Jag har äntligen landat i Andaluisen, närmare bestämt i Buenos Noches, cirka 10 mil väster om Malaga i Spanien. Det är första gången jag är här och det är en cyklists paradis. Här möter höga berg havet och stämningen är något mer rustik och rå än på Malllorca, där jag varit de senaste två åren (jag ler ännu när jag tänker tillbaka på mina soliga dagar på den ön, här finns en liten bildserie).

Tyvärr började min resa söderut inte riktigt enligt plan. Jag har varit sjuk ett par veckor och vilat ihärdigt för att bli frisk till resan. Det har även varit vad jag drömt mig bort till och vad som fått mig att hålla hoppet uppe under sjukdomen.

När vi var incheckade, cyklarna ihopbygda och bibs:en på häromdagen kände jag dock genast att något var fel. Det var inte kul. Kroppen ville inte cykla. Att köra 20 kilometer kändes helt oövervinnerligt.

Hör ni hur illa det klingar? Jag sitter på en racer i solen i Spanien och jag vill inte cykla! Då är det något som är fel...

Jag fick avbryta ett kort pass och mina vänner fick åka och hämta mej med bilen. Jag satte och åt glass och lipade på en bensinmack så länge. Är livrädd för att jag har en puls som rusar av ansträningen att äta glass (!) - ringer till svenska ambassaden i Madrid och får numret till en lokal läkare.

Några timmar senare sitter jag på en akutmottagning och får min värsta farhåga ihjälslagen  - jag är frisk och mina bakterier är inte tillbaka. WIN! Däremot är kroppen inte riktigt återhämtad från en penicillinkur och jag blir beordrad att vila en dag innan jag anstränger mig igen.

Fair enough... men man hinner tortera sig själv med många elaka tankar under en dag i sängen, speciellt när man redan vilat i ca 3 veckor tidigare. Det känns som att universum tappat sina färger under tiden som mina energi- och endorfinnivåer sjunkit under vilan. Det är två veckor kvar tills tävlingsstart och att då ha benen i högläge.... det är frustrerande.

Ulrika Högberg i Estapones i Spanien

Och jag inser hur lyckligt lottad jag och mina vänner varit under de senaste årens resor då ingen någonsin varit sjuk eller skadad. Tänk egentligen vad mycket som ska till för att kroppen ska palla cykla många timmar i berg och i stark sol! Det är en bedrift. Ni som är ute och reser och cyklar nu var snälla mot era kroppar. De gör ett hästjobb för er skull. Det kommer inte gratis!

Det lyckliga slutet på den här lilla berättelsen är att jag idag, efter ett par dagars vila och pepp från goda vänner, äntligen kunde cykla ett pass utan att knopp & kropp protesterade. Jag ville typ tjuta av lycka när jag kunde köra en klättring utan att illamåendet kom smygande. Hoppas inerligt att det håller i sig nu. Jag är tacksam för varje tramptag och varje droppe svett som kroppen vill med.

Den här resan blev inte som planerat - det blir inte alltid som man tänkt sig - men det kommer att bli riktigt bra ändå. Det viktigaste som finns är en bra hälsan & goda vänner och det har jag! Glad påsk på er!