Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar och som just nu tränar med Cape Epic 2020 som största mål. Finns också på Instagram under @ingridkjellstrom

Hatade älskade vintercykling

10 dec 2019

Det låter extremt kaxigt – men hade jag haft ett visitkort så skulle jag ha titeln ”expert inom vintercykling” under mitt namn. Ni ska veta att det är en titel som kommit efter många års studier och experiment inom ämnet. Det har kostat tid och en del fysiska prövningar, både för mig själv och mina närstående. Jag har köpt X antal bonk-color på bensinmackarna runt om i landet, fått ringa efter nödskjuts hem och legat i fosterställning i duschen och gråtit när mina tår har tinat upp. Men nu har det alltså börjat ordna upp sig. Kommer mer sällan hem som en urvriden trasa från passen vintertid. 

Den kritiske läsaren kanske veta mer om mina meriter inom vintercykling? Jag har kört Abloc Winter Challenge – ”Vintervättern” - två gånger (här har jag skrivit om rundan 2017). Förra vintern flyttade jag från Stockholm till Ulricehamn och tränade samtidigt många timmar inför Offroad Finnmark (dvs inför 20 h non-stop MTB). Vintercyklingen gav mig både bra grund till tävlingen (kanske rentav även andraplatsen?), god lokalkännedom på mina nya jaktmarker och inte minst nya vänner i hemstaden.

En magisk kall morgon utanför Månsarp, Jönköping. Foto: Eskil Laago.

 Vad jag främst lärt mig under åren är:

  • Det är riktigt bra träning att köra med dubbdäck. Den extra träning och hjälp till värmehållning som kommer med dem uppenbarade sig för mig när jag skaffade wattmätare vintertid. Hade till exempel samma snittwatt på 4 h med dubben i helgen som under Vätternrundan 2018 (rullsnittet skiljde sig dock en del - 22 km/h vs 40 km/h. ).
  • Ladda batterier på lamporna en gång extra hellre än för lite (att ha iPhonens lampa som enda ljuskälla på mörka landsvägar är dödsdömt. Har provat detta pga missbedömning av rullfart med just dubbdäck på och det var bara idiotiskt).

Personerna på bilden gjorde mig sällskap under många pass vintern 18/19. Jag är evigt tacksam för detta. Ni vet vilka ni är. Tack!

  • Det är lättare att få vänner på cykeln vintertid än sommartid. Kanske är vintercykling en av cyklingens främsta lagdicipliner? Ofta blir det som att gruppen man cyklar med tävlar mot årstiden och de utmaningar den ibland bjuder på, snarare än att det tävlas inom gruppen. Det har hänt flera gånger att folk även avslöjat djupt liggande hemligheter för mig typ timme 4 av 5 under ett pinande pass (ja det är lätt att bli extra känslosam när både temperaturen och energierna i kroppen är låga).

  • Vintercykling är perfekt för att lära känna naturen som en cyklar i. Sommartid är det ofta så bråttom med allt. Bråttom med att köra intervallerna på exakt 4 minuter, bråttom med att skynda sig för att inte bli avhängd, bråttom med att skynda sig hem och ladda upp passet på Strava (först av alla om en kört i grupp för att få KOM). På vintern vet alla om att det typ är omöjligt att ta KOM:s – och plötsligt så hinner folk plötsligt se sig omkring på sina hemmavägar och uppskatta dem på ett annat sätt.

Glasstopp i Gränna km 300/340 Abloc Winter Challenge 2018.

