Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

RR Rapha 12hills - Vättern deluxe

21 aug 2017

Det finns flera myter om cykling i närheten av Vättern. Den ena lyder ”i händelse av cykling runt Vättern gäller det att cykla så snabbt man kan genom Jönköping och endast stirra in i framförvarandes cyklist hjul”. Den andra : ”cykling i närheten av Vättern utförs bäst i början av juni”. Och en till: ”Det är platt i närheten av Vättern!”. Det finns såklart många fler – men dessa tre ovan slår jag hål på här och nu. De stämmer inte.

Jag vill istället formulera mig såhär : kör Rapha12hills under sensommaren i Jönköping, det kommer vara backigt och benen kommer bränna, men du kommer tycka det är värt det på vartenda backkrön (12)!  Efter att du har gjort det kommer du antagligen aldrig mer köra Vätternrundan stirrandes på något annat än de fina utsikterna i området.

Skinnersdal

Jag skrev om 12hills förra året. In och läs för mer information! Med andra ord var jag mer nervös inför årets upplaga. Detta för att jag hade en av årets bästa dagar på cykel under 12hills förra året – skulle årets event kunna matcha upp till det? Dessutom vann jag damklassen år 2016 och även det var en prestation jag ville kunna klämma ur benen igen. Klockan 11 i lördags rullade vi ut ur Jönköping - i riktning mot backarna.

1/12 : Precis som 2016 gick starten uppför Muur de Skinnersdal. Precis som 2016 blev det vilda västern när 220 cyklister spann loss i gruset i jakten på att nå först till stämplingen på toppen.

Rapha12hills

”Det är ju egentligen ingen tävling men…”… men jag försökte behålla lugnet till toppen av backen, även fast jag tappade bort min kära lagkamrat (Ena Cupina) i virrvarret av hetsiga cyklister.

2/12 Muur de Georgs tarm - till botten av backen hade jag och Ena hunnit återförentas och precis lyckats få ner puls och stresspåslag på hyggliga nivåer igen. I cirka 1 min. Sedan hann jag inte tänka mycket mer, utan stod och bände upp för denna "tarm" som mäter 26 %(!) som brantast.

3/12 Mont Taberg - eventuellt en av de mest klassiska backarna i närheten av Jönköping och backen ser ut som en elak klippa på håll. Var lite nervös här pga mötte lokala cyklister med något slugt i blicken och jag misstänkte att de körde en mycket snabbare rutt än oss andra turister?

4 + 5 / 12 Col D´Åsa och Col Sandseryd - två nya backar för året. Col D´Åsa avslutades på ett grusparti och gick över bondgårdar. Sådant som jag får rysingar av. In a good way - älskar det.

6/12 Muur de Ebbarp - till den här backen var det två mil att cykla och som jag tidigare nämnt insåg jag att de lokala cyklisterna ledde med 1-0 gällande kartläsning. Träffade ett gäng med killar från "Cykellistan" som jag glatt tog följe (ehh lade mej på hjul bakom) med. De berättade trevliga historier - som att de tex fyllt sina brevlådor med alla gels som fanns i hemmet i händelse av bonk utanför dörren! Klyftigt! Tack killar, ni hjälpte mig och Ena massor under dagen.

Ebbarp herself då? Sportgrus deluxe! Och hejarklack deluxe - med fyra barn som langade vatten till alla cyklister. Tack, det var guld värt! (och roligt att de gillade att pilla på min cykel - jag tror och hoppas att de tigger till sig fina cyklar av sina föräldrar inom kort).

7/12 Col de Labbarp - ännu en ny backe i sammanhanget. Och med ett avslut över sten och grus i klass med snäppet mer tekniskt än Cykelvasan. En glad överraskning. Men vid det här laget började det knorra ordentligt i fika-tarmen och det var en hungrig skara cyklister som rullade ner till Vätternstranden och drack kaffe och fyllde på fickorna med godis.

8/12 Col de Bråneryd - här satte jag kaffet i halsen. Ännu en bändar-backe. Ännu en gång var jag livrädd att råka klicka ur pedalen - då hade jag rullat många meter ner för branten som en annan skalbagge...

