När jag var med i Raid Centrale Paris/Hunger Games - Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med Team She Rides powered by Scott. Finns också på Instagram under @ingridkjell

Mest lästa


När jag var med i Raid Centrale Paris/Hunger Games

3 maj 2014
av: Ingrid Kjellström

Jag är hemma efter en vecka av mountainbike, trialrunning och camping i de Schweiziska alperna. 22 mil och 8500 höjdmeter har jag besegrat under den fem dagar långa multisporttävlingen Raid Centrale Paris. Det har varit en kamp tillsammans med mitt lag av tre fransmän mot 250 andra deltagare. Men framförallt har det varit en kamp mot mig själv och mot naturens krafter.

Vi startade i måndags med en trailrunning på 12 kilometer och 600 höjdmeter. När tvåhundra människor sprintar omkring en är det svårt att komma ihåg att det bara återstår fyra dagar av tävling. Jag skulle tro att halva startfältet kutade på maxpuls. Det visade sig vara helt i onödan - eftersom toppklungan sprang tre kilometer fel och därför ströks den etappen ur resultatlistan. Kan kallas riktigt orättvist eller "a part of the game". Vad som helst kan hända under en multisporttävling - något jag fick erfara många gånger.

När jag anmälde mig till tävlingen såg jag framför mig hur jag skulle springa med lätta steg fram på en solig alptopp. Jag hade fel. Större delen av veckan har det regnat - eller snöat - eftersom vi flera gånger varje dag sprungit och cyklat på över 1200 höjdmeter över havet. Vädret gjorde tävlingen mycket mer komplex - för såväl kropp som knopp. Vi har vadat i lera, burit cyklar upp för branta partier av snö och virat in oss själva i emergency-blankets för att hålla värmen.

Varje dag sprang vi ungefär 15 kilometer och cyklade 30, ofta uppdelat på fyra etapper. Vi har cyklat på grusväg, småstigar och asfalt. Vi har även fått rejäl träning för överkroppen då stora delar av cykelbanan inte var möjlig att cykla utan vi tvingades bära cyklarna. Denna "gren" visade det sig att  mitt lag var mycket bra på och flera gånger placerade vi oss i topp tre (av 55 lag) på MTB-sträckorna. Jag gjorde det till en grej att alltid vara den sista som hoppade av cykeln när det var så svårcyklat. Bra träning - man klarar mer än vad man tror. Även att cykla nerför på avancerade stigar gick bättre än jag trodde. Att ha en tävling som morot i bakhuvudet är bra för motivationen och modet.

Jag är ingen hejare på att springa i berg men trodde aldrig att jag skulle behöva bli dragen i ett rep för att ta mig upp till topparna. Eller, riktigt så illa var det inte. Jag tog mig upp men jag upptäckte också snabbt hur skönt det är att ha draghjälp och känna sig snabb trots att det inte är  jobbigt. Nästan alla lag använde sig av rep för att hjälpa varandra. Att tävla i lag är fantastiskt. Alla har sina up- and downs men dessa kan reduceras genom att man hjälper varandra när det är tungt. Jag är så otroligt tacksam över att ha haft tre stöttande killar vid min sida! De har puttat mig, hejat på mig, burit mina väskor och låtit mig sova i mitten av tältet så jag skulle vara varm.

Första dagen slutade vi som tionde lag och andra dagen som sjätte lag och bästa studentlag (det var både studenter och företag/multisportare som var med och tävlade). Jag trodde aldrig att mitt lag skulle kunna prestera så bra och var riktigt glad! Tredje dagen hade vi dock otur då hela banan var orientering och vi gjorde några misstag. Det regnade också något fruktansvärt och vi alla blev nedkylda och flera deltagare fick bryta tävlingen på grund av detta. För mitt lags del ledde det till att två av killarna blev skadade och inte kunde fortsätta tävlingen... därför var vi bara halva mannastyrkan under de sista dagarna av tävlingen.

Det kändes nästan som att vara med i Hunger Games. Totalt var det ett tjugotal lag som lyckades avsluta med alla sina medlemmar i behåll genom hela tävlingen. Folk trillade under cyklingen, sprang sönder sina knän, blev magsjuka och klarade inte den fysiska eller psyiska utmaningen. Vi var ute cirka 7-8 timmar varje dag och sov dessutom i tält. Det var inte lätt att övertala sina tunga ben att ställa sig upp och springa när klockan ringde klockan sex...

Trots att både kroppen gjorde ont och motivationen sviktade emellanåt hade jag en fantastisk tävling i bergen. Tävlingen var riktigt bra arrangerad och stämningen hos deltagarna var hög trots de svåra förhållanden. I nuläget har jag svårigheter att gå då hela min kropp är stel och kanstött av alla höjdmeter. Jag skulle ändå vilja göra om tävlingen alla dagar i veckan och har blivit ännu mer förälskad i att träna och tävla i bergen! En vilovecka sen är det på´t igen!

Kategorier:
MTB 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiotvå med siffror i fältet här


Kommentarer


2014-05-04 21:33   Ingrid Kjellström

Tack Vilma! Kan dock säga att jag fick flash-backs från VR och regnet 2012. Det var inte så enkelt det heller ;)

 

2014-05-04 17:39   Vilma

Vilken grej! Sjukt coolt att ni gav er på det :) Lät lite tuffare än VR onekligen... ;)

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!