Knack knack!

-Vem där?

Det är jag, verkligheten. 

-Helvete!

Ungefär så där lät det i mitt huvud när jag gick igenom gps-rutterna för Alpi400 som jag ska köra i sommar. Jag har en fäbless för att rita och mecka med gps-filer och när arrangören släppte filerna så var de upphackade för varje kontroll. Sånt klarar jag bara inte av. Det blir För. Många. Filer. Min ADHD slår till direkt. Jag måste ha det sammanfogat till fina portionsbitar. I det här fallet blev det lagom med 3-4 etapper i varje portion. 

När jag hade kommit halvvägs i ritandet sköljde det över mig som en kalldusch, helvete vad det här kommit bli jobbigt. Det är totalt 145 mil och nästan 25000 höjdmeter. På de första 53 milen klämmer man av 9000 höjdmeter och på de sista 25 milen, när man redan har 120 mil i benen, ska man släpa sig över 6000 höjdmeter. Det är väl tur att det är en lång nerförsbacke från toppen av Stelvio ner till Bormio så tårarna hinner torka innan målgången.

Min plan var ju att cykla omkring och tramsa i Zwift och under vintern och randonnéa lugnt och fint i sommar och sedan glassa runt det där loppet och njuta av utsikten. Jag får nog tänka om och lägga manken till istället. Först och främst ska jag nog ta mig till en naprapat för att knäcka ut ryggen som har varit på gränsen till ryggskott de senaste månaderna. Nästa steg är att reda ut varför mitt Zwift håller på och stökar. När det väl är löst finns det inget som kan stoppa mig. 

Till er som har börjat tröttna på mitt snyftande och zwiftande säger jag bara; håll ut! Inom kort kommer jag skriva en serie inlägg som handlar om randonné. Hur det funkar, vad man ska tänka på och hur man kommer igång. Det kommer alltså för första gången läggas ut något som faktiskt är läsvärt här. Tills dess, kör så det ryker!

/Johan