9/12 Alp de norra Kleva - ännu en legendarisk backe i Huskvarna som inte lämnar någon oberörd.
Här träffade vi en snäll funkis med en påse fylld med läsk och godis och som dessutom trodde att jag och Ena ledde damklassen. 100 wattz till in på kontot - check!

10 & 11 / 12 Muur de Lyckås och Col di Kularp. Jag gillar ju att hylla #sportgrus men när benen börjar checka in för dagen och man hör cyklister som poppar slangar (punkor) på löpande band känns #grusfan mer nära till hands. Dessa backar var episka grusbackar, precis lagom långa men jag saknade min CX.

... jag saknade min CX eftersom jag med en backe kvar att checka av smällde min tub. Smällde även min punka-spray så att större delen av innehållet hamnade i en kohage och inte i tuben. Fantastiskt nog så täpptes hålet igen och jag kunde fortsätta cykla, nu dock med betyligt mer stress att klara av tidsspärren (7h).

12/12 Port de Fingals - inventerad backe - psykoligiskt tung backe då man fick cykla ner för att stämpla och sedan upp till toppen igen. Dock mycket vacker stämplingsplats med sjökontakt.

Från sista kontrollen bar det av hemåt i motvinden och ännu en gång hade vi turen att hänga på ett gäng cyklister som var taggade på att panga på ett lagtempo sista milen in i mål. Det var tur - hade jag varit ensam hade jag lagt mig i ett dike (nej - Ena hade plockat upp mig såklart!). Bet ihop och rullade in för sista stämpling med cirka fem minuter till godo!

Och då kom dagens mest efterlängtade tidpunkt - efterfesten! Med hamburgare! Och öl! Och prisutdelning!

Mission completed - jag och Ena vann damklassen. Och jag blev inte det minsta besviken med årets upplaga av 12hills. Snarare tvärtom. Det blir bara bättre och bättre!

Tack La Lepre Stanca för ännu ett otroligt bra arrangemang (också fotocred!). Tack för att ni lägger en bana som passar alla cyklister och för att ni ger 1000 goda anledningar till att åka till Jönköping utan att cykla runt Vättern. Tack Ena för att du fanns vid min sida hela dagen och tog hem vinsten i damklassen med mig! Och matade mig med godis när jag började bli vissen. Tack alla fantastiska cyklister som förgyller mina helger med er energi och era historier.  Det gör mig till en person som ler brett under veckodagarna av alla goda minnen.

Cykelvasan 2017 - the story

16 aug 2017

Jag har varit sent ute när det gäller Cykelvasan. Sent ute med att fatta hajpen. Sent ute med att skriva RR. Sent ute med att gasa på i den ökända startbacken. Alltså var det ett omtumlande lopp för mig. Många känslor som växte från 0 till 100 under 3h20 min. Från att jag trodde att jag var ute på någon slags söndagsrunda, till att jag blev avhängd och insåg hur häftigt loppet var och fick revanchlust. Vi tar det från start.

cykelvasan

Damstarten på Cykelvasan, Foto: Henrik Öijer

Rullade i lördags morse ner från Högfjällets vidder och var något bitter. Tänkte att jag gärna hade stannat uppe i fjällen och cyklat många mil på vidderna istället för att köra grusvägsrace tillsammans med 13 000 andra cyklister. (De där tankarna är mest grundade i nervositet och flyktkänslor). Men 7,15 stod jag i startfållan tillsammans med 66 stycken andra damer, med gels instoppade i sport-BHn med och hög puls. Var taggad, men inte tillräckligt för att hänga med i den klassiskt hetsiga MTB-starten. Eller - jag hade inte wattz nog i benen för att göra det. Jag jagade den snabba klunga på cirka 15 damer som körde först upp för backen. Ville skrika "men hallå - vänta på mej ?!". Men hade nog inte ens kunnat göra det pga all min energi gick åt till att flåsa.

