Skvaller från ett läger i Spanien - Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar och som just nu tränar med Cape Epic 2020 som största mål. Finns också på Instagram under @ingridkjellstrom

Skvaller från ett läger i Spanien

27 mar 2017
av: Ingrid Kjellström

Jag har precis varit på läger - en resa som höll på att bli ett sangria-läger för min del. När jag ivrigt slet upp min cykelväska vid ankomsten i Sotogrande (Andalusien) upptäckte jag nämligen att flygbolaget hade transporterat min cykel utmärkt hela vägen fram. Den som begått ett misstag var endast jag själv. Jag hade glömt min sadelstolpe hemma! Således såg jag mig själv få hänga vid poolen och dricka just sangria under en vecka. Jag drabbades av panik - hur kunde jag göra en sån tabbe?

Det är helt OK att ni skrattar åt mej på grund av det ovan nämnda. Se och lär av mitt misstag. Tips: byt inte jobb i samma veva som du ska på läger och byt heller inte sadlar och sadelstolpar på dina fem cyklar varje vecka. Det är som upplagt för misstag...

Fem minuter efter det att jag nästan brutit ihop var problemet löst och en spansk gentleman letade fram en hyrcykel till mig.

Därför kommer här inte en bildstudie i en spansk sangria-konst, utan en dagbok från ett träningsläger som jag just varit på tillsammans med sex damer ur Stockholm Cykelklubb.

Dag 1 - 40/20-intervaller, sportgrus och kohagar:

Vi valde Andalusien framför andra resemål på grund av att allt är lite mer där än på andra orter. Bergen är högre, den spanska kulturen är starkare och chansen att cykla 10 mil utan att möta annan cyklist är större.

Det sprätte i samtliga cyklisters ben när vi kom till den första backen där planen var att riva av 18 st 40/20-intervaller. Ingen hade problem att komma upp i maxpuls - problemet var nog snarare att komma ner i puls mellan varven. Som kalvar på grönbete. "Nu kör vi smart, det är inte en tävling". Har ni hört den förut? Har ni brutit mot era egna ord ca 5 s efter ni sa dem förut? Jag med!

Således hade jag blodsmak och endorfiner upp till öronen 20 min in i passet (smart va?!). Plötsligt fick jag dock fokusera mer på vägen och mindre på mitt flåsande då vägen övergick från "fin spansk asfalt" till grusväg - "sportgrus". Kartläsaren (som i övrigt är världens bästa) hade råkat dra dagens bana något längre över ett naturreservat än vad som var planen.

Vi fick inte optimala 5 min mellan varje intervallset - men vi fick chansen att ta selfies med kor samt joina "CK Kohage" under den timmen som vi cyklade på grus. Helt rätt prioriteringar i min mening.

Dessutom kan jag rekommendera att man cyklar vilse ibland eftersom kaffe smakar extra gott om man varit rädd för att vara många mil från kaffe under en stund.

Dag 2: lagtempo, sura upstötningar och "something just like this" på repeat

Dag 2 inledde vi åter igen hårt genom att köra 2*20 min lagtempo i riktning mot bergen. En tjej fick stanna vid sidan av vägen och .. hämta andan kan vi säga för att inte skrämma känsliga läsare. Alltså kan man även säga att tjejerna körde bra - målet var att tänja på gränserna och börja jobba upp fart i benen.

Efter lite vila körde vi 20 min backtempo och för första gången på länge kände jag att jag fick flow-WOW och kunde ta i utan att må dåligt. Kanske var det gelen jag tryckte, kanske var det sällskapet eller så var det utsikten - för den var fenomenal. Det var som att "Something just like this" spelades på repeat i min skalle i 4,5 h.

Pricken på i:et var sedan när vi åt lunch och min BFF Ulrika H beställde in en öl till mej (OBS - alkoholfri ;). Det var high-life 2.0.

Sista halvtimmen hem hade jag dock inte Coldplay på repeat i skallen - då ven motvinden i öronen då vi skulle ta oss hem längs kusten. Jag glömde käka efter den där ölen och i min endorfin-topp. Därför ville jag typ skrika till alla som drog starkt där framme att slå av på farten till ca 20 km/h under de två mil som verkade evighetslånga.

Efteråt insåg jag ju att bonken hade stått mitt framför mig - då jag hetsåt (blandningen av macka och hemmagjord bar som jag hade kvar i min ficka) likt en hungrig varg när vi kom hem.

Dag tre: nationalpark, brak-lunch och backhets

Dag tre körde vi hederlig distans med inslag av spurt-intervaller. Vi körde åter igenom en nationalpark och det var vackert, så vackert. Dessutom var det även kyligt - och då bränner man extra mycket kalorier? Det inbillade vi oss då vi satt länge och åt lunch och hann beställa in flera omgångar med kaffe och andra godsaker.

Jag tror att vi hade gjort oss förtjänta av brak-lunchen, men den låg tung i magen tills den sista backen för dagen. Det var en seg backe som aldrig tog slut och jag kände ännu en gång hur krutet fanns i benen. Efter att ha tagit det lugnt större delen av dagen försökte jag mig nu på en liten utbrytning och var mäkta nöjd när jag trodde att jag seglat förbi klättaren Cissi.

Men tji fick jag! Hon satt tyst på mitt hjul när jag själv andades tungt och tog ett foto över axeln för att se hur långt bakom hon var (svar: 0,5 - se bild ovan).

Tre av fem cykeldagar är nu redogjorda för och jag tänker spara lite på smaskigheterna - de sista och mest äventyrliga dagarna till ett senare blogginlägg.

Men jag vill redan nu tacka er tjejer: Ulrika*2, Madde, Cissi, Camilla och Maarit för en fantastisk vecka i Spanien. Tack för att ni höll humöret uppe trots att det emellanåt var tungt, tack för att ni gick med på att ta kaffe-raster varje dag, tack för att ni hjälpte mej när jag trodde att jag skulle bli utan cykel hela veckan.

Fotokudos: moi! (yes jag körde även intervaller med en kamera på axeln - man blir stark med extra vikt har jag hört!)

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nitton med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!