Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

#gourmetbiking is the new black

8 sep 2014

Det är NU det gäller - den där cyklingen som jag vet att alla tränat inför hela året. Fikacyklingen! När man säger att "ahmen nu är ju Vättern och Ironman över så nu kan vi skita i siffror och statistik och cykla och pratar med varandra utan att vara andfådda och så hinner vi sitta så länge och fika och ta påtår på kaffet flera gånger". Men icke! Fikacyklingen kan vara lömsk för det är givetvis någon som trissar upp tempot från start och man hänger på och försöker se oberörd ut mellan flåsandet och tänker i smyg "jo men han är väl i bra form nu, han har ju cyklat mycket i år, jag vågar inte be om att vi ska sänka tempot..det är fika snart ändå!". Så tänker alla i sällskapet samma sak men ingen har stake nog att be om att slippa ligga på maxpuls.

Det var inget undantag när jag skulle cykla runt Vaxholm med brorsan förra veckan. Tur att han lider av samma konstanta Vargahunger som jag, dvs han är inte den som säger nej till att fika fler än EN gånger under ett pass. Och så hinner jag vila benen när han fyller på med burgare!

Stämningen blev inte direkt hellre mindre hetsk av att snorungen satt på en fixie och jag på en Ironman-kittad fjäderlätt cykel. Tur att man kan skylla på att en ironman har minst några veckors återhämtningsperiod!

Med oss i truppen hade vi även Min Hjälpryttare, det vill säga Fransmannen som kånkat på mig runt i Europa under senaste året. Vi har bland annat klättrat upp för Alp d´Huez, slagits mot motvinden i Holland, varit de första turisterna som cyklat på busstråket ut till ön Venedig i Italien...

Jag är så himla lycklig som upptäckt en stor del av Europa från hojen med gediget sällskap. Nu var det min tur att agera Hjälpryttare och visa upp de vägar som fått och motiverat mig till att börja cykla. Och jag kan berätta att det inte var särskilt svårt. Jag är minst lika lycklig över att lärt mig cykla i Sverige och att dessutom kunna kunna visa upp skärgården, fin och böljande asfalt och typ Hembyggsgården i Vaxholms kakbuffé för mitt sällskap. Att cykla utanför landet har vidgat mina vyer men dessutom fått mig att inse att vi sitter på en Cykelskatt här hemma!

#gourmetbiking, det är min nya favorithashtag. Och då snackar vi inte om konsten i att fika tills det sprutar grädde ur öronen, utan istället att plocka russinen ur kakan. Då tänker jag på allt från vilken rulle man lägger sig på (sällskapet), till vilka vägar man kör och vad man väljer att få ut från sitt pass. Man behöver till exempel inte köra sina intervaller inne på trainern - på Lidingö utanför Stockholm finns ypperliga backar om man söker mjöksyrstunga ben! På köpet får man även frisk luft och bra utsikt.

Jag är ännu så tacksam varje gång jag cyklar och nu när jag inte har en Ironman i bakhuvudet hela tiden uppskattar jag Sverige och dess omgivningar mer. Som inflyttad i Stockholm har hojen lärt mig att hitta runt och bortom rusningstrafiken. Och även fått mig att inse att jag inte behöver åka till Schweiz för att ha kul på cykeln!

Typiskt gourmetbiking är även CK08 Damelits träningstävlingar för tjejer. Där ingår såväl bra sällskap som mjölksyra och fika! Sista omgången för säsongen går 20 september! Några andra fincyklister är Team Sky Blue, en tjejgrupp uppstartad av Susanne Ljungskog. Jag och CK08 Ride of Hope har varit med och lett några gruppcyklingar med dem - trevligare klunga får man leta efter! Bra tips till er tjejer i alla åldrar och cykelkunskaper som letar efter sällskap på vägarna.

Cykla för världens viktigaste orsak!

3 aug 2014

I helgen börjar årets viktigaste lopp i Sverige - Ride of Hope. Cyklister från hela landet samlas för att cykla tillsammans för att stödja barncancerforskningen. Sträckorna är Lund - Stockholm och Umeå - Stockholm och går i etapper som passar cyklister på alla nivåer. Sammanlagt cyklas 225 mil under veckan och avslutas utanför Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm nästa söndag.

