Att fika sig genom Vätternrundan. - Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Att fika sig genom Vätternrundan.

19 jun 2017
av: Johan Mölleborn

I lördags var det äntligen dags för Vätternrundan. I vintras fick jag ett infall av hybris och anmälde mig till en sub 7-grupp. Efter vinterns och vårens vansinnigt dåliga träning och nyckelbensbrott så bestämde jag mig för att hoppa av det. Jag siktade istället in mig på Stockholm CKs sub 8-grupp. När helgen närmade sig så kände jag inte längre för att stressa runt på 8 timmar utan lockades mer av Thomas Sandells fikatur runt sjön där ambitionen var att ta sig runt på 10 timmar och stanna i varje depå för fika. 

Genomgång innan start. Thomas  och Thomas går igenom vilka etikettsregler som gäller vid fika. Hjälm av, keps på. 

Vädret var som upplagt för en skrattfest. När vi samlades klockan 05 på torget var det redan så varmt så man kunde stå i kortbyxor och korttröja. Det var ganska disigt och fuktigt i luften. Enligt SMHI skulle det lätta upp under dagen. Det skulle till och med bli sol! Vår grupp rullade iväg i snygga raka led. Farten var bra. Det tog bara en timme och tjugo minuter innan vi stannade på första stoppet. Det var dagens längsta etapp på hela 47 km. 

Första stoppet i Ödeshög efter 47 km. Dagens längsta etapp. 

Det var fortfarande riktigt dimmigt. Man såg inget annat än vägen och framförvarande rad av cyklister som gradvis försvann i dimman. Jag cyklade bredvid Thomas Sandell och sa att det kändes som om Stockholms CK:s Karoliner cyklade ut i strid, knä om knä. -Ja exakt, Lützen 1632. Svarade han direkt. Vi var tydligen precis i samma tankar. 

Stockholms CKs Karoliner cyklar knä om knä genom dimman. 

En timme efter första stoppet var det dags igen. Den här gången i Ölmstad. Dimman hade börjat lätta lite och solen kämpade för att ta övertaget. 

Återsamling och debriefing efter fika i Ölmstad. 

I Jönköping var det äntligen dags för ett av monumenten, köttbullar med mos och lingonsylt. Vi parkerade cyklarna och gick i samlad trupp på stadiga ben ner till matsalen. Utanför låg det utslagna cyklister och folk som såg ut som att de var inne på tredje varvet. Nån hade spytt upp sina köttbullar utanför matsalen. Ingen vidare start på en lång dag. Köttbullar som är så gott.

Köttbullar och mos i Jönköping. Nån hade spytt utanför matsalen. Själv tyckte jag att det var rätt gott.

Efter Jönköping kommer de beryktade slakmotorna. De var precis lika slaka och motiga som jag mindes dem. Tidigare år har jag legat med mjölksyra upp till tinningarna här. I år kämpade jag för att hålla nere den senaste lunchen som hade travats ovanpå de två tidigare fikorna. Väl i Fagerhult var det så himla trevligt att jag snabbt glömde bort den trista vägen. En buske bakom depåtältet såg lite torr ut så jag pinkade på den. 

Tummen upp i Fagerhult. 

Nästa stopp var Hjo med Vätternrundans piece de resistance, dagens andra monument, den omtalade och smått mytomspunna lasagnen som jag inte sett röken av tidigare år när jag bara har stressat förbi. Nu klapprade vår fikastinna grupp ner till hamnen där mattältet var beläget. En liten kille i serveringen lade snabbt som en vessla upp tallrik och bestick på en bricka så kvinnan bredvid kunde sleva upp den åtrovärda lasagnen som sedan toppades med saltgurka. Vilken fullträff. Michelinstjärnan kommer med posten.   

Är det inte här man äter lasagne? -Hjo! 

Någon mil innan Karlsborg slog Oledolyckan till. Någon gick på hjul och klungkraschen var ett faktum. Vi låg i 40 km/h och helt plötsligt hör jag ljudet av krossat kolfiber och tomult. Jag hinner precis bromsa in och snabbt tacka min lyckliga stjärna att jag inte drogs med. Tyvärr fick fyra cyklister bryta här. Jonas, Bosse, Henrik och Andrew. Vårt gäng skötte sig perfekt. Alla tog en uppgift. Några såg till att trafiken bromsades och några tog hand om de skadade och några såg till att cyklarna lastades på brytarbilen. 

Kaos i vägkanten. Det sämsta som kan hända. 

Jonas cykel hade gått av på mitten så den lades smidigt in i bakluckan på brytarbilen. Bosse hade råkat värst ut så han åkte med ambulansen. Ambulanskillen sa att det här var den värsta rundan han hade varit med om. De åkte i skytteltrafik mellan olyckor och akuten. Enligt honom var det för bra väder så folk cyklade för snabbt. Det var bättre när det regnade tyckte han. Jag tycker nog att det är bättre med fint väder så länge man håller sig på hjulen.