Hamnade i en andragrupp med ett tiotal tjejer - bland andra Anna Svärdström och Jessica Ericsson, två starka lvg- tjejer från Stockholm. Bra -  då kunde jag lita på att det skulle bli ordning i gruppen. Fick igång ett bra samarbete i gruppen och var så fokuserad på att hålla hjul - speciellt nedför fick jag hålla  då en norsk tjej (Erna Opseth) gasade på som om hon stulit sin cykel. Perfekt sällskap för mig (som har svårt att släppa bromsen utför). Upptäckte knappt att cyklister föll av och att vi plötsligt bara var fyra stycken kvar i gruppen. "Smidigt - överlev nu för tusan Ingrid" - fick jag peppa mig själv med. Fick dessutom rapporter om att vi hade fjorton tjejer framför oss, vilket var en lägra siffra än jag anade, och som lät som godis för öronen.

Försöker fejka att benen mår tipptopp halvvägs in i loppet. Tillsammans med Åsa Wallinder, Erna Opseth och Hanna Millved. Foto: Niclas Brus

Samarbetet i gruppen fortsatte klockrent - jag fick nästan rysningar emellanåt. Det är häftigt att cykla snabbt i grupp med tjejer där alla tar sitt ansvar. Och det var inte enkelt för mig, flera gånger tänkte jag "om någon höjer tempot i backen nu trillar jag i diket". Inne i Evertsberg hade vi dessutom några tjejer hack i häl på oss, men vi lyckades veja undan - även det mycket på grund av de andra tjejernas förmåga att köra på nerför (jag gjorde allt för att INTE tänka på de filmer jag sett av folk som kraschar i backarna nedför under Vasaloppet ski-edition).

Kilometerskyltarna tickade ner och jag längtade efter att smärtan skulle vara över. Det finns liksom inte så mycket tid att vila när man kör lagtempo på grusvägar. Men jag blev samtidigt lite ledsen över att vi skulle behöva göra upp om någon slags placering. (Ja, det är fånigt att spurta om plats 15, men är tävlingshornen väckta till liv går det inte att bli av med dem). Jag hade gärna sett oss cykla in som ett lag över mållinjen. Men med några kilometer kvar slog vi av på tempot och med några hundra meter kvar stack Hanna med mig på rullen. Och jag är ingen spurtare av rang men rullade in på en 16e plats på tiden 3,20,19.

Här finns resultat.

Jag är väldigt nöjd med tävlingen. Såklart att jag ville hänga med vinnaren Jennie Stenrhag uppför första backen EGENTLIGEN. Men den lilla del av mig som är rationell inser att det krävs flera wattz av benen innan jag är där, på toppen av backen på Jennies rulle. Glädjen från loppet grundar sig mycket i det fina lagarbetet jag fick med tjejerna jag körde loppet med! 

Några tankar kring CykelVasan:

- Det är något speciellt med loppet. Med hela eventet. Med musiken de spelar i starten. Med de glada funktionärerna i alla depåer. Med den stora grupp av människor från hela landet och i alla åldrar som tagit sig till Dalarna för detta. Jag visste det inte innan. Men nu har jag fått gåshud en gång och jag kommer vilja uppleva det igen.

- Fantastiskt arrangemang bakom loppet. Allt funkar tipptopp från det att man hämtar sin nummerlapp tills det att man får sin mat vid målgång. Det fanns till och med langning av flaskor i depåerna - super! (jag vet att många tycker att Cykelvasan är något dyr. Men efter att ha upplevt loppet kan jag inte hålla med om det).

- Att köra som tjej i tävlingsklass måste vara en VIP - upplevelse. Inga trånga stigar eller depåer! Eller farliga situationer med stora klungor. Jag är tacksam. Över att arrangören satsar på oss tjejer. Och över att jag inte är kille i detta fall, faktiskt... en eloge till alla er som kör i de lemmeltåg som bildas i startleden efter oss tjejer.

- Det är ett lättåkt lopp men att säga det är enbart till för landsvägscyklister tycker jag är fel. Jag körde på heldämpad MTB och är nöjd med det valet.

- Cykelsporten i Sverige! Om än inte så stor än så växer den och den klick av människor som rör sig inom den - så mycket glädje och passion! Älskar att se så många i rörelse - oavsett om de kör Cykelvasan på tre eller sex timmar.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!