Startavgiften på 400 kr per etapp/dag går oavkortat till barncancerfonden och man kan cykla allt från en etapp och dag till till en hel sträcka. Läs mer om loppet här.


Tjejerna ur CK08 ROH har under hela säsongen cyklat för att bidra till Ride of Hopes insamling. Nu finns möjligheten att hjälpa både cykellaget och insamlingen genom att sätta in startavgiften till veckans lopp på CK08 ROH:s insamling. Märk din betalning med ditt namn följt av "ROH + etapp" så meddelas din anmälan till Ride of Hope!

Passa på att stötta både barncancerforskningen och CK08 ROH! Mer om insamlingen till damlaget här.


När man vilat tillräckligt

13 maj 2014

Jag har vilat i typ tio dagar sedan min multisporttävling och det är inte roligt längre. Det var ett nöje de första dagarna – att ta tidernas sovmorgon och sova ut ”bakfyllan”, äta glass flera gånger om dagen ”för det går ändå på ett ut” och få frågor om varför man linkade fram i skolan ”I just did 8500 meters of elevation running and biking last week. No big deal, just a bit stiff”. Men nu, när tävlingen börjar bli en gammal merit, när jag ätit igen alla kalorier som jag sprang bort i bergen och när jag inte kan skylla på stelhet längre – då är det inte okej längre. Skönt att jag inte är ensam:

Jag är äldst (och segast, men definitivt inte snabbast) i min schweizisk/franska träningskrets och brukar därför vara vis nog att tala om för alla att ”det är när man vilar som man blir stark. Musklerna kan inte gro om man rör på sig hela tiden”. Det är fin och logisk matematik för skallen men inte för kroppen. Jag kan inte riktigt hantera mig själv när kroppen bestämt sig för att det inte är kul att plugga 12 timmar om dagen, läsa alla bra bloggar och kolla på serier.

Mer seriöst talat. Det är mina ben som är haken. Det började med en stel höft, som hellre gillar att cykla än att springa, som gnällde under tävlingen. Även vänster vad stod inte riktigt pall och jag sträckte den och fick kramp i den samtidigt under en av tävlingens kallaste dagar.  Försökte quick-fixa detta med kompressionstrumpor, vilket resulterade i att fötterna och anklarna svullnade upp. Och så har det fortsatt – så fort en del av benen börjar kännas bra så börjar det göra ont på något annat ställe. När jag trodde att jag kunde cykla igen igår fick jag igen genom att insida knäskål gör skitont på båda sidorna (hann i alla fall plåta lite kor när jag stannade och stretchade. Bild ovan). Är det någon som känner till det? Ömma insida knän alltså. Kan någon ge mig några tips för rehab i såndana fall? Jag vore evigt tacksam.

Jag vet att jag får skylla mig själv eftersom jag utsatte min kropp för typ ett krig när jag ställde upp i multisport. Jag loggar dock upplevelsen som en av de häftigaste möjligheterna jag fått som ”turist” i Schweiz och jag ångrar det inte. Och jag vet att tio dagars vila inte är någonting i jämförelse med till exempel hur min norska polare hade det när han bröt ryggen under en skidtur i vintras. Jag ska inte klaga! Men jag gnäller lite, mina ben vill ju helst upp på fincykeln igen…

Föresten - om ni inte tillhör kategorin människor "bitter och avis på Facebook" (den kategorin jag tillhör just nu) så borde ni spana in vad tjejerna i CK08 ROH gör den här veckan. De är i Spanien och cyklar! Har kul i bergen, tränar på att köra ihop sig och har det säkert alldeles alldeles fantastiskt.

Jag är hjälpryttaren på Sa Calobra!

23 apr 2014

Solen skiner starkt och min cykel rullar fortsatt bra på Mallorca! Efter att ha iaktagit mitt Facebookflöde under förra veckan (påsken) har jag insett att det finns några Must-do on Mallorca. Det är att fika i Petra, köra bergstur käka apelsinklyftor och dricka Cola, besöka velodromen, jubla över det angenäma (cykel)-sällskapet, klaga över trötta ben och ta en svettig selfie efter att ha klättrat Sa Calobria. Har jag missat något? Jag är trots allt en Mallis-rookie. En av killarna jag är här med, Andreas, är på ön för fjärde gången. Han känner sig så hemma här att han struntar i allt vad ”Camp-Mallorca med guide” eller ens ”karta i fickan” heter.