  • Vintercykling slukar energi. Jag har tidigare år ”bara kört på vatten” och tyckt att det är så coolt ”för vi kör ju ändå så lugnt och jag ska boosta fettförbränningen”. Det är mindre coolt när man någon timme senare saknar blod i fingrar och tår och är gråtfärdig och bonkad och måste ringa mamma för att få skjuts hem. I senaste Cykelwebbenpodden med Mattias Reck (om just vinterträning) berättar han att detta ”späkande” inte ens är något som World-Tour vinnare spetsar sin träning med. Men en vanlig svensk cyklist som ska köra Vätternrundan måste visst göra det för att lyckas? Blir så full i skratt av alla oss som tar sig själva på lite för stort allvar ibland. Hur som helst – lesson learned och numer har jag både fickor och flaskor fulla av energi när jag tränar ute. Stannar ofta och fikar med för den delen. VIKTIGT att ha ett mål med sin runda!

Här syns jag i en typiskt icke-matchande vinteroutfit - en blandning av märken och färger på kläderna (underställ, vinterjacka, väst, vinter-BIBS, MTB-shorts, merino-sockar, lobster-vantar, vinterskor och kronan på verket är en sliten fleece-mössa som jag fått från jobbet). Klädseln höll mig dock varm under ca 14 timmar under Abloc Winter Challenge 2018. 

  • Det går inte alltid att vara snygg och stilren under vintercykling (vilket inte spelar så stor roll heller pga folk tar ej mkt bilder vintertid). Att typ ha på sig lager på lager á la köttbulle, bära Camelbak med en extra underställströja i och att bära reflexväst kan vara räddare i nöden (dvs, utrustning som inte median – cykel – influencern gärna syns på bild iförd i?). Extra tyngd ger ju även ökad träningseffekt.

Vill man prova på vinter-cykling deluxe så kan jag tipsa om Elna Dahlstrands träningsläger här nere i Småland 24-26 januari! Hon kommer att handplocka turer med de finaste vägarna från trakterna. Jag kommer vara med som ledare tillsammans med flera andra cyklister. Mer info finns här. Jag kommer också att cykla Abloc Winter Challenge även i år - och det eventet har faktiskt sålt slut! Så himla roligt. Hoppas att vi ses på vägarna framöver !

Nöden har ingen lag - #festive500

26 dec 2013

Jag är stort fan av att registrera mina cykelpass på Strava och även av deras olika utmaningar. Det senast aktuella heter Festive500 och går ut på att man ska cykla 500 kilometer mellan jul och nyår. En ypperlig aktivitet för alla som lider av chokladask-ångest sedan julens frossande. Jo, jag är en av dem och antar utmaningen! Detta till ära har jag bestämt mig för att uppgradera min kolfiberpärla till en veterancykel från 70-talet.

Stålracern på bilden ovan är tio storlekar för stor för mig och har även fördelen att man växlar nere på ramen. En hoj som kräver sin ryttare med andra ord! Jag saknar inte min älskade Cervelo som står på ett studentrum i Schweiz...

Nej, det var lögn. Hela mitt hjärta saknar min cykel Pärlan, men när man ska åka hem till Sverige för bara ett par veckor måste man prioritera platsen i resväskan. Cykelskor, SPD-pedaler, pulsklocka och ett par bibs var tyvärr allt cykelrelaterat som fick åka med hem den här gången. Det kommer man ändå ganska långt med när man kan låna ihop övrig, mer eller mindre storleksmässigt rätt, utrustning från föräldrar och syskon. Nöden har ingen lag när man verkligen vill cykla helt enkelt!

... och egentligen spelar det inte så stor roll om man inte är bike-fittad och har matchande kläder och vita strumpor och sadel som passar ens sittben när man får sånt ypperligt sällskap som brorsan och pappa på cykelturen. Vi cyklar med utgångspunkt från Gränna på de vägar som säkert många hyser en hat-kärlek-relation till - Vätternrundanvägar! Med tjusig utsikt över Vättern och med en härlig frisk vind över slätterna.


Jag är trött och lycklig just nu. Jag älskar livet i Schweiz med berg, snö och choklad i överflöd. Men just nu är det skönt att vara hemma i Sverige och prata svenska med nära och kära! Jag hoppas på att klara av att cykla de 500 km som krävs för festive500, men om det inte går på grund av väder eller vind eller cykelhavri blir jag inte särskilt ledsen. Jag kommer ha roligt även om jag bara cyklar 174 eller 490 km.

