Har under de senaste veckorna varit konstant småhög på livet och de emellanåt  jobbiga men även roliga och häftiga upplevelser som jag upplevt från cykeln. Det känns som att det bubblar från alla håll och kanter i cykel-Sverige, som att landets cyklister smyger upp från sina testcykel-källare och träffar varandra och stordåd skapas. Till exempel har min favvo-bloggare Hannes kommit på pallen (utanför Sverige!) och min lagkamrat Emmy har nått ett mål genom att få åka på landslagsuppdrag i juni (grattis!).

Jag har inte gjort stordåd på tävlingsarenan, men jag tycker livet har gått i dur på sistone. Motivering:

Jag började att kicka igång maj med en resa till franska alperna. Vi körde många tusen höjdmeter upp och ner på MTB i bergen under fyra dagar och jag fick utmana såväl kropp och knopp som mitt mod. Mitt franska sällskap har nämligen en annan definition av stig än mig och stundtals körde vi på spår vars ena sida vätte ner för ett stup. Alltså var det kanske någon berga-get som trampat upp stigen framför oss, och jag försökte att inte drabbas av panik utan drömde mig bort till den mäktiga after-biken som väntade bakom nästa stup och försökte njuta av utsikten. Men jag överlevde helgen, kom därifrån med matta ben och glada ben och massor med alpluft i systemet.

Jag har också hunnit med att köra ett par tävlingar. På bilden ovan: Arlanda TT för två veckor sedan. Igår körde jag SMACK-GP i Rosersberg och var oskönt pirrig i magen då vi stod 62 startande tillsammans på startlinjen (dvs alla klasser tillsammans). Ohyggligt omysigt att trängas med massa snubbar på trånga cykelbanevägar, tycker jag.

Kan bli fantastiskt kreativ vid sådana tillfällen då jag helst vill försvinna, typ tänka att jag ska anmäla mig frivilligt som tävlingsfotograf eller punka med flit. Men efter en klapp i ryggen från en lagkamrat och ett startskott som gick var det game on och jag var så otroligt nöjd varje varv som jag lyckades bita mig kvar på ett par seniorsnubbar.

Tar små små babysteps i jakten på att bli en bekväm och stark tävlingscyklist - och varför gör jag det när det pirrar så mycket i magen? Jo för att känslan efteråt - när man vunnit mot sina elakaste hjärnspöken och i vissa fall även andra cyklister och mjölksyra är fantastisk. Kan ha haft ett av veckans bästa moment när vi satt i bilen på vägen hem och fnittrade och snackade krigshistorier, jag och fina starka Ulrika Högberg i mitt lag (trots att det regnade och vi var svinkalla). 

Foto: Klas Nordentjell

Om en regnig kväll i en bil kan vara fantastiskt gäller detsamma tidiga morgnar. Jag har hängt på Morningspins-gänget ett par gånger på sistone och man hinner knappt vakna förrän de snabba herrarna som möts 06.15 sätter full kareta runt Djurgården. En vacker dag ska jag hänga med hela rundan runt, avhängd blir starkare heter det ju. Så länge får jag nöja mig med att hålla hjul en sekund längre i taget och inte minst....

Foto: Karl Börjeson

... jubla när det är frukost/fika-tajm efter turen och sista spurten går till ett bageri på Vallhallavägen.

Foto: Karl Börjeson

Såhär glad blev Nilas förra veckan när han satte KOM både på Djurgårdsrundan och KOM i att ha bullar på sitt fat! #ridehardfikaharder

Precis sånt gillar jag - kontraster. Köra hårt som attan på cykeln och sen fika länge efteråt. I helgen går en hel del lopp av stapeln - Vänern Runt mm - jag ska köra Sommen Runt som går nere i Tranås tillsammans med min pappa. Ska bli fint!