Andreas självsäkerhet kan ha olika resultat, men idag gick det bra. Vi körde inte vilse, ingen bånkade och vi samlade ihop cirka 4000 höjdmeter till klätterbenskontot. Det vill säga, vi körde en bergstur och jag fick nå såväl öns högsta punkt (Puig Major) som ta den där selfien vid serporna på Sa Calobra.

Åsa har skrivit en episk redgörelse om Mallis mest kända klättring. Läs den om ni vill ha de tekniska detaljerna. Min starkaste känsla när jag rullade ner och sedan klättrade uppför de cirka 700 höjdmetrarna idag var: hatten av för alla cyklister som vågar sig ner för backen! Har man tagit sig ner måste man ta sig upp igen, ett koncept jag egentligen avskyr. Jag njuter helst av nedförslöpan efter att ha klarat klättringen. Men hur som helst kan jag inte gnälla över mjölksyra när jag satt på en kolfiberpärla upp för backen. Andra cyklister cyklade i gympadojor och på cyklar som väger dubbelt så mycket som min. Vissa såg dessutom direkt lidande ut, både på vägen upp och ner. Hoppas att alla som var nära gråten idag avnjuter en stadig måltid och känner sig riktigt nöjda just nu.

Själv kan jag inte sticka under stol med att jag är lite präktigt nöjd över att inte blivit passerad av en enda cyklist förutom hetspellarna i mitt team (Team Sky Bånk) upp för backen. Istället agerade jag hjälpryttare åt diverse cyklister, bild ovan (egentligen gillar jag inte att köra om folk heller, blir så hemskt nervös för att de ska ta revanch över mig på backkrönet senare. En grej till: att cykla utan hjälm som den tyska herren bakom mig är det fånigaste som finns. Han förtjänar att känna sig piskad av en blond tjej. Hoppas att han fattar att man blir snabbare om man har hjälm som jag har!).

Jag har föresten flyttat från Alcudia på norra delen av Mallis till Bunyola längre söderut. Här väcks vi inte av hojtande tyskar som kör i gigantiska klungor, utan istället av bjällrorna från får och åsnor som bräker. Dessutom har vi nära till bergen! Och min brorsa, lillkillen som kan reta gallfeber på mej så att jag cyklar snabbare än någonsin (behövs för bra träning), har joinat mig. Fantastiskt!

Det händer på Mallis (!?)

21 apr 2014

Jag ligger steget efter, både när det handlar om att fatta Mallis är Grejen när det kommer till vårcykling och att åka till Mallis. När jag var med i Hofvet för ett par år sedan fattade jag inte varför alla vallfärdade till Mallis över påsk när man kunde cykla på sopade vägar hemma i Sverige. När jag firade påsk i snötäckta berg i Chamonix förra veckan fattade jag inte heller varför alla satt och solade sig i bibs och drack Cola på torget i Petra.

Jag är på Mallis den här veckan, veckan efter stora Svenne-bommen. Och efter en dag på ön fattar jag grejen! Vilket cykelmeka! Vilka fina böljande vägar med snälla bilister, vilka sköna raksträckor, vilka vackra berg. Det bästa av typ allt. Och så känner man sig lite som en sektmedlem (av en god sort) när man cyklar med (eller cyklar om?!) klungorna av cyklister på väg till nästa fikastopp. Jag har flinat mig runt dagens "hello-Mallorca pass" och får sätta koppel på mina lyckliga ben. Har inte riktigt råd att bränna krutet redan i början av veckan.

Jag är här med en samling snubbar och med mej i klungan kan vi kalla oss "Team Sky Bånk". Ja, det är jag som brukar bånka men det är inte på eget bevåg. Det är på grund av att killarna tillhör kategorin "hets-tuppar", speciellt i varandras sällskap. Alltså de måste typ hävda sig liksom tuppar upp för varandra backkrön för att hävda sig. Och så är de inte heller bra på planering. De glömmer lätt att 15 mil cykling i berg inte tar typ fem timmar som hemma i Sverige. Hets och dålig planering väggar jag lätt av. Men jag älskar ändå att cykla med dem. Idag hamnade vi till exempel på en gedigen grusväg på östra delen av Mallis, hur många av er har varit där? Jag måste bara se till att fylla fickorna med snacks i veckan så ska jag inte behöva bånka i något dike!

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!