Sköna kontraster

1 dec 2013

Hej och god vinter på alla er där hemma som accepterat att säsongen på landsväg är avslutad för i år! Hoppas att ni har roligt under era CX- och MTB-pass eller distanspass inne i spinningsalen. Eftersom vintern tycks komma senare till Schweiz än Sverige har jag ännu inte tackat av säsongen 2013. Jag håller hårt i min landsvägshoj, eftersom det faktiskt är möjligt och för att jag saknar både vintercykel och anständiga spinningpass att gå på.

För ett par veckor sedan hade jag turen att få besök av min lagkamrat från CK08, Majken Lidén. Vi cyklade tillsammans med en holländare mot Lac de Joux, som ligger uppe i Jurabergen. Det innebär en stigning på nästan 1000 höjdmeter från startpunkten nere i Lausanne. Vädret nere i staden var risigt, vilket fick undertecknad att inte direkt längta efter en liten klättring på 1000 höjdmeter. Men tack vare pepp från sällskapet kämpade jag på uppför Jurabergen - en stigning som heter "Le Col du Marchairuz", och som för övrigt  varmt kan rekommenderas. Vägförhållanden är bra, lutningen jämn på ca 7,5% över 10 km och sikten fantastisk när man väl tagit sig upp på höjderna.

När vi befann oss på en höjd av cirka 1200 meter över havet lättade dimman och plötsligt befann vi oss i ett winter wonderland! Snön låg på fälten och solen sken över Mt Blanc som gick att skymta på andra sidan Genevesjön. Snacka om att det var värt kalla fingrar och en klättring för den utsikten!

Efter det att vi nått toppen, på cirka 1400 meter över havet, cyklade vi ner cirka 400 meter igen för att komma till sjön i mitten av Jurabergen. Här kommer vi till den negativa delen med att vara dumdristig och cykla landsväg i november - det är fruktansvärt kallt att susa nerför på en cykel i minusgrader. Mina fingrar frös till glasspinnar och om det inte vore för att Majken hade packat fickorna fulla med extra kläder hade jag - jo ärligt talat - tagit tåget hem. Detta medförde även att jag tyvärr inte kan ge något vidare uttalande över hurvida sjön i bergen var vacker eller ej. All min energi lades på att trampa för att få upp temperaturen och för att komma hem till en kopp varm choklad.

För att komma hem till Lausanne igen väntade ännu en mindre klättring för att komma tillbaka över Juras bergsrygg. Vägen hem därifrån ledde över den Schweiska och gemytliga landsbygden, till exempel byn L'Isle. Cirka 90 kilometer och fyra timmar senare hade jag återfått temperaturen igen och var otroligt nöjd med dagens utflykt. Det är sanslöst hur glad jag kan bli av kombinationen sol och cykel, och ja snö också.

Jag måste också nämna att jag dagen innan cykelturen, och de flesta helger på sistone också för den delen, åkte skidor. Även om det är möjligt att cykla nere i Lausanne vid Genevesjön finns mycket snö uppe på höjderna i bergen bara någon timme med tåg bort. Det är något jag älskar med att bo nära Alperna - möjligheten att både kunna cykla och åka skidor under en dag om man så vill. Snart når dock snön även kanske ner till Lausanne och det är något jag inte önskar med tanke på att mina cykelben behöver underhållas...

MEN det ska tilläggas att jag tror att skidåkning, främst i offpisten är ypperligt för benmusklerna. Jag som trodde och hoppades att mina ben var härdade vid det här laget hade fel. Ni kan gissa vem som brukar be om after-ski tidigast av alla efter en dag i backen - Ingrid "som cyklar jämt" eller folk från Schweiz som hellre åker lift än cyklar upp för berg... :)



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!