mycket om hur man beter sig på en cykel i skogen. Riktigt bra. Nu tar vi en lugn början på veckan och fyller på med energi och sömn och annat sådant som gör er glada och pigga igen sen blire på´t igen nästa helg! Och då är ni lite starkare, jag lovar.

MVH Glad och tacksam nyfrälst mtb-cyklist och skidåkare

Att bjuda på snabbhet

13 mar 2014

Jag sysslar med triathlonträning på wannabe-nivå och det tycker jag att fler cyklister borde göra. Det är nyttigt att prova på att ta motvinden på egen hand ibland, och inte bara förlita sig på att man har kompisar som bjuder på stadig rulle. Hur som helst var jag igår och simmade i en kommunal simhall här i Schweiz. Jag festade till det och satte på mig min simmössa från Ironman Kalmar. Så kul brukar jag nämligen inte ha det när jag tränar med triathlonklubben. Det blir bara pinsamt eftersom jag simmar på långsammaste banan, folk kan bröstsimma snabbare än jag crawlar och så vidare.

Rackarns så det gick i poolen! Och då snackar vi tyvärr inte om att jag simmade snabbt, utan de som simmade på samma bana som jag gjorde det. Folk simmade om mig så att det skvätte om det och jag fick veja för att inte bli träffad av en spark.

Jag misstänker att det berodde på min simmössa. Den inger ju en viss respekt och folk tror att alla som gjort en Ironman kan simma 4000 meter eller klämma en mara varje dag i veckan (falskt - jag lovar). Vem vill inte simma om en Ironman liksom? Jag kan tänka mig att det är bra story typ vid det schwesiska matbordet "ja idag gick det så bra på simträningen, jag simmade snabbare än en tjej som gjort en Ironman!". Det var givetvis frustrerande. Det ÄR frustrerande att jag aldrig blir snabbare i vattnet, jag är ett hopplöst fall som antagligen alltid kommer vara sist upp ur vattnet på triathlontävlingar. 

Men sen tänkte jag om - vad fint att jag kan bjuda på det där! Att folk kanske pressade sig lite extra på träningen för att simma om mig (inte så svårt dock) och att de förhoppningsvis kunde känna sig snabbare och starkare än vanligt. Jag vet själv hur länge man kan glädja sig över en sådan känsla efter ett bra träningspass.

Jag funderade lite på vad man kan göra mer för att bjuda sin omgivning på de där snabba känslorna. Cykla på Ekerö iförd tempohjälm i en hastighet av 20 km/h? Gå/jogga runt Kungsholmen i en Ironman Finisher tröja? Dyka upp på Hofvet-träning med en 100 000-kr cykel och bli avhängd av lugna gruppen? Små incitament som folk kan glädja sig över länge.

När jag kom ur ur simhallen såg jag något typiskt schweiziskt och inom samma ämne. En pendlarhybrid med kolfiberfälg (japp jag fick fram och knäppte på hjulen för att bekräfta att jag sett rätt). Det här är bra! Det är bra att folk vågar parkera ett sådant vrålåk på allmän plats och dessutom unnar sig att njuta av Finhjul under pendling.

Hoppas dock att jag cyklar om den här personen när jag kommer med min tunga MTB...

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!