The botten is nådd - men det är aldrig för sent! - Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med Team She Rides powered by Scott. Finns också på Instagram under @ingridkjell

The botten is nådd - men det är aldrig för sent!

12 jul 2014
av: Ingrid Kjellström

Samtidigt som the ladies ur CK08 ROH och många andra cyklister är och lever på loppan på U6 i Tidaholm glädjer jag mig åt små saker i vardagen. Vet ni till exempel hur glad man kan bli av att packa upp en cykel som tvingats ligga i en låda i två veckor? Eller hur gott det smakar med kaffe efter att man mått så illa att knappt finjuice går att svälja ner i tio dagar? Nu är det hopp om livet igen och jag går runt och småler åt att vara mig själv igen - med ett par ben som kan cykla, en kopp som kräver kaffe och en skalle som knappt kan slå upp ögonen utan att den börjar planera vart och när nästa träningstur ska äga rum.

Jag hatar att klaga över formen och sånt. Just nu är jag glad över att jag ens får och kan cykla att jag tycker att det är en toppform i sig. Men jag behövde inte få bekräftat för mig själv att - nej det kommer inte sättas några PB här framöver. Någon annan gjorde det åt mig.

Min pappa. Farsan som började cykla när jag och brorsan kom hem till Gränna från Stockholm och sa att "nej men lägg av med orientering, man ska cykla nu". Han köpte en cykel på Blocket för 200 spänn och började cykla. Varje gång jag har kommit hem från storstan har han gladeligen gjort mig sällskap. Även om jag läxat upp honom rejält för att han inte kan cykla i klunga eller nästan mobbat honom för att han brutit mot alla stilregler som finns. Han har alltid ställt upp, låtit sig bli avhängd när jag haft turen att vara i goform, eller gjort gott sällskap när jag kommit hem från storstan som en skadeskjuten fågel och varit i behov av terapicykling. 

Men den här gången var måttet rågat. "Nej, du borde börja cykla själv Ingrid. Jag har jobb att göra i trädgården". Det där är ju bullshit. Jag vet vad det handlar om. Pappa är orolig för att vi ska cykla så långsamt att det spräcker hans skamgräns. Kanske 25 km/h, kanske 30. Jag vet inte. Jag bara vet att pappas målmedvetna slit till Vätternrundan format honom till en superseg cykelgubbe och den nivån är inte jag på längre.

Jag fick göra cykeldebut solo, vilket inte heller är fy skam eftersom min cykel är snygg och världens bästa dejt alla dagar i veckan. Jag cyklade en fin tur runt sjöarna Ören och Bunn väster om Gränna - en tur som bara är en bråkdel av turen runt Vättern men dubbelt så fin. Givetvis frågade pappa hur snabbt jag cyklat när jag kom hem och jag svarade 34 km/h. Han tappade hakan - hur kunde det vara sant när jag inte kunde stå på benen för en vecka sedan?

Rent tekniskt cyklade jag givetvis inte så snabbt. Men det kändes så i min skalle eftersom jag var cykellycklig. Jag vet inte hur snabbt jag cyklade - jag har gjort slut med Garmin. Siffror och snitt är hemskt sekundärt för mig just nu när jag bara vill fira att jag står på benen igen. 

Det fina med cykling är att det aldrig är för sent att börja. Pappa är ett levande exempel på det och det gör mig så glad. Vad som även gör mig glad är att det bara finns ett håll min form kan gå ut nu och det är upp! Perfekt eftersom Sverige är fint och vädret är vackert! Nu kör vi!

Kategorier:
Landsväg Träningslära 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttioett med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!