Du, den modellen är inte hopfällbar.

Cyklar och cyklister lastas i respektive fordon. 

När vi hade fått ordning på olyckan och alla var omhändertagna så fortsatte vi, lite mer dämpat än innan. En urgammal tradition lyder; efter en klunkrasch så fikar man. Påpassligt nog låg Karlsborg mindre än en mil bort. Här fikade vi igen och pratade mer om olyckan. Vi beslutade att hålla igen lite på tempot och istället komma i mål hela och rena. 

Det som händer i Karlsborg stannar i Karlsborg.

Mellan Karlsborg och Boviken minns jag inte så mycket. Vi cyklade väl och hade det trevligt i värmen. Vindarna var milda och det var mindre trafik än vad vi hade räknat med. I depån länsade vi ett lastbilsflak på Loka och sen stack vi vidare. Stefan Ljungberg, wattmonstret från Cykloteket fyllde fickorna med bananer. Han sa att han skulle ha de till söndagsrundan. 

Boviken. Hur kul som helst. 

Vad händer efter Boviken? Ja vägen fortsätter över Stora Hammarsundet. Inte mycket mer än så. Vi höll fin fart och helt plötsligt dök skylten med "Depå 5 km" upp i vägkanten. Fika igen? Helvete. 

Passing the Great Hammer sound. 

På varje kontroll ser man de där små släta bullarna som jag tror heter Solbullar. Jag komer inte ihåg varför jag inte brukar äta dom. I Hammarsundet tog jag mod till mig och plockade åt mig en. Tillsammans med en kopp kaffe blev det en strålande kombination. Ännu ett lyckat fikastopp på vår resa.

Kaffe, solbulle och en liten läckerbit i Hammarsundet.

Fem minuter efter vi hade lämnat Hammarsundet kom jag på varför jag inte äter solbullar. Halsbrännan kom farande som brev på posten. Vilken tur att jag inte tog en bulle till som jag hade varit sugen på. Då hade jag nog dött den värsta utdragna halsbrännedöden i mannaminne. Det var inte så långt kvar till nästa stopp i Medevi. Inte ens två mil. Här stannade vi och tramsade runt lite på gräsmattan. Stefan plockade på sig ännu mer bananer. Vad ska han med alla dessa bananer till?

Le triplette de Medevi. 

De sista två milen in till Motala leddes av Martin Schreiber och Tom of Finland. Martin och Tom tog en förning på en mil innan de byttes av. Sedan var de uppe igen av någon anledning. När det var strax under milen kvar sa jag till Martin att han skulle köra oss i mål. Han sträckte upp en tumme och ledde oss snabbt och snyggt till Motala. Innan de sista svängarna innan målet tog Thomas och Thomas täten på sina Rolo. Vad tiden slutade på är ganska oviktigt. Vid kravallstaketet efter medaljutdelningen stod Linda med ungarna och vinkade. Vi tråcklade oss genom folkhavet och tappade bort resten av Stockholm CK-gänget som skulle till en hamburgerbar på torget för fira. 

Motala med bästa fanklubben!

Stort tack till hela fikaklungan. Det här gjorde vi bra. Om man bortser från olyckan så blir det en 10-poängare. Och tack till systrarna Holmertz som tog hand om oss på bästa sätt. 

En annan riktigt kul grej var att Calle och några från klubben klarade sub 7 tillsammans med sitt gäng. 6:52 stämplade de in på. Verkligen grymt. Men då missade de å andra sidan lasagnen i Hjo. 

/Johan

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugonio med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-06-20 10:20   Johan Mölleborn

Erling, tack det värmer. Stort lycka till på ditt äventyr!
/Johan

 

2017-06-20 09:04   Skogling

Först när jag läste så lät det så mysigt. Jag tänkte´: "- Man kanske skulle testa VR nästa år. Så man har gjort det?".

Sedan läste jag vidare. Och jag fick tilbaka den där nä-känslan... =D

Skönt att de bara var en cykel som dog.

 

2017-06-19 22:20   Erling Losenborg

Fantastiskt fint skrivet.Innehållsrikt,glimten i ögat,avspänt och roligt berättat.
En stor fröjd att läsa,hälsar undertecknad som snart skall cykla med Ride of Hope från Prag till Varberg,det blir 110 mil på 7 dagar.Det blir att ta i och kämpa på.🚴👍

 

2017-06-19 20:10   Eva Mölleborn

Underbart Johan! Äntligen har du sett Vättern runt! Ta med Calle nästa gång. Nu har han bevisat att han kan cykla fort!
Kramar till er båda från stolt Mamma! 